Om ett stundande samboskap

Jag och Rätt känns samboaktiga.
I synnerhet nu efter att jag mailade Farlig i måndags för att berätta att jag inte orkar just nu. Det är för mycket som börjar hopas inom mig, för mycket att göra med husförsäljning och utrensning, för mycket att känna och för mycket att lägga lock på.
Så Rätt får glida in på den där platsen, han blir den han förtjänar att vara, han står ut med alla mörka sidor av mig och borde därför få hundra procent av de ljusa.
Han borde få de skira underkläderna från Agent Provocateur på min kropp, och inte nog med det, han borde få öppna dem med skakiga fingertoppar.

Så, det går snabbt i vändorna, i mina känslor. Men hela jag är ett prisma av känslostormar, och när det inte stormar i mig så lever jag inte.
Jag kan inte vara medel, jag tröttnar och tappar min glans om jag ska pressa ner mig i någon normativ tillvaro.
Älska mig, hata mig. Känn något! Låt mig känna ännu mer.

Men åter till Rätt.
Vi äter middag hemma hos mig, som blir alltmer hos oss. Vi skålar i flädersaft med min dotter och låter våra knän nuddas under matbordet. 45 minuter senare är han iväg, något sportigt evenemang. 45 minuter senare sover min dotter och jag har krupit upp i soffan med tända ljus, ett täcke och TVns flackande blåskimmer.
Krupit ihop och sluter fingrarna kring en stor the-kopp.
Njuter av dessa timmar ifred, dessa timmar då det bara är jag. Dessa timmar som bara är mina egna.

Samboliv känns både nära och främmande, och i morse drog jag en lättnadens suck när Rätt deklarerade att han sover i sin lägenhet på torsdag.
Jag längtar dit. Jag längtar efter att få ligga utfläkt som ett kryss i min jättestora, vitlaserade säng och vältra mig bland täcken och kuddar.
Samtidigt längtar jag tills ikväll, när vi åker i volvon och storhandlar.
Kanske är jag rädd, jag har aldrig lyckats bo med någon längre än att jag packat upp mina kartonger och sedan ångrat mig. Kanske berättar jag de historierna någongång, om hur jag aldrig landar.
Vad är skillnaden nu? Att det är min lägenhet och att jag inte kan fly?
Och på arbetet hopar sig jobbhögen, jag älskar det och känner sorg inför min sista dag på plats den sjätte november.