Om kärlek och dess sidor.

Helt ärligt.
Presenter med skirt, prassligt papper som innehåller ceriserosa nattlinnen med spets och slits får mig lite på fall.
Precis som ömma kyssar i en hall, mysljud när han låter handen glida ner över min svank, mot skinkorna och inte minst att han säger att han är min.
Jag är din!
Ja, helt ärligt, det får mig på fall som i att tappa balansen för en stund men när vi ligger där i mörkret, utan att ha älskat så undrar jag om jag inte vill förlora fotfästet?
Ska det inte vara som att slänga sig ut för ett stup det här med livets största kärlek?

Kanske är det så, att alla som hisnar av höjder och älskogstoppar längtar efter den här lunken som jag går i med Rätt. Kanske kommer man alltid dit till slut?
Jag vill försöka minnas att vi har varit hisnande... Hitta passionen och förbannelsen i min röst när han svek mig, älskade jag honom då? Hur kunde jag annars bli så sårad?
I kväll ska han ta ut mig, han vill visa upp oss för världen, han är stolt över att jag är hans till den grad jag är det.
Fast jag har så svårt att se det... Det där att man ska tillhöra en annan människa. Eller det där att man bara får tillhöra en?

Jag önskar en trevlig helg till alla som läser det här.
Jag kommer släppa ner håret, det lockiga, och dansa på en stor scén på lördag. Jag kommer älska med en musiker, hans fingrar kommer styra mina fotsteg. Det är en kärlekshistoria jag missbrukat, men jag kommer berätta om den.
Också.