Om första stoppet av Någontinget

Så inledde vi något.
Ja, precis.
Något.
Från den där första gången då vi somnade inlindade av svettiga, egyptiska lakan med hög trådtäthet och vaknade för att dricka nypressad apelsinjuice var det som om delar av oss satt ihop. Att vi även spenderade åtta timmar om dagen på samma kontor med alla möjliga skrymslen för ohämmat hångel förvärrade inte det där någontinget som vi hade. Och efter arbetsdagens slut var vi åtskilda för någon timma, bara för att senare mötas i mjukisbyxebeklätt samförstånd och omfamna varandras alla egenskaper.
Någontinget vart början på veckor av alldeles för lite sömn, och vi snittade på kanske 3,5 timme per natt. Han fyllde hela mig, det var som om vi skapade en alldeles egen energi.
Och efter någon vecka började det stå klart för mig, hur han tog ut all sin bitterhet mot sin exfru mot alla andra kvinnor, efter någon vecka så förstod jag, med hans ord som bevis, att jag aldrig skulle få ta platsen vid hans sida i verkligheten.
Även om han påpekade att jag rev upp känslostormar i honom som ingen annan tidigare gjort, trots att han hittade skönhet i varje partikel i mig och fast att han bara fann ro när han sov i min famn så fanns bara ett nej. Nej, Svanka. Det kommer aldrig bli så.
Jag märkte att jag fallit. Jag förstod att jag hittat min själsfrände, och han tyckte jag var perfekt, men han tyckte inte perfektion var tillräckligt.
Han mumlar att jag, med glittrande blick och självklart leende, sakta börjat krympa hans svarta hål. Var det att jag gav honom så mycket genom min blotta existens som fick mig att börja älska honom? Var allt bara en egotrip?
Jag vet inte. Jag har ingen aning.

Så jag bröt. För det slog mig, i hissen påväg till arbetsplatsen att det här slutar med hjärtesorg och det är jag själv som kommer få leta upp alla bitar av ett brustet hjärta.
Klev in på hans kontor och han sken upp för en sekund, men mitt uttryck måste avslöjat mig för leendet blev snabbt ett allvarligt streck och han släppte allt han höll på med.
-Det här... vårat Någonting. Det slutar nu.
Vi ska inte älska med varandra mer. Vi ska inte förhålla oss till varandra som viktiga ljuspunkter. Allt slutar nu.

- Ok är svaret jag får av mannen jag strippat ner till kollega. Men det var det sista jag trodde du skulle säga.

Han stänger ner mig med omedelbar verkan, och hans påklistrade artighet utan minsta tillstymmelse till ömhet i rösten känns som ett hån om dagarna. I alla tre dagar det tar innan vi kommer på den dåliga idén att kollegor kan ju ta en fredagsöl tillsammans. Vi bjuder självklart hela kontoret, men i slutskedet tackar alla nej och vi står själva utanför entren med rykande andedräkt och tar tunnelbanan mot en sunkig pub i närheten.
Han har svarta skinnhandskar på sig.
Mina tumvantar har ett hål vid handloven.

I rusningstrafiken pressas vi ut ur vagnen där vi knappt vågat prata med varandra, vi pressas ut ur vagnen där jag nyss spenderat fyra minuter med att försöka hålla pulsen under 180 och i takt med att alla människor tonar bort står vi plötslig stilla. Jag noterar svart vit marmor under fötterna. Han tar av sig skinnhandskarna och tittar på mig. Nej, rättelse. Han tittar rakt igenom mig.
Vad pratade vi om? Plötsligt är vi så tysta.
Jag stryker hans kind och uppgivet säger han
- Va faan innan han med en bestämd hand greppar min nacke, och en annan målsäker hand trycker min kropp emot hans.
Allt rämnar, alla murar, allt försvar de senaste tre dagarna byggt upp.

Jag kan fortfarande inte korsa St Eriksbron utan att tänka på hur han även där, samma kväll, kysste mig hejdå i trappan ner mot pendeltågsstationen.