Om en söndagsmorgon

I morse vaknade jag av att Farlig låg och tittade på mig. Han hävdade att han hade gjort det i tjugo minuter och att han inte kunde fatta att han fick vakna med mig.
Det är alltid så, när vi sover tillsammans, att han vaknar före mig och beundrar min uppenbarelse tills jag känner av det. Ibland tar det tjugo minuter, en annan gång tog det nästan en timma.
När jag slagit upp ögonen börjar han med att föra sin nästipp över min hudyta, det är hans favorit- att andas in mig, och jag känner igen den välbekanta ilningen från mitt kön, han slukar min bröstvårta som ett gelehallon och börjar bearbeta min morgontrötta kropp med vana händer. Vi älskar, men inte lika hårt som vanligt utan lidelsefullt med starka strykningar, han avslutar, inte jag. Men av erfarenhet vet jag att det är värt att ha några innestående orgasmer med honom.

Över kaffe med smak av smörkola tittar jag rakt på honom och frågar varför han var tvungen att säga det där igår, det där om att vi kommit för långt för att ha en relation.
Det var en så onödig kommentar, att det aldrig blir ett 'vi' vet jag, det sårar bara att få det slängt i ansiktet.
-Förlåt.
Hans bruna ögon borrar rakt igenom mig, han vet vad jag menar. Han vet vad som gjort ont.
Sen äter vi under tystnad i några sekunder, bara för att snart diskutera smaken på kaffet. Som om all den här kärleken jag bär för honom i mitt bröst inte finns, som om vi har kommit dit vi är under hela det här året- och det är samma plats som när vi började.