Om deras saknad

Sakta kommer orden smygandes, de sårade meningarna som gömt sig i mitt inre pockar och påminner mig om den här bloggen, denna lilla välbesökta ventil, där jag kan skriva vad som händer mig och brutalt läsa igenom känslor jag haft.

Glömt.
Och förträngt.

En operation senare, en jul, ett nytt jobb och en nyår senare.
Rätt står inför försäljning och visning av sin lägenhet, i slutet av februari klampar allmänheten in och ser sig om efter ett nytt hem. Och mina väggar är nyrenoverade, mina möbler är uthysta och min brevlåda förväntansfull inför ännu ett efternamn - allt i spänd upphetsning inför en framskridande samboskap.
Och visst borde jag vara lycklig nu? Visst borde jag vara trygg och säker på oss, säker nog att låta Rätt dölja sina mailkonversationer med Lurig på vår gemensamma dator utan att ta upp min besvikelse?
För nog står hon kvar, nog finns deras saknad hängandes över mig, över oss, och jag står fåfängt rakryggad och vill slå bort den. Orden blir till ettor och nollor, alla samlade i webhistoriken jag själv är noga med att radera, orden finns för mig att bli nedslagen av.
Är det djup egoism?
Att inte låta min kärlek sakna den kärlek han lagt åt sidan?

Hon sitter så djupt rotad i honom, min nagel i ögat, mitt rosa helvete med ett perfekt leende och alla hans minnen. Hon är den som känner honom bäst, även om hon inte känner honom nu, så har hon hans rötter och jag fokuserar på en framtid.
Han vill inte sluta vattna deras närhet, även om det är min energi som är brunnen.
Och hon kommer alltid ligga åtta år före mig, tvåtusenniohundratjugo dagar jag aldrig kommer ikapp.