Macchiato

När det väl händer kommer du att gå sönder, du kommer att explodera och kvar av dig finns bara tusentals små partiklar av sorg. Du kommer att kvävas för att smärtan i din kropp inte får plats.
Och allt du kan se när du sluter dina ögon om nätterna är hans varma kropp, som ligger i en säng någonstans utan din.
När du väl har kommit till insikten att det är ett kapitel som nu ska avslutas i ditt liv, ligger du förmodligen fortfarande kvar i sängen. Tårarna har tagit slut, persiennerna är neddragna, du är smutsig och du har något av honom nära dig. Kan hända att det är din tröja, som fortfarande luktar honom.

När du väl inser att kapitlet är något du inte skulle velat hoppat över, är du förmodligen på Ica och köper mjölk, du skakar på huvudet för dig själv för att du tänker på hans leende igen, repeterar mantrat i ditt huvud om att du inte kunde gjort något annorlunda för att fått honom att stanna.

När du väl inser att allt du kan göra är att acceptera, har du vågat dig ut bland folk igen, men du har den där blicken, den som får din bästa vän att krama din hand under bordet på caféet, den som får dig själv att rygga tillbaka när du ser dig själv i spegeln.

När du väl inser att du ska skatta dig lycklig som fått ett sånt vackert kapitel i ditt liv, är du nästan redo. Du kan nu tänka på den där natten, den då han mötte dig på den blanka, nattsvarta gatan och kysste dig efter alla dom där ensamma nätterna, utan att gråta. Du kan till och med le.
När du väl inser att du inte ångrar någonting, inte ens ett litet ord, kommer du förvånas av dig själv. Du kommer helt plötsligt kunna tvätta den där tröjan, gå förbi hans port utan att få andnöd, och underbarast av allt; du kommer att finna att du inte längre hatar honom.

Först då kan du avsluta. Först då kan du gå vidare.