Om ett rosa helvete.

-Vad är du sugen på? frågade jag när jag stod med en klarröd godisskopa i handen.
-Jag vet inte, var hennes svar. Något bittert? säger hon och skrattar samtidigt som hon ruskar om sin hårman.

Något bittert, som får insidan av kinderna att kännas skrynkliga och lena, som ger tungan en känsla som annars tillhör handen; att stryka över en gammal kvinnas kind.

Vi går vidare, lämnar affären efter några minuters kötid och vimlar ut i city, här lever alla men vi finns för oss själva hon och jag. Hon är mitt rosa helvete, henne jag aldrig riktigt kan nå eller få samtidigt som det är hon som aldrig lämnar mig. Min ständiga följeslagare. Goldfinger säger det bäst; I wanna marry my stalker.

En godispåse full med violdroppar, lila, små och inte särskilt goda. De räcker länge att låta smälta på tungan, men hon känner mig och störs inte av knastret som är en påföljd av att jag biter sönder varenda en.
Krokodiltårar kallas godiset sa hon. 

Krokodiltårar, hon trodde det betydde stora, ledsna tårar helt enkelt.
Det var jag som lärde henne att det innebar något annat.