onsdag 12 augusti 2020

Om orimligt blå.

Jag sitter framför dig i min röda klänning men drunknar i din blick. 
Ett helt hav ryms där i. 
Det är en orimlig blå färg i kontrast till din olivfärgade hud, kanske påminner dina anletsdrag lite om en haj men det är något av det vackraste jag sett.
Vi äter middag, du berättar om någon anekdot- du skulle såga i ditt bord tror jag. Vi skrattar. Vi sitter mitt i smeten, människor rör sig runt oss. Eller gör dem det? Jag vet inte, för du sitter där och jag har plötsligt sett dig. 
Sett hur du glänser. 
Och jag förstår, att jag har varit blind. 

Du trycker din kropp mot min, en hård kram hej då. 
Och jag? Jag förtjänar fan medalj för att jag inte bjuder upp dig till mig, till min säng för att knulla dig som om det inte fanns någon morgondag. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar