Om oss, idag.

Jag sitter med frusna fingrar och har jobbat mig halvt fördärvad.
Såg ni att det snöade i morse?
Snöade.
Idag är det exakt ett år sedan min blick etsade fast sig i Farligs. Exakt ett år sedan den här historien tog sin början.
Under ett år har jag utsatts för alla skälvande moment som finns i ett människohjärta, saknad likt vargars hunger, mättnad som ett nyss ammat spädbarn. Det finns inget mediokert med oss, vi rullar inte så.
Vi är något annat, vi är två psykfall som springer med överkroppen parallellt med marken och väntar på att störta. Men det är det som är grejen, vi är två.
Inte en.

Det kommer ta mig en livstid att bearbeta våra stunder. Jag kan minnas allt, så många detaljer som annars inte får plats i ett minne.
Hur hans hår är tunnare på bakhuvudet, hur vi tog ett foto av oss när vi väntade på bussen i Kista Galleria, hur han alltid gav mig en speciell blick när han gick in på mitt kontor, hur vi tog hissen upp till en förbjuden våning för att hångla likt tonåringar.
Och det där att vi bröt för någon vecka sen?
Det höll inte.
Vi har inte setts, men vi är där och hans leende hörs genom telefonluren när han säger det som karaktäriserat oss under hela detta år.
It hurts so good.

It fucking does.