Om en mindre pusselbit

Viska din saga för mig, jag vill höra den. 

Jag vill höra dina egna ord om allt det där svidande svarta. Om vad som blev fel. Och hur du hamnade så långt ifrån dig själv.

För jag vet.
Nu vet jag. 

Nu vet jag saker om dig som jag inte borde veta, känslor du orsakat hos Hon som inte är jag. Och där jag ser hur en gyllene värme vilar på dina axlar ser hon en iskyla. En bortvänd rygg, en ovilja att hedra det liv ni skapat och format.
Jag må ha gått för långt, ett steg eller två eller tre, i min jakt på dig. I önskan att förstå dig, att en gång nå dig - men nu vet jag. En mindre pusselbit som varsamt läggs på plats i den ask jag sparat åt dig.

Jag tänker att vi öppnar den någon gång, tillsammans. 

Och kanske gör det ont, mer i dig än mig, men jag vill stå bredvid dig. För jag lovar, att jag kommer älska dig. Hela dig och inte bilden av dig. Ditt mörkaste är ett av alla de tusen lager jag vill ta del av, för jag tänker att det passar med mitt.