Om inget annat än ett misstag.

Jag erkänner.
Det gick för snabbt, jag hade fel.
Att på någon nivå utgå från att jag hade ett Lejon i mitt liv, en alldeles egen Aslan som bara en tågresa bort visade mig en helt ny värld, det var fel.
Att tänka till om tvillingsjälar, närhet på en innerlig nivå.
Det var också fel.
Det är inte ens kärlek jag misstagit mig på, utan ren intimitet.
Att efter några minuter i en bil den sista augustinatten känna att det vi har, det har vi delat hela livet.
Vad det än var, det var fel.
Fel av mig.

Och jag förundras som alltid, hur långt en människa är villig att gå för lite skratt, för att stå mitt på Ströget i Köpenhamn och vara 'bara vi'. Hur långt en människa är villig att låta mig öppna mig för en fantastisk kyss i en hiss i ett varuhus.
Och återigen blandar jag ihop deras kåthet med min kärlek. Kåthet med vänskap.
Kåthet med närhet.

Där jag trodde jag hittat ett fantastiskt prisma finns inget annat än en fadd glasbit, inte ens slipad av saltvattnet  hans egna tårar dränker honom i.
För trasig för mig. För vasst.
Jag har redan skurit mig.
Jag gräver djupare och djupare för att dra ut de sista skärvorna ur min handflata, för att han inte ska leta sig vidare i mitt system, riva upp livsviktiga artärer- infektera mitt hjärta.

Värdelösheten ligger som ett lager över hela helgen, och jag borde kanske läst signalerna men där och då var jag förblindad av hans ljus, hans inre.
Som jag trodde var en magisk medelpunkt, men jag förstår ju nu, att det bara var en nybytt varningslampa.

Fel av mig.
Felet var mitt.
Och jag förstår så tydligt, att jag inte har något Lejon i mitt liv.
Förlåt att jag trodde det, förlåt att jag långt där inne i mig själv, faktiskt hoppades lite på det.