Om en soffa.

Med en blick över axeln lämnar jag Rätt parkerad i den lila soffan.
I min lila soffa, som jag slet för att ha råd med den en gång i tiden!
Jag hinner tänka miljoner tankar med en hand på dörrhandtaget, där jag vinglar på höga klackar och glansiga läppar, på väg ut i natten och med Rätt som barnvakt åt Dottern.

Vi ska bli sambo, och det innebär förändring. Det innebär att jag måste göra avkall på mina saker, säga hejdå till det jag slitit för, samlat på mig och älskat. Älskat i. Älskat på. Älskat under.
Det innebär att jag måste sälja min gredelina soffa och göra plats för hans, för det har jag lovat honom, lovat fast jag inte riktigt vill det.
Jag måste göra plats för honom och hans soffa, som är samma soffa som stod i det hem han delade med Lurig.
Som de gemensamt och fnissiga gick och valde ut till vad som skulle bli deras gemensamma hem.
Deras soffa ska på något sätt bli våran.
Min.
När jag nonchalerar alla de här känslorna ropar jag ett förläget hejdå till honom och han kommer genom hallen.
Han tar tag i min handled och undrar om jag måste gå?
-Måste du gå?
Han kysser mig och besvarar sin egen fråga med ett stolt leende.
-Ja, det är klart att du måste, den här typen av skönhet måste visas upp för omvärlden!

När porten glider igen mellan oss med sitt självklara klickande är jag omtumlad av vår kyss.
I hissens spegel rättar jag till några vilda lockar och väl ute på gatan drar jag in en fredagsluft av förväntan. Väninnan sitter redan på bussen och hon håller mig mentalt i handen då vi delar samma saga.