Om att ha metall i ögat

När jag stapplar ut från akuten, när jag svimmat av chocken av att få en rostad metallbit utdragen ur ögat står jag på Hötorgets obevekliga, osvenska charm med alla dessa torgstånd. Med alla dessa billiga kantareller här, med alla dessa röster, med alla dessa trappsteg vid Kulturhuset och med alla dessa solstrålar som alla retsamt letar sig in i mitt sargade öga.

Jag står på Hötorget när ögats bedövning långsamt släpper och det tar inte många sekunder innan smärtan tar överhanden.

Huden som spänner över mitt ansikte färgas återigen vit, jag ser hur mina händer skiftar i lavender och börjar skaka, med dessa asplöv till ytterlemmar tar jag tag i mobilen och ringer den jag vet finns närmast, med skakande händer ringer jag till Farlig som jobbar i skraporna som omger detta torg. Jag tror det tar trettio sekunder, vilket också visar sig vara den exakta tiden innan jag faller ihop och han tar tag i mina armhålor.

Han slänger upp mig på ena axeln, ser till att få med sig mina kassar, och sätter mig i en fåtölj i pärongrönt tyg. Han stirrar mig rakt in i ögonen, mina blå med sina bruna, och beordrar mig långsamt att lägga huvudet mellan knäna och inte sluta lyssna på honom.

Jag gör som han säger men jag hör ingenting.

Sakta kommer blodet tillbaka, snart kickar systemet igång. Ögat börjar pulsera, bedövningen har helt och hållet släppt och jag ska lägga i en sträng av salvan jag mirakulöst hämtat ut på apoteket. Farlig kysser mig, han gör det åt mig.

Han tar ett ömt tag om min skallrosett, jag lutar huvudet bakåt och han vårdar mitt öga.

Fan vad glad jag är att jag fick hjälpa dig för en gångs skull säger han innan han för sista gången ser till att jag klarar mig och försvinner femton våningar upp.

Jag sitter kvar i den där pärongröna fåtöljen och känner mig omtumlad. Han var den första jag ringde, han var, vid närmare eftertanke, den enda jag hörde av mig till.

Jag vet inte vad det betyder.