Om min blomma.

Ibland läser du här.
Någon gång i veckan har du svarat när jag frågat.

Du har hedrat mig genom att aldrig diskutera vad jag skriver här om inte jag själv lyfter frågan.

Jag hittade en text jag skrev till dig en gång.
Jag älskar dig så gränslöst, och stoltheten av att ha någon som dig i mitt liv är större än vad som går att förstå.

Du kryper ihop framför porslinsskålen.
Ditt hår ligger lackat mot nacken, jag håller bak det åt dig, så gott jag kan.
Din insida färgar emaljen, fräter sönder dina tänder, hela du ligger utspydd- redo att spolas ner.

Det är ingen som tar dina fighter, när dina avryckta naglar svidande börjat växa ut, är det du själv som frenetiskt sticker saxen i dem och klipper av. Rakt av. Fingertoppar och spiralerna, allt ska filas ner.
Du tar bort dina egna avtryck, som om du utgår från att du inte kan, vill, bör eller får lämna spår.
Finnas.
Vara.
Och jag håller upp ditt hår, när du sakta spyr ut dig själv. Greppar dig i armhålorna, hjälper dig på fötter. Fattar ditt varma ansikte mellan mina kalla händer och stryker bort sminkrester med mina tummar.
Älskar dig, svalkar din hulkande kropp.
För jag tar dem.
Och dig.
Dig och alla dina fighter.