Om älskare

Det är, när man har två pulserande hjärtan innanför den spända, vita huden som man inte får tänka på dem.
Tänka på dem, alla dessa älskare.
Tänka på dem, alla dessa älskade.
Med alla deras egenheter.

Bara i hemliga rum och privata små stunder, med hetvattnet strilandes ned för kroppen får man minnas dem, med Rätt jobbandes i köket bredvid och Dottern tryggt sovandes i sin säng, får man återspegla figurer i det igenimmade badrumsfönstret.
Man får skriva Glöds initialer ihopsnirklade med sina, i ett försök att återskapa vad han gjorde en gång. I samma badrum får man sätta en hand mot den svala kakelväggen och få en flashback från när Farligs hand befann sig precis ovanför i en helt annat stund.

Med två pulserande hjärtan i sin kropp måste allt trängas bort.
Trots att värmen i min lägenhet kontra den bitande kylan på utsidan får mig att le i mjugg då jag minns mina älskares vrål i natten och deras ömhet om morgonen, så är det bara bilder. På bara några månader blir vi andra människor.
Svanka landar och laddar om för livet som tvåbarnsmor. Höga klackar har så fint plockats undan i prasslande silkespapper och silkiga underkläder ligger vikta med omsorg i garderobens skrymslen.
Rätt somnar varje natt med sin hand på min växande mage och viskar antalet dagar det är kvar.
Nu senast sa han tyst trettionio, vi älskar dig! till livet där inne. Dotter nummer två. Barn nummer ett för hans del.

På bara några månader har Glöd falnat och Farlig blivit ett lamm. Jag kan tala med dem och det var inte så länge sedan jag träffade dem.

Två så fantastiska.
Två så magiska människor.

Som båda är övertygade om att mina fingertoppar lämnat äventyr över deras hud.
Jag läste dem som blindskrift, blundade och hittade på egna sagor.

Vi formade varandra, om än så bara för några nattliga stunder.

Och med två pulserande hjärtan i min kropp måste jag sluta minnas, just precis där.