Om att han sa, hon sa, dem sa, vi sa.

Den skrämmer mig.
Din kyla.
Och nu har den gripit tag som ett lager frost kring mitt hjärta som frenetiskt kämpar för att kunna fladdra vidare. Djupa, mörkröda slag. Långt där i mitt inre.
Natten är så magisk där jag är, två människors kärlek befästes med en brännande septembersol över skuldrorna tidigare, men nu ligger mörkrets svala löften som en fuktig dimma över världen.
Jag har skrattat så mycket ikväll, fotsulorna uppslitna av barfotadans, sinnet förvirrat av ädla bubblor. Och jag kan äntligen, äntligen ringa dig.
Mitt enda medel att nå dig i natt, en liten telefonlinje.
Min räddning!

Men du är kall.
Och jag säger kanske något, något och ler. Jag tänker att nu hör du hur jag ser ut, nu hör du mitt leende. Nu ser du mina ögon, fast du är så långt borta.
Och jag, tror du ska skojar, för du säger något i stil med att om jag säger så, så lägger du på!
Och jag, som den idiot jag så ofta upptäcker att jag är, fnissar försiktigt och ska säga: lägg på om du kan, jag klarar aldrig av att göra det! 
Som för att bekräfta dig.
Som för att från det avstånd jag befinner mig på låta dig veta att jag är på en fantastisk bröllopsfest, med mat och skratt och dans- men lyckan är med dig i luren, med mig uppkrupen på en liten stubbe i koboltblå klänning och en klacksko utöver denna värld.
Men hör du ens det?
För samtalet är brutet sedan länge.

Nu var det så länge sedan.
Och älskling, jag är så kall.
Nattsudd, som skapar. Det är vackert.
Men när det raderar- så är det ingenting.