Om att vänta på besked

Jag väntar på att Farlig ska ringa, för tre timmar sedan pratade vi med varandra.
Han är i flyttfas och ville ha mitt råd om vilket hem han skulle buda på. Jag försökte vara ärlig och dömma min exaltering över hur glad jag blev av att han frågade mig och sa att han inte lät särskilt entusiastisk över någon av lägenheterna.
-Fan, du har rätt. Du känner mig så jävla bra.
Vi pratar vidare, vi har sms;ats under dagen och jag har erbjudit en plats i min säng under natten. Det är den jag väntar på att han ska höra av sig om nu, men klockan börjar bli sent och förmodligen kommer jag sträcka ut en hand i saknad mot hans sida, förmodligen kommer den bara möta ett ingenting i mörkret.

I slutet av samtalet sa han något han aldrig slutat ett samtal med förut.
En milstolpe för många.
Han sa puss.
Jag kommer inte tänka mer på det, men lite behöver jag få obsessa. Lite behöver jag få ta det där ordet, puss, och göra det till mitt.

Men nu väntar jag, och natten gör sig påmind här i värmeljusens sken. Ska jag sätta telefonen på ljudlös, tvätta bort dagen och sminket ur ansiktet och faktiskt somna? Utan att möta hans famn. Tio minuter till väntar jag.