Om att tro på ett avsked

I ett par sekunder får jag tårar i ögonen, i bilen på väg någonstans.
Jag stryker maniskt över hans finger, men när jag försöker tvinga tillbaka min vattniga blick slutar jag med det. Fingerstrykandet.
Och jag märker att han noterar att jag slutar stryka över hans hand.
-Tycker du illa om mig?
Hjärtat slutar slå och börjar skrynkla sig istället.
- Nej.
Jag viskar vidare
- Det är precis tvärtom.

To me, you are perfection. And my wasted heart will treasure you.

Att den här dagen nådde ett slut är bortom mitt förstånd, jag som har varit så sjukt förståndig idag. Jag som har suttit i hans knä och känt hur han skakat under mig samtidigt som han säger åt mig att träffa någon annan. Låta någon ta hans plats. Fan vad svårt det har varit och fan vad det tog emot att ställa sig högt upp på tårna där i någon korsning i Sundbyberg för att krama om honom för, vad som kändes var, sista gången. Jag drog in den där doften, slog ner blicken, kunde inte säga hejdå mot hans ögon och kilade snabbt ner i tunnelbanan för att inte se hans bil köra bort.
Jag minns att klockan blev natt och jag gav efter för sömnen.
Som inte riktigt infann sig.
Men jag kände att ingenting längre kunde finnas.