Om bubblor.

Hur ska jag leva i en värld där jag inte får koppla ihop min hud med din?
Du är så arg på mig när du skriker.
Din mun, den blir liten då. Som ett smalt litet streck. Du döljer din övre tandrad med hårda läppar, du tar ett steg framåt för att betona min äcklighet. Du lyfter vänsterhanden i luften och jag får en minnesbild från porslinstiden, blir helt tyst, och låst.
Du är inte han.
Dina ögon, de är så svarta. Var är mitt turkosa skimmer? Jag ser det inte längre.
Din mun, den är hård. Och liten.
Men de ord som väller ut är gigantiska, de största jag behövt möta. Du vräker ur dig, stora svarta bubblor som slungar min kropp mot den skrovliga tegelväggen bakom mig. River upp min ryggtavla, får huden att spricka så långt isär och ser du, älskling, ytan spricker och det finns bara en sörja. Blod, muskler, skuldror. Ingen magi, inga regnbågar, inga vita, väl dolda, vingar.
Alla hinnor spricker, du får med så mycket; jag är kall, jag är manipulativ, jag är verklighetsfrånvänd.
Jag är falsk. Jag ljuger.

Du tömmer allt ditt hat på mig.
Jag får inte ens prata som jag vill, du piskar till mig med att fräsa så fort jag inleder en mening på ett sätt som du inte tycker passar, jag får aldrig prata färdigt när jag väl börjar.
Du  välter omkull mig fast jag står upp, jag hukar, mitt bröstben som annars är en utåtstickande udd, blir en vass pil mot min insida. Jag börjar göra ont, fysiskt ont.

I förhållande till dig så är jag ingenting.
Du gör mig värdelös.