Om missade avgångar

I ett enkelt andetag dras luften ur lungorna.
Det var för lätt, snudd på bekvämt, att sluta vidga dem. Det var så invant, så repeterat att det blivit naturligt, så logiskt, så självklart.
Jag ser allt, det är min förbannelse- sa vi inte det någon gång?
Att vara blind, vilken ljuvlig förmåga.

Jag springer mot en avgående spårvagn när de passerar mig, klyschor med både käpp och ledarhund, i grupp går de så sammansvetsade. Skrattar och skränar, finns. Existerar.
Jag trycker min bok mot näsan och luktar på sidan jag precis slagit upp, en konstig vana som har följt med i flera år. Jag rymmer in i lånade världar, de fyller mig skoningslöst.
Visst är ord speciella?
Man kan aldrig hindra sig från att läsa något som tornar upp sig framför.

Min kropp är underbart slut efter maximal ansträngning, muskelfibrerna vibrerar av utmattning, svetten kristalliserar sig i ögonbrynen och i mina mungipor. Mitt hår är rufsigt och huden över tårna är söndersliten från mina balettskor, allt svider nu- varenda steg.
Om det inte gör ont så kommer man aldrig vidare. Träna bort värken. No pain- no gain.
Minns du historien om henne som gav upp? Nej, ingen annan heller. 
Tomheten omsluter Norrköpings shoppinggata, fjorton minuter för mig att slå hål på gör att jag långsamt rullar mitt huvud för en stunds avslappning för en anspänd nacke.
Allt är anspänning, allt är nervöst.
Länkat och synkat- nu är vi fria radikaler.

Låter bli att ta det där andetaget fast telefonen ligger varm i min bröstficka, håller inne och möter mina vänner på de tidigare tusen gånger lästa bladen.
Med andras öden registrerade över näthinna och sinne, så missar jag nästa spårvagn också.