Glädje har krupit upp i min famn, hon är tung men jag kämpar mig igenom mjölksyran i armarna, får styrka av hennes kalla nästipp som söker sig mot min blottade hals.
Fågel är exalterad i stum förundran, hon hoppar, dansar och står blixtstilla med sin arm kring mitt lår om vartannat.
Nyårshimlen svällar över av glittrande raketer, höga smällar och doften av krutrök lägger ut en matta av förväntan över det kommande året.
Runt omkring oss är alla vackra och skimrande, det skålas och vrålas- kärleken och hetsen över tolvslaget- bara någon enslig minut kvar. Ljudnivån får oss tre skygga att hålla oss i utkanten av allt, men som Fågel så fint uttryckte det:
-Det är ju himlen som är viktig!
När det mesta smällt av, när alla hittat någon att kyssa, när 2014 börjat vänder världen om, världen vänder vidare. Jag och barnen har skålat med varandra i den godaste mjölken och jag sitter på huk för att samla ihop våra champagneglas som vi ställt vid våra fötter, när båda mina döttrar plötsligt känns så märkbart stilla.
Vi står i en snudd på folktom park och deras absoluta fokus gör mig nyfiken, och jag avstannar i vad jag håller på med.
På huk, med en dotter i varje hand, förundras jag med ens över hur vi är omringade av ett hundratal khom loy som sakta stiger mot himlen. Det är vackert och jag känner hur mitt hjärta pressar ut tårar genom mina ögon när jag kastas tillbaka till en minnesbild som trots lång tid, ligger så klar.
Glädje ser det och pussar min kind. Jag är så komplett här och nu, med de två människor som är mina. Så komplett, men långt ifrån färdig.
Fågel filosoferar, försvinner bort och mumlar.
-Det är många som letar efter någon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar