Om en bekantskap.

Hon sitter redan på bussen, hon Väninnan.
Som har gått från att vara blond och söt i mitt register till att förvandlas till något helt annat.
Hon är en kvinna och hennes kapacitet till att älska är beundransvärd.
När hon leendes ursäktar sig och fumlar med sin helnya mobiltelefon lyckas hon samtidigt med att ge mig hela sin uppmärksamhet, förstår ni vad jag menar?
Hon är en sådan som frågar Hur mår du och piercar dig med blicken. Hon vill veta, hon vill veta hur du mår.
Jag vet inte riktigt när det var vi fann varandra, vår vänskap var given då dem vi älskar är som bröder. Vår vänskap var given då vi båda satt med Melissa Horn i funderingarna - hur ska man älska någon som älskat någon förut?
Och ja, ett gott öga har jag haft till henne, ända sedan den där nyårsaftonsnatten då vi visade trosorna för varandra inne på Grekens toalett men jag tror det var på en brygga i somras vi verkligen började prata.
Då vi sakta skrapade på ytan av de tabubelagda känslor vi känt inom oss, den delen av kärleken man annars aldrig berör- frustrationen, att stå till svars för det gamla, att vara utesluten. Att höra ens drömmar blandas med fraser som; jag har provat det förut och tänker aldrig gör det igen.
Det var på en träbrygga ovanför grönglittrande vågor under oss, när dottern min badade i en hink och männen fiskade som hon mentalt tog tag i min hand. Och jag i hennes.

Hon hade ett myggbett på ögat, för stora stövlar och fläckiga fingrar från tre timmar av bärplockning i skogen.
Hennes hår slet sig ofta från sin hästsvans, men hon rättade inte till det.
Ja, det var i sommar vi verkligen började prata men jag tror det var i fredags som jag verkligen såg henne. Och allt hon är kapabel till att känna.
Allt hon är kapabel till att göra.
Det är så, när man låter Kärleken blint styra.