Om tid

Kan tid avgöra längtan?
Tid.
Allt handlar väl om tid?

Ditt namn här hos mig som Svanka.
Det känns inte rätt.
Finaste Ung.
Som om du inte var mer än din ålder, som om att du skulle gå att vifta bort.
Det försökte jag intala mig själv tills jag trodde på det.
Och ett kort tag, vill jag erkänna, så fungerade det.
Logiken säger det ju, den minimala tiden vi delat- tid. Allt handlar väl om tid?
Några få stunder, min hand mot ditt varma ryggslut- innanför din jacka.
Mig, i din famn på ett fik som lever kvar på femtiotalet.
Nervösa bakåtstrykningar av mitt hår när jag ska träffa dig, där första gången på länge. Bland extremt ekologiska varor, vi skojar kanske lite. Jag buffar till dig- är det du som fortsätter sedan?
Välter vi inte ett litet skrangligt bord när du böjer bak min nacke och får mig att sträcka mig efter en kyss?

Finaste Ung.
De orden och tankar du delar med mig den här natten fyller mitt sinne helt och fullt. Leendet du nämner att du bara bär inom dig- det längtar jag efter.
Längtar att se det, längtar  att ge det. Längtar att dra med mina förlorade fingrar över din tigerrandiga underarm, följa mönstren i bläcket du präntar fast i din hud.

-Om hjärtat viskar, ska man lyssna då?

Du är vacker och filterfri.
I din fysik, i dina tankar. Det är en ynnest att vara insläppt och du bländar mig förundrad.
Och du vill ge mig tid.
Allt handlar väl om tid?