Om begagnade ord.

När jag träffade Rätt tryckte han mig ifrån sig.

Han släppte aldrig in mig för han släppte aldrig Lurig.

Jag hittade ett mail i natt, när jag satt uppe framför min dator, ett mail jag stulit från hans inkorg precis när vi hittat tillbaka till varandra för första gången, ett mail han författat till Lurig efter att han dumpat mig.

Han började ju med att träffa henne och berätta om våran relation. Tydligen krävde hon ett slut på deras vänskap där och då för mailet börjar med raden:

Hej, vet att du inte hade lust att träffa mig eller prata med mig, men hoppas ändå du har lust att läsa det här mejlet.

Det har känts riktigt jobbigt sedan vårt samtal i lördags. Tanken på att vi skulle bryta kontakten helt fick mig att må dåligt och jag har haft en klump i magen sen dess.

Ställde hon ett ultimatum? Sa hon att om han är ihop med mig så kan de inte vara vänner?

Det är vad jag har kommit fram till och även om det här var i januari 2008 så svider det fortfarande.
Det svider att han mailar henne och när han gjort det, kollar sin inbox lite oftare för att se om hon svarat. Kollat sin inbox oftare, och mer diskret.

Det svider att om hon mailar honom, lägger annat åt sidan för att svara.

Jag är inte beredd att på att inte finnas i ditt liv längre.

Aj.

Jag vet ingen som i de bra stunderna gör mig så glad som du.

Det där är vad han brukar viska till mig nu. Begagnade ord, begagnade känslor.

Men det värsta är hoppfullheten i vad han skriver i slutet av mailet.

Det är förmodligen inte av ditt intresse, men jag är inte tillsammans med någon längre.

Han säger att hon vann. Att hon lyckades få honom att inse att det var bättre att vara i ytterkanterna av varandras liv än att dela mitten med mig. Han ger henne rätt i vad hon hela tiden annars lyckas med att bevisa, hon känner honom så mycket bättre än vad jag gör.

Det har gått så lång tid, och han kan inte förstå att jag fortfarande mår dåligt över saker som hände då. Han kan inte förstå att när hon sms;ar under tiden vi älskar med varandra på morgonen och föreslår en lunch på Rival, att jag hamnar på andra platsen.
Att han ger mig den genom att säga att ingen känner honom lika bra som hon. Han förstår inte stinget i hjärtat när han säger att det skulle vara jobbigt för honom ifall vi två (vi tre) mötte henne på stan.

Men jag får skylla mig själv, jag stal det där mailet en gång för flera år sedan. För man ska inte stjäla. Frågan är väl bara om man bör dela liv med någon som inte berättar sådana här saker självmant?

Det var länge sen. Men det finns fortfarande så mycket som är osäkert.