Om snö.

Är vi en lavin?
Det började så lätt med en smältande snöflinga på min kind, en virvlande dans- skapad för två. Vi älskar, vi skadar, vi trotsar. Vi helar, tar sönder, vi delar. Men det är bara vi, det är vårat.
Vi är vita och rena.
Så vita som en snö.
Jag lär dig hur man gör traktorspår, vi är avtryck i ett nyfall. Vi är fascinerande värme i nysnö.
Men det finns is också, vi doppar våra hjärtan i det där perfekt tempererade vattnet och lägger dem utanför fönstret för att stelna.
Och frost, frost finns.
Över dessa lager av kyla faller en tung snö. Kramsnö, vi förundras över de stora bomullstussar som plötsligt kantar vardagen. Det är varmt! Men ändå kallt.
Det knarrar när vi tar försiktiga, förvirrade steg. Vi går vilse, våra avtryck blåser bort i snåla vindar, för många hörn kring något som borde vara en rak linje.
Visste du att om man blundar och går rakt fram, så blir det alltid en cirkel tillslut?

En snöstorm med arga, piskande kristaller. De river upp huden över mina kindben och lämnar röda, blödande sår, vi kuvar oss och går med uppdragna luvor och framåtlutade kroppar. Framåt.
Vart ska vi? Det spelar ingen roll-bara framåt. Igenom.
Och vi är en snöboll, som rullas och rullas. Det som fastnar snurrar med, det som inte- smälter längst med vägen. Dem som inte krossas under vår tyngd, tumlar med oss.
Grus och småsten, slask. Vårt underbara vita med allt det smutsiga som våra fotsulor tidigare lämnat bakom sig.
Ett snöskred, vi river, vi faller, vi begraver.
Vi dödar.
Världen blir ljusblå i snön som ligger vit med tusen åter tusen sagor berättade i de glittrande partiklarna som täcker marken.
Vi är en lavin. Vi ska inte förstöra mer.
Och inte förstöras, för vi är perfekta.