Om drömmarna.

När Rätt står med porlande vatten och diskar upp efter middagen han ordnat sitter jag med en varm laptop på magen och drömmer mig bort.
Drömmer mig vidare härifrån, till en helg som inte innehöll Lurigs födelsedag och Rätts tanke om att han bara måste ringa och gratulera.
Tvingar bort den biten när jag själv kände mig utkastad ur mitt hem så att han kunde få ringa henne i lugn och ro, när jag tog en passande promenad istället för att han gjorde det.
Det var 25 minus och pudersnöstorm.
Jag drömmer mig vidare till min överraskning åt honom, hur jag egenhändigt byggde ihop en nedriven Billybokhylla och sorterade hans 300 CDskivor i bokstavsordning, samt kronologisk ordning- fast jag motsäger mig att använda hyllor eller CDskivor som dekoration.
Frenetiskt stod jag där och letade i virrvarret av all denna musik, när han var iväg på annat, med svetten som en blank hinna över kroppen reste jag det kräkframkallnde mästerverket, IKEA´s signum och inväntade hans förvåning när han satte nyckeln i låset någon timma senare.

Allt detta drömmande, det är en metod som fungerar för mig. En metod som förtrollar mig och jag ser framtiden med en dotter i famnen istället för ett Eldklot i magen. För det finns där, och jag kan inte förstå det, en brinnande längtan längst inne i livmodern.
En liten. En till.
Dottern som så ofta lägger ett öra mot min navel och lyssnar mot mitt inre, med hennes självklara röst frågar hon om det finns en bebis där inne? En bebis som ska heta Smilla?

Jag vet inte vart hon fått det ifrån. Eller namnet Smilla för den delen, men kanske kommer mitt Eldklot en gång i tiden- ha en känsla för snö?