Om heliga berättelser

Det finns en liten del som är så opoetiskt verklig.
Du vet kanske inte om den, du kanske inte känner till den som jag. Men du är på väg bort ifrån mig. In i verkligheten. På väg till din arbetsplats. 
Du har redan älskat med mig, jag sitter med rufsigt hår på ända, på knä i sängen. Jag är inte naken längre.
Du har precis duschat och du kommer ut från det lilla badrummet, du har lindat en vit handduk runt höfterna och pratar. Om något. 
Jag kan inte höra vad för jag fastnar med blicken på din överkropp. Du är något av det sexigaste jag sett. Lockarna i ditt hår har definierats av varmvattnet, under din hud spelar långa, vackra muskler och hela du är på något sätt upphängd från axlarna. 
Jag tror jag säger något i stil med -Jävlar... vad snygg du är för jag klarar inte av att gå djupare än så. 

Men egentligen vill jag säga att jag är blott ett blad i en bok. Och när du tittar på mig sådär är det som om att alla mina berättelser är heliga.