Om glass.

Hon vinkar honom till sig, den här gången minns jag honom direkt.
Den här gången stannar världen en kort sekund.
De hälsar bara snabbt på varandra, men han rycker upp mig från min plats vid bordet för att, inte krama mig, utan ta mig i sin famn. Håller om mig och mumlar; fan vad fin du är. 
Han är varm efter att ha varit på konsert.
Jag är kall då jag precis ätit. Trettiotvå solnedgångsgrader spelar ingen roll, förtäring jämställs med förfrysning.
Men solen går ner, vi är på en så skadligt romantisk plats, han håller om mig och säger att jag är fin. Det är över på en minut.
Några timmar senare åker jag det sjätte varvet på rad med min Fnitterdotter och telefonen plingar till.
-Fint att se dig. Du är så extremt vacker. Gah.

Och jag, jag borde verkligen låta det vara, det borde jag.
Men vem kan det framför en ung chilensk man, med korpsvart hår till höfterna, skuggögon och kindben så markerade att det går att hänga en överrock på dem?
Vem kan låta det vara när hans doft faktiskt fortfarande finns kvar mot min handrygg?
Det är högsommar och han väcker en Svanka som gått in i en skyddande dvala. Det är högsommar och ibland undrar jag helt enkelt vad är det egentligen med mig och unga män?
Jag är törstig och han svalkar mig, jag tänker att han kan stävja den salta öken som varit min insida de senaste månaderna. Han svalkar mig och ber mig komma på hans spelning.
Den är i december.
Jag asgarvar, men lovar. Lovar att komma i ljusrosa bland alla svartrockare, trasslar ur mig ur hans hår och smiter.
Jag äter världens godaste glass och jag säger det till honom. Han säger att han inte gillar glass.
Konstiga människa.
Konstiga, vackra, förtrollande, människa.

-Tack för att du tycker det, och du, tack för att du säger det.
-Sanning förtjänar uppriktighet.