Om lågor

Jag borde inte tala, inte säga de ord som så länge legat på lur i munhålan, men du står där framför mig, du står där med allt du är och trots att jag inte ens har rättigheten att viska ditt namn kan jag inte låta bli.
Viska det. Skriva det. Sjunga det. Skrika det.
Du lyssnar och varje ord bränner likt karameller av synd mot tungan.

Dessa förbjudna, glödande klot skjuter jag ur mig, innanför slutna ögonlock ser jag hur lågorna slickar sig fram genom ditt medvetande. Det brinner, det svider, läpparna är nära att explodera av hetta, du måste möta mig- du måste möta mig nu.
Du måste lägga din svala hand mot min nacke och snabbt dra mig till dig, måste låta din kylda tunga tumla runt mot min om du vill att jag ska tystna. 

Låta det ske.
Låta det hända.

Och nu dansar bränderna över våra kroppar, mellan två sammanflätande händer bildas de heliga kyssarna, i svetten som lackar från hettan kokar samvetet bort. Det brinner en eld oss emellan, och den sönderbrända hud som lämnar förkolnande spår i bomullslakan försvinner lätt när de skakas nästa morgon.
Aska är något som är sönderbränt, aska är vad som lämnas kvar när röda lågor drivit vidare eller slocknat.
Aska är det som i mikropartiklar dansar mellan oss när jag öppnar mina slutna ögonlock.