Om en av många förvirringar

Jag vet inte hur det här med känslor fungerar.
Jag tror jag alltid har haft samma problem, den här bekräftelsen, självbefläckelsen och lusten av att det alltid ska svida lite.
Det finns nästan alltid en relation i mitt liv som inte riktigt går ihop.


Rätt och jag började också så en gång.
Vi hade ett grymt date;förhållande, exceptionellt bra sexliv - kanske ett av mina bästa, och inga krav som helst på oss. Vi sågs, vi umgicks, vi knullade.
Han var helt fascinerad av min öppenhet, att jag gillade porr, sexiga underkläder och att jag verkligen tände på honom.
Så kom det första sveket, och innan det så tror jag inte ens att jag funderade på att ha en riktig relation med honom. Han berättade för sin exflickvän, Lurig, om mig, hon blev ledsen och han rådumpade mig i stil med; vi ska inte ens höras mer-dump.

Det var då jag fick den fantastiska uppenbarelsen att det var honom jag ville leva mitt liv med, jag var olycklig och vände min hud ut och in, mitt hjärta höll jag i handen och jag blev så jävla lycklig varje gång han inte kunde låta mig vara.
Han kom krypande tillbaka, förstås, som de alltid gör till oss kvinnor som är för bra för vårt eget bästa. Det tog inte ens lång tid, två veckor innan vi var etablerade på marknaden igen.

Det gick något halvår, vi gjorde pariga saker, han fick ta hand om mig när min pappa dog och det var ungefär då som jag kände fuck it och bitterhet över Rätt och Lurig. Att de fortsatte höras trots att hon uppenbarligen inte stöttade hans förhållande.
Ska man ha sådana vänner?
Som man inte kan / vill visa upp sin partner för?
Jag sa såklart inget till honom. Det vart lite mitt straff, att jag stängde av kanaler jag annars ger min partner tillgång till. Jag började träffa Yvig, jag började skandera om ett öppet förhållande och hade det som krav för att få vara med mig. Samtidigt som den stackarn fick lova att bevisa för mig att det var mig han ville ha.
Han fanns där hela tiden. Och gång på gång övertygade han mig om sin kärlek.
Plötsligt älskade han mig.
Jag har fortfarande inte sagt det tillbaka och det har gått arton månader sedan vi låg på samma huvudkudde och han bara sa det.
Jag älskar dig. Förlåt att jag är så strulig.

Jag blev nästan förbannad på honom.
Men väldigt glad. Jag kände det som om att jag vunnit. Det låter hårt, jag vet, men min pappa hade dött- jag var ett skal och visste om det. Jag skyllde på det och sög i mig all kärlek som fanns att få.

Sen fick han jobbet i Utlandet och vid det laget hade vi det bra. Fantastiskt till och med. Jag hade bara ögon för honom och vårt liv, han hade bevisat allt jag någonsin behövde få bevisat. Att inte bo i samma land, nog skulle vi klara det, kärlek fanns det ju i överflöd.
Och jag var lycklig, där vi satt och skype;ade på varsin sida landsgränsen tills ett nytt svek kom upp. Han träffade några andra. Han hade en relation med en och låg med två andra.
Sveket i sig är inte att han gjorde det.
Utan att jag fick reda på det genom en kanal som inte var han. Han tvingades alltså erkänna under min fråga.
Och fem dagar efter det gjorde Farlig sin entré i mitt liv. Så han blev min tysta hämnd, det som Rätt aldrig får reda på om ingen annan berättar det för honom.
Och långsamt blev han min drog, Farlig. Jag känner på fullaste allvar ett rus när jag är med honom och på fullaste allvar ett lugn när jag är med Rätt.
Skillnaden? Drivkraften som får mig att inte lämna Rätt?
Rätt och jag har haft ruset. Vi har lugnet. Lugnet som jag inte vill ha med Farlig.

Men jag ser mönstret nu när jag skriver mitt kanske längsta och mest ologiska blogginlägg. Jag måste avveckla Farlig.