Hela vägen ner i lungorna, Svanka. Andas in. Håll kvar. Andas ut.
Värmen är utbytt mot en avmätt, fascinerande kyla. Vi, som en gång inte hade mer än ögonfransar mellan oss, om ens det, har separerats av gigantiska avståndsraviner.
Jag har noterat att jag börjat vittra sönder i kanterna, som en sliten och bränd karta- nyfikna tummar försiktigt och letar med äventyrsstinna ögon efter skatten.
Skatten.
Jag fnyser föraktfullt, men det visar jag inte genom safirglimmande ögon. Jag ler så stort att jag får kramp i käken, nacken spänner. Jag ler så stort att jag skrattar, skrattar så att jag gråter och blir till en nykläckt kycklingunge i den hand som skopar upp mig.
Att vara stängd är bekvämt- här på min sida avgrunden.
Det är skönt, att vara sluten, det är enkelt även om det svider när öppna, blödande sår ska dra ihop sig så ingen råkar få en glimt av något annat än det jag vill visa.
De tittar på mig med stora, förvånade ögon. De som sett. Och känt.
Tar tag i mig, ruskar om. Svanka, sluta. Rinn oss inte ur händerna!
Det ligger en kallelse på mitt vita matsalsbord. Lithium som värld- jag önskar mig utjämnad.
Utan allt är jag inget.
Och hans namn, var Allt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
På avstånd ser jag dig. Bakom glasartade ögons lock finns tårar ämnade för dig. Jag föddes av dig, efter ett kvarts sekels hjärtslag kom andetaget. Vilsen i mina känslor. Förvirrad och ensam springer jag runt i Pans labyrint, och kippar frenetiskt efter den luft som du en gång gav.
SvaraRaderaSolen gick upp, men den värmer inte. Mörkret är kallt och jag fryser inifrån. Jag sveper mänskliga filtar runt kroppen med ord som var dina, men som nu saknar hem.
Trösten är tillfällig och tar ut sin rätt. Smekningar med ord som bekräftas av min hand, men förnekas av mitt hjärta.
Du ser rakt in i mig, jag har bara min hud som sköld. En hud som saknar det ditt hjärta förnekar.
Radera