Om den där tilliten.

Det är inte många som känner till den svarta hemligheten, den svidande sorg som Rätt skapade när han hamnade där, med sin kuk i en annan kvinnas mun.

Inte många känner till det där såret i hjärtat, för jag ler alltid lika vackert och säger att jag allt litar på honom nu.
Jag ler lika vackert och ljuger lika bra varje gång, att jag sakta börjar tro på mig själv. Och den nervösa vibration som omgett mig sedan hösten 2008 blir borttvingat till ett rosenrött lugn.

Tills nu.

Då han står på en båt i Utlandet.

Då han ringer mig för att önska mig, Dottern och Eldklot en god natt, och jag borde fyllas av värme, men den kvinnliga rösten som leende sipprar ut genom hans telefonlur tar över.
Och ägarinnan till rösten tar över honom. Han vänder sig mot henne, och jag vet vem hon är, och återigen så vinner hon för med ett halvt samtal avklarat får jag lyssna på deras.

När de skrattar åt något, som vanligt som bara dem förstår, så frågar jag mig vart den där tilliten tog vägen. När hans egenheter får delas med en kvinna som inte är jag, när hans sociala, skålande jag lyfter ädla bubblor mot en natthimmel.

Och jag drar upp dragkedjan i min munkjacka, funderar på Eldklot och vad min oro gör mot det växande livet i mig.
Tänker, att vi har ju skapat liv, nog tar han inga steg i fel riktning denna gång?

Mina ord sviker mig.
Mina tankar är överallt.
Jag ska sluta ögonen och sova, väskor är packade då jag och Dottern åker till Fristad i morgon.

Med Eko och hennes två döttrar.
Mest av allt, så längtar jag bara efter att få andas.