Om att se på situationer olika

Det var länge sedan jag tänkte på Fjun.
Fjun som kanske var den första som var beredd på att skrapa på min skimrande yta med en övertygelse om att jag glittrade precis lika mycket på insidan.
Och förblindad av just denna övertygelse så kunde han inte se den svarta sörja som började läcka ut ur det hål han skapat.

Vi träffades, men vi möttes aldrig.
Han hittade mig via mina ord och hade bestämt sig för att det vilade någon form av skönhet hos mig, en skönhet han sökte, ofta mötte han mina inlägg med sina, försiktiga, taffliga försök att föra fram sin nyfikna kärlek.
Det var när jag sa ja till att ses i verkligheten som jag drog in honom i sitt förfall och fallet började i en blå soffa på landet, i ett hus jag inte ägde men bodde i.
Jag förvandlades till en bekräftelsevampyr och två hungriga, sylvassa tänder sög sig fast i denna aldrig sinande källa till uppmärksamhet när hans ljusa fingrar allt oftare sökte sig till mitt hår. Vi var berusade, han av mig och allt han trodde jag var, och jag nådde samma upphetsning av en flaska vin jag fick tömma själv och en joint.
Vid något tillfälle så sa han att jag såg ut som en katt.
Nej, jag minns fel.
Han sa att jag var som en katt.
Att jag var en katts livscykel personifierad och jag tänkte att det var en konstig sak att säga till en kvinna.
Han var Fjun, en fågelunge.
Chanslös och hypnotiserad till beundran av min klara blick när han landade framför mig. Jag spann och var mjuk, jag var allt han sökt i en minut -när han slappnade av slog jag till.
Med klorna, med tänderna, varför ska han vara hel när jag är sönder?
Det fanns ingenstans för honom att ta vägen och jag bestämde mig för att leka mera, jag sårade honom med väsande ord och vårdade honom med spinnande omsorg. Jag trampade på honom med mjuka framtassar och den natten fick jag honom att gråta.
Han älskade med mig.
Jag hade ett bra ligg.
-Jag trodde inte att det kunde vara såhär kom fram mellan tårarna.
Jag visste inte att det kunde vara på något annat sätt.

Men han skulle lämna huset efter den natten, och när han stod på den flagnande trappen skulle jag sträcka mitt huvud ut genom dörren och ge honom en lätt puss på munnen. Ett ingenting, ett par torra läppar som möter ett annat par.
För inte så länge sedan så hittade han mig igen, och han säger att han ännu får rysningar av min flyktiga kyss.
Det är fina ord, flyktig kyss.

Har ni läst boken av pojken som fick den?
Det blev en hel novell, den där natten på landet, och jag har läst den beredd på att vara ett monster, men jag är något upphöjt. Jag är svepande och magisk, jag är den som kompletterar och ger mening.
Jag är den som inte förstår någonting, mer än det är lätt att få två olika syn på saker.
Men ser du kära Fjun?
Att det här är en liten ursäkt till dig.
Och att jag också kan skriva om hur vi sa hejdå.