Om industrilandskap.

Någon sa att tiden går.
Men den rusar, likt skummande forsar.
Obevekliga vattenfall i Norrköpings industrilandskap.

Jag vet inte vad som hände med den, tiden, men dryga elva år har runnit emellan oss.
Kanske en minut sedan jag slutade vara hans.
Men elva år, sedan han var min.
Min att långsamt smyga armen över när han sov, min att betrakta. Min att brutalt knulla mot ett träd i en glänta, min att obevekligt snabbt glida ifrån.
Elva år.

Han är en av få som kan komma undan med kommentaren
-Du är verkligen obeskrivligt vacker.
Fast där och då, så undrar jag ju. Varför säger han så? Varför tycker han så?
Ett guldband kring hans vänstra ringfinger, ett gyllene löfte till en annan kvinna. Det sticker djupt i mitt hjärta, det är som en enorm barriär.
På höga klackar vinglar jag ut ur restaurangen, han erbjuder mig sin arm och jag är inte sen med att greppa den.
Vi stannar ett tag på en bro, tystnar av dånande vattenmassor, försvinner i blinkande fönster.
Röda. Gröna.
Går vidare, jag berättar att jag ska stjäla en tupp. Och vi skrattar, åt det kanske. Eller något annat.
Vi hittar broar, jag visar vägar, viktiga platser som får mig att landa i min nya stad. Mina smultronställen, vi går i trappan där jag satt mig när världen vägrat sluta snurra.
Kvarteret Dufvan- där jag tror en stor del av lyckan förlagt sitt näste.

Han lindar in mig i 100% Pashmina innan vi ska skiljas åt.
Kramar om mig, kramar mig länge.
Vi är tysta.
-Jag vill inte släppa iväg dig säger han.
-Gör inte det då, piper jag.
Och som i en kosmisk komplott, drar han mig så nära det bara går att komma. Lägger sin vackert skulpturerade nästa mot min puls. Drar ett djupt andetag, och bara genom att flytta sig en halv milimeter ifrån mig, så kysser han mig där och då.
Om jag känt mig som en kvinna hela dagen blir jag blott en flicka där under hans grepp.
En flicka med knäskålar som darrar och ett hjärta som pickar, en läpp som söker en källa, med händer som båda fattar tag i hans ansikte.
Det tar en timma att skiljas, det är inte vackert. Det är inte smutsigt. Det är som det varit förut-
en del av ett ingenting.

Och inget ändras, inte ens av sms;et som trillar in några dagar senare.
-Försvinn ur mitt huvud.