Om ett telefonsamtal

Så lägger vi på luren, den förväntning som nyss fanns i din röst har dött ut.

Vi har inte pratat på länge, och trots att du sårat mig genom att täppa till min strupe med ett grått nystan av värdelöshetens känsla så svarar jag när du ringer.

Jag svarar när du skriver.
Jag reagerar på vad du förmedlar, jag ringer till Väninnan med gråten i halsen och undrar vad du håller på med.

Du säger att du är redo, redo att gå till minneslunden.
Och vi pratar om min Saknad och det faktum att du fortfarande inte förstått vad som hänt, inte förstått att vårat barn dött i min kropp och jag med slangar kopplade till vener, med epidural i mängder tvingats till att krysta ut detta nitton veckor gamla foster med kemiska värkar.
Vi pratar om att jag inte hade din blick att söka stöd i, att du försvann och inte kom och jag fick nöja mig med anonyma, ljusblå munskydd och vår sons livlösa lekamen i en filt från landstinget mot min bröstkorg i femton minuter.

Och genom allt detta är din förväntning där, jag undrar vem du tror jag ska vara. Om du på allvar tror att jag är samma Svanka som likt en fura föll raklång för din mörka blick och ditt självklara sätt att välja mig för tio år sedan.

Du har så mycket att berätta säger du men inget får jag höra när jag berättar om Rätt och Eldklot.

Du får den där klumpen i halsen när du lägger på luren, långt innan vårt samtal borde vara slut.

Du står i en iskall lägenhet, fortfarande med tapeterna jag valde.
Jag sitter i ett hem, mitt hem, och lägger en hand på en varm mage för att mötas av ett gensvar från insidan. Min andra dotter.
Mitt Eldklot.
Du äcklade mig när du lämnade mig. Nu bekommer du mig inte längre.