Om att Farlig är farlig.

Det ligger en vårspänning över fredagsnatten, mitt hår är samlat i en stram hästsvans, mina byxor är svarta med breda skinndetaljer och jag har en tröja som visar precis lagom mängd silikonbröst för att vara trevligt provocerande. I urringningens klyfta dinglar det städiga smycket, älvan ur en disneyfilm med vingar som gnistrar.
Jag ska ut med en tjejliga men någonstans på vägen bestäms det att jag ska äta middag med Farlig innan.
Älskade Farlig.
Jag vet inte varför vi bestämmer oss för att ses, vår kontakt har varit obefintlig den senaste tiden och hans närhet har fattats mig i fyra månader. Så mycket har hänt, han har skaffat ett nytt hem och det är det han vill visa mig. Be om mina råd som inredningsarkitekt, be om mina åsikter som ärlig vän.

Taxichaffören som kör mig dit bjuder mig på en kaka och säger att jag strålar. Han undrar vem jag ska träffa och pratar med en annan melodi än vad jag gör. Han kommer från Prag och är efter fem minuters bilfärd med mig, övertygad om att jag kommer vinna Nobelpris en vacker dag.
- Svanka säger han innan jag betalar. Jag ska komma ihåg ditt namn!

Vidare så tycker han att Farlig ska komma och öppna bildörren åt mig, Farlig som står cirka 50 meter bort, och hysteriskt börjar han tuta och blinka, varpå jag ser mitt sällskaps gestalt börja röra sig mot oss. Det är mörkt och dålig belysning, men jag ser hans bländvita leende och knivskapa blick ändå.

Vi köper thaimat och vi skrattar och bubblar som om fyra månader var fyra timmar, inga trådar tappas när vi är med varandra. Inga hål finns, förutom det i hans bröstkorg.
I samma sekund som jag ställer ner min väska i hans hall, i hans hem, så ser jag hur han förvandlas till en valp som vill ha beröm. Hur osäker han plötsligt blir över vad jag ska tycka om hans bostad, hur viktig min åsikt är för honom.

Farlig är fortfarande Farlig. Och han är farlig, för han fyller fortfarande hela mig.
Sida vid sida tittar vi på något som går på tv och min festkväll känns långt borta. Jag är redan berusad, jag är redan betagen. Inget kommer toppa den här kvällen, vad jag än skulle komma att göra.
Med näsan djupt begravd mot hans pulsåder drar jag in den doft som är hans.
Han tar tag i mitt lilla ansikte med hans stora, sträva händer. Tittar mig rakt i ögonen och säger att jag är perfekt.
Och det är där vi slutar, det är där jag torkar en patetisk tår från ögonvrån och samlar ihop mina saker.

-Hur kan du gå? Hur kan du försvinna?
- Jag måste.
- Det känns fel att du går.
Min tystnad.
- Jag önskar att du stannade.

Vi kramade varandra länge, länge.
Hissdörren delar på oss och jag blixtrar iväg ett leende, vill att han ska skratta, säger något kul. Han ler, men det når inte ögonen.
I taxin kommer ett sms, med orden vi alltid säger till varandra när vi blir så intensiva att vi inte har något annat att säga.

Fan Svanka...