Om att du är hemma där, hos mig, i mig.

Du kommer in till mig i duschen. 
Den obevekliga värmen har samma effekt på dig som på mig, och kanske hjälper min nakna kropp till. Du tar in hela mig innan du långsamt kysser mig och min rygg trycks försiktigt mot de kalla stenplattorna. Dina händer ersätter det strilande vattnet mot min hud, du hittar punkter på min hals med törstiga läppar och kommer hela tiden närmare. Fast det är fysiskt omöjligt, lite närmare hela tiden. Du  vänder på mig och jag svankar mot dig med brösten och ansiktet mot väggen när du tar tag i mina handleder och håller upp dem mot mitt huvud. Du glider in i mig, helt utan ansträngning. Det är en helade känsla, du mumlar konstant att jag är skön, att du passar så bra i mig, att du hemma där, hos mig, i mig. 

Jag trodde att jag skulle nöja mig. 
Var fast besluten att om jag så bara fick kyssa dig så skulle det vara nog för mig. 
Övertygad om att om jag bara fick en natt med dig så skulle det vara nog med mig. 
Men det blev två nätter, det blev tre. Det blev tusen meddelanden, det blev ljuspunkter. Viktiga stunder, det blev en rutin. Du lär känna min kropp, du utforskar varenda vinkel utan att tveka. Du får mig att komma tills jag inte har några krafter kvar, tills jag viskar att jag längtar efter att du ska göra det samma.
-Jag vill ha dig. 
-Du har mig, du har mig. 

Om heliga berättelser

Det finns en liten del som är så opoetiskt verklig.
Du vet kanske inte om den, du kanske inte känner till den som jag. Men du är på väg bort ifrån mig. In i verkligheten. På väg till din arbetsplats. 
Du har redan älskat med mig, jag sitter med rufsigt hår på ända, på knä i sängen. Jag är inte naken längre.
Du har precis duschat och du kommer ut från det lilla badrummet, du har lindat en vit handduk runt höfterna och pratar. Om något. 
Jag kan inte höra vad för jag fastnar med blicken på din överkropp. Du är något av det sexigaste jag sett. Lockarna i ditt hår har definierats av varmvattnet, under din hud spelar långa, vackra muskler och hela du är på något sätt upphängd från axlarna. 
Jag tror jag säger något i stil med -Jävlar... vad snygg du är för jag klarar inte av att gå djupare än så. 

Men egentligen vill jag säga att jag är blott ett blad i en bok. Och när du tittar på mig sådär är det som om att alla mina berättelser är heliga. 

Om att skapa egen rytm

-Förlåt. Är jag för nära? 
-Nej. Du ska vara nära. 

Vi har börjat mjukt. Försiktigt.

Vi håller om varandra ansikte mot ansikte. Jag hinner tänka att det här räcker. Att det är nog för mig bara jag får sova här i din famn med din hud så tätt emot min. Din haka mot min panna. Jag hinner tänka hur länge jag längtat efter en stund som denna med dig. Du rör på dig, jag känner genomslagen av din pulshöjning. Den smittar av sig på min. Som om vi är en organism, ett enat system. 
Vi tar vår tid. 
Mina fingertoppar hittar ditt ansikte, dina hittar till min nacke och en lätt flämtning slipper ur mig. 
Jag vet inte hur lång tid det tar egentligen, innan våra läppar är tillräckligt nära för att faktiskt möta varandra men det är som en trevande slump. Min överläpp mellan båda dina och en försiktig muskelryckning innan vi medvetet kysser varandra. 
Mjukt. 
Rummet är kolsvart och mina fingrar visar mig vägen över dig, varenda upphöjning vill jag registrera, varenda doftspår. Jag trasslar in mig i ditt hår, dina händer stryker över mig. Läser min hud som blindskrift. 
Vårat tempo ökar, kyssarna kräver mer. Du tar tag i mig, lyfter mig över dig. 
Mitt hår faller ner som en gardin över oss, avskärmar oss. Du kysser mig. Hela tiden, du kysser mig. 

Du mumlar att jag är skön att ta på. Att jag är magisk. Du kysser min nacke, mina bröst, min mage innan du landar med tungan i mitt skrev. Din tunga hittar rätt och innan jag ens hinner förbereda mig så skälver jag till och kommer över ditt ansikte. Du är nöjd, jag känner att du växer. 

