Om en tova i mitt hår

Jag tar tillbaka.
Det krävs så lite, egentligen.
Rätt ord, rätt inställning.
Och utöver det, hans fantastiska leende.

När jag skrattar, så kan jag aldrig fokusera blicken, än mindre möta en annan människas blick. Lite för att jag skrattar så hysteriskt. Och lite för att jag känner mig så otroligt ful när jag gör det.
Men han?
När han skrattar, åt mig, med mig, för mig, så låser han sin blick i min. Och bara skrattar, rakt upp och ner.
Det gick så fort, men jag älskar det.
Älskar honom. Älskar honom skrattandes.

Vi har pratat idag.
Jag sa som jag sa igår, det jag sa igår utan svar.
Jag vill träffa dig igen.
Snart.
Och han svarade att han ville träffa mig. Men han hade en sak att reda ut först. 
Innan han gjorde det.
Så nu reder han ut det, och jag känner att jag längtar men inte har bråttom.

Det var fantastiskt att träffa dig i måndags- och självklart vill jag gärna träffa dig igen just för att jag är väldigt girig när det gäller fantastiskhet.
Men allt var bra, att sitta framför dig och skratta med dig.
Att se dig.
Och att hamna på en helt annat plats i din famn- magi.

Det blir varmt i hjärtat av att veta att du vill träffa mig igen, på vilket sätt spelar mig ingen roll.

Jag har inte bråttom, för det känns som om att har jag längtat och väntat i fem år, så är det inte tiden som står emellan oss.
Mitt hjärta hoppar fortfarande över ett slag när jag minns de korta pauserna i våra kyssar. Hur han såg rakt på mig. Och upp mot himlen.
Log så stort.
Och kysste mig igen.