Om doften av kokt vatten

Efter 27 timmar på resande fot, efter två veckor i 38 graders värme, mango, palmer och kritvita stränder, saltstänk på kinderna och solblekta slingor i håret, delfiner landar vi i den fortfarande totalt upp och nedvända förortstrean som från och med hemkomst är vårat gemensamma hem. Mitt och Rätt. Och Dotterns.

Alla hans kartonger står fortfarande helt orörda och med jetlag som ett ignorerat stavfel rycker vi tag i detta fort av wellpapp och långsamt blottas golvyta på alltfler ställen.

Jag kokar pastavatten till min dotter, och just den där doften av kokt vatten har jag bara känt hemma hos Rätt tidigare.

Det är hans kastrull som skapar den och hela jag blir varm i magen när jag inser att jag bara tog en random kastrull ur vårat köksskåp. Och det var hans.
Det blir nämligen så, när man har sina kastruller tillsammans.