Jag är inte nöjd, jag behöver mer. 

Jag behöver dig i mig, behöver pressa bort varenda barriär, ingen luft ska finnas oss emellan. Vi skapar vår egen rytm, du hittar smidigt in i mig. Men det är självklart, du har varit där så länge redan. Du har levt i mig långt innan jag ens hade möjligheten att träffa dig. 

Och det är självklart att somna där, sen. Tre orgasmer och lika många timmar senare, i det kolsvarta mörkret med dina fingrar tätt omslingrade runt mina. I ett landskap av täcken och kuddar, i ett rum som egentligen är alldeles för rött. 

Om att det går snabbt att hamna nära.

Jag har precis duschat och landat i soffan med en gigantisk handduk som turban. Min lägenhet är snudd på kaotisk på grund av pågående väggmålning. Det plingar i mobilen och Malm skriver till mig.

Det är ovanligt. 

Han hör nästan aldrig av sig först. 

Det går snabbt att hamna i en nära, intim konversation. 
Jag berättar att jag känner mig ensam. 
Han svarar massor av andra saker. Innan han lägger till ett: I övrig känner jag mig också rätt ensam. 

S: Perfekt. Vi kan vara ensamma ihop. 
M: Puss. 

S: Vad dåligt filter jag har. Jag märker att jag berättar väldigt mycket om mig själv. Jag menar inte att lägga det på dig, men det känns tryggt- nästan bra. 
M: Det är det som gör dig spännande att prata med. Känns konstigt, fast på ett bra sätt. 

Vi pratar om när han tog med mig på en fest i en villaförort till staden vi bor i, hemma hos en kollega. Han hämtade mig på en cykel utan pakethållare och jag fick balansera på ramen. 

M: Jag trodde vi skulle cykla omkull minst en gång. Men du var smidig!
S: Jag satt ju bara. Fick bra med plats under din bröstkorg. 

M: Min kollega säger ofta att jag är onödigt lång. Då vet han inte att du krupit ihop under mig under en cykeltur. Det gör att jag känner mig perfekt lång. 

S: Undrar om det är nu jag ska sova. Jag låtsas att du sitter på sängkanten och pratar mig till sömns. Rogivande. Jag kan nästan känna svikten i sängen. 

M: Mm. När du somnat lägger jag mig försiktig ned bredvid. 
S: Då tar jag handen din och snor en sked. Så är jag som en boll, igen där vid din bröstkorg.
M: Jag sniffar dig i nacken när du sover. 

M: Förlåt, för intimt? 
S: Säkert alldeles för intimt. Men inte förlåt! Du ska vara där. Det ska vara intimt. 
M: Du vet att jag är. Där. 

S: Ja. Det är du. På så många sätt. Irrationella, kosmiska, metafysiska sätt. Men nog är du precis just där. Här. 

M: Naturligt. 
S: Och jag kan se fram emot att se dig, men längtar inte för just nu är du nära. Och det känns inget stressig, varken att känna eller erkänna. 

M: Sov gott, Svanka. 

S: God natt, mitt ljus. 

Om orimligt blå.

Jag sitter framför dig i min röda klänning men drunknar i din blick. 
Ett helt hav ryms där i. 
Det är en orimlig blå färg i kontrast till din olivfärgade hud, kanske påminner dina anletsdrag lite om en haj men det är något av det vackraste jag sett.

Vi äter middag, du berättar om någon anekdot- du skulle såga i ditt bord tror jag. Vi skrattar. Vi sitter mitt i smeten, människor rör sig runt oss. Eller gör dem det? Jag vet inte, för du sitter där och jag har plötsligt sett dig. 

Sett hur du glänser. 

Och jag förstår, att jag har varit blind. 

Du trycker din kropp mot min, en hård kram hej då. 
Och jag? Jag förtjänar fan medalj för att jag inte bjuder upp dig till mig, till min säng för att knulla dig som om det inte fanns någon morgondag. 

Om snygga kyssar.

Jag har inte berättat om Bach, eller hur? 

Vi träffades en danskväll i en vinkällare, han var vän till en bekant och det var henne han kommit dit för att träffa. Och dansa med. 

Han är från Bolivia och det kom sig naturligt att vi började prata med varandra, han var läkare (såklart, en till) och skulle snart börja tjänstgöra på samma tegelklump till regionsjukhus där jag arbetade. 
Han var ett nytt tillskott i vårat annars ganska hemtama dansgäng. 

Han var något annat. 

Vi skojade och kallade honom Babyface, men hans kropp... Den var som karvad i marmor. 

Sedan förflöt massor av tid, orimlig tid. Vi sprang på varandra på olika events, han var alltid lika trevlig och uppmärksam mot mig och mina behov och det var något som hände, något som hängde i luften när vi dansade tillsammans. Något som fick andra att haja till, att titta på oss. Vi fick till den där magiska energin av du ger - jag följer i ett kontinuum. 
Det var någon gång i januari, när det var som kallast och vi pratade om mitt forskningsprojekt som vi faktiskt började prata om att ses själva. Han, med glimten i ögat, för att lära sig om gynekologi och jag, med glitter i håret - för att lära mig kizomba. 
Plötsligt började vi ta samma buss till jobbet, han satt alltid på samma plats och vi började dela dessa morgonstunder. Helt naturligt kunde han lägga en hand på mitt lår eller fläta samman våra fingrar en stund. Kall vinter blev ljus vår. Coronapandemin till trots - världen var vacker. Och någon gång skulle han bara säga hej då till mig utanför sjukhuset, det var tio minuter kvar till bussen skulle komma när han resolut lade en handflata mot min svank, drog mig mot sig och kysste mig. 

Det var en snygg kyss. Vi är kompatibla. Vana vid varandras kroppar och rörelser och det var inte ett stort steg, ingen barriär att bryta. 

Veckor senare firade jag min bästa väninnas födelsedag på ett hotellrum, med alldeles för höga klackar och en formgjuten klänning. Han råkar nämna att han bor på andra sidan gatan från mitt hotell och utan att jag riktigt vet hur det gick till, så stod jag i hans hall. 

-Som jag har längtat, mumlade han mot mitt långa hårsvall. 
Och sedan kysste han mig. 

Igen, och igen. 
Samtidigt som jag sträckte armarna över huvudet och han drog av mig in klänning. Jag njöt av att se hans uppskattande blick innan han slängde mig över sängen och resten? Resten är historia, men minnet av hans huvud mellan mina innanlår är en återkommande bild. 
En bild som tar över minnet från hans besvikna hållning då jag valde att inte spendera natten där med honom. 

Jag försvann lite där, ifrån honom. Det var fult gjort, jag svarade kort om jag svarade över huvud taget på hans kontaktförsök. Jag var inte otrevlig, utan snarare... trevlig.

Han slutade en dag att ta samma buss om morgonen och jag reagerade inte på annat sätt än att jag kunde lyssna på Morgonpasset ostört. 
Förutom för några dagar sedan, då. Hans hud är fortfarande lika mjuk. 

Om något som vilandes ligger sida vid sida

Jag var inte beredd. 

Du var inte redo.
Men något mellan oss är sammanfogat, något som vilandes ligger sida vid sida. Något som lika självklart som försiktigt dras mot varandra.
Du kan stå emot, det kan inte jag. Jag försöker. Tro mig. Jag försöker. 

Men det är som om mina fingertoppar hittar kringelkrokiga vägar till dig, långsökta förklaringar, hoppfulla förslag- det ena mer fantasifullt än det andra, allt med en fåfäng förhoppning om att du ska vakna.
Jag vill viska och skrika- vakna. VAKNA!
Ta min hand bara, så börjar vi det här äventyret. 

Men du sover. Du säger du är osynlig, men jag är transparent. 

Om en mindre pusselbit

Viska din saga för mig, jag vill höra den. 

Jag vill höra dina egna ord om allt det där svidande svarta. Om vad som blev fel. Och hur du hamnade så långt ifrån dig själv.

För jag vet.
Nu vet jag. 

Nu vet jag saker om dig som jag inte borde veta, känslor du orsakat hos Hon som inte är jag. Och där jag ser hur en gyllene värme vilar på dina axlar ser hon en iskyla. En bortvänd rygg, en ovilja att hedra det liv ni skapat och format.
Jag må ha gått för långt, ett steg eller två eller tre, i min jakt på dig. I önskan att förstå dig, att en gång nå dig - men nu vet jag. En mindre pusselbit som varsamt läggs på plats i den ask jag sparat åt dig.

Jag tänker att vi öppnar den någon gång, tillsammans. 

Och kanske gör det ont, mer i dig än mig, men jag vill stå bredvid dig. För jag lovar, att jag kommer älska dig. Hela dig och inte bilden av dig. Ditt mörkaste är ett av alla de tusen lager jag vill ta del av, för jag tänker att det passar med mitt. 

Om revor

Du var blå idag.
Jag såg dig avtecknas mot bilarnas fiskfjäll på personalparkeringen. Du såg mig, jag hade lockar i håret och solen som en ridå över ansiktet. Jag såg att du log. Vi vinkade.
-Vill du inte stanna och hälsa på honom fnissade Väninnan i telefonen som jag pratade i.
-Nej sa jag.
Fast det ville jag. Det ville jag ju jättegärna.
Jag rivs upp av dig. Bara för att påminnas om att det är genom öppna sår som ljus kommer in i kroppen. Rivs upp av dina mjuka handflator som ristar nya mönster på min hud.
Och jag vill att du fattar mitt ansikte där emellan, så jag kan vinkla mig uppåt och ställa mig på tå. Bara för att kyssa dig. Linda mina fingrar i din okammade frisyr.
Men vi vinkade. Och jag tror du förstod allt det där.

Om flykt.

Dagarna rinner mig ur händerna likt en färglös vätska, det känns meningslöst.
Mina ord, mina känslor, mina vibrationer- alla har gått vilse. Jag är rädd att de kretsar kring dig och jag är ytterligare rädd för att det blivit för stort.
Mitt ingenting.
Och jag, jag kan projicera. Jag kan ta allt det här monumentalt stora, denna insikt om att i dig finns alla män jag någonsin älskat och vända det åt ett annat håll. Jag kan vända min längtan till ditt mörker och istället stråla mot hans ljusa fladder. Försöka mig på hängbroar över verkligheten, när något inom mig anar att han, liksom jag, behöver fly.
Kan jag rädda honom? Nej.
Kan han frälsa mig? Nej.

Kan du?
Absolut inte, du kommer fördärva mig. Bortom vett och sans, det får du. Förstör mig. Sätt din prägel på mig. Låt varje liten cell av mig få en bit av dig.

Om suspension.

Vi skapar en låtsasvärld mellan orden, en stig som bara vi kan se, en stig vi följer. Ibland, men oftast inte.En kort promenad från punkt A till punkt B. Vi sitter och dricker the ur en termos samtidigt som månen stiger över Ågelsjön. Några myror badar i mitt spill. Ungdomarnas skärmar lyser en bit bort. Som digitala eldflugor.  Du berättar något, vi skrattar. Jag frågar om du har ont i ögonen, som du stryker dig över ansiktet.
Det har du inte.
Vi är inte sanna, vi är någonstans på en hängbro över verkligheten. I suspension, jag längtar tills du gör det. Då slutar jag. Du har full koll på mina förehavanden, men du är inte engagerad. Du är inte involverad. Och jag står förbryllad av ditt inre ljus, hur dina ostyriga lockar faller ner i din panna.
Små sprickor i ytan och jag läcker ut, partikel för partikel- som dammkorn i motljus. Och du öppnar handflatan för att fånga upp mitt glitter.

Du säger du är osynlig, men baby, jag är transparent.

Om tusen kilo.

Svarsjukan äter upp honom från insidan, som om att han svalt en frätande syra som arbetar sig utåt- genom alla organ för att slutligen bränna bort huden.
Han säger att det är kärlek då, att fånga varandra och hålla fast, att huden försvinner är bara en ytterligare barriär som försvinner.
Jag säger att kärlek för mig är att välja. Välja varje dag, välja att stanna utan att sitta fast. Kärlek är att vila i hans handflata och lita på att han inte smäller ihop händerna.

Det tär på mig, det tär på oss.
Hans eviga rädsla om att jag kanske kommer lämna honom, hans ständiga panik. Hans tusen meddelanden i min telefon som leder till tusen kilo stress i mitt hjärta.

Han hör vad jag säger men lyssnar inte.
Han har aldrig burit sin nacke så rakt, aldrig tittat på mig med så sammanbitna käkar som när jag säger nej. Nej, jag vill inte att du följer mig hem ikväll.

Jag behöver mig själv, jag behöver det som är mitt, dem som är mina.

Han säger att han vill ha sanningen, sanningen