Om ett intermezzo

Det är långt efter midnatt när Fri hittar mig barfota bland blöta löv.
I en skog.
Och jag har gått omkring i min egen värld, försökt att forma den på några minuter när hans bröstkorg bokstavligen bromsar min framfart. Det finns ingen belysning här.
Han tittar frågande på min uppenbarelse, sneglar på de 15cm höga stilettklackar jag har i handen och konstaterar lugnt;  -Bra idé.
Jag svarar att jag jagat ekorrar.
Och han skrattar, skrattar så länge att jag nästan blir obekväm innan han tar ett bestämt tag kring min handled.
-Du säger så konstiga saker, kom. Vi går tillbaka!

Det känns bra, nästan symboliskt, att vara vilse i hans närhet. Att leta efter en stig som leder oss tillbaka till alla andra.
-Är du nedstämd? 
Jag vet inte om jag ska bli tacksam eller förolämpad av hans fråga, bildlig skönhet är ingen genväg till mina känslor väser jag.
Och då gör han det igen, skrattar. Fast han tar tag i mig den här gången, i bröstkorgen. Han känner inte mig alls, så han vet inte att revbenen är brutna.
Massor av skratt.
Jag kanske också skrattar. Av ren chock.
-Så konstiga saker. Nu! Nu är du skyldig mig en dans. 
Och jag hivas två meter upp i luften och ligger som ett bytesdjur över hans axlar när vi entrar dansgolvet.
Så får han mig att släppa, skorna hamnar i något fönster någonstans, vi är uppklädda till tänderna men röjer som fan. Nyss var jag en bortglömd fågelunge på en stubbe, men nu är jag fångad i en spiralformad regnbåge och åker rutschkana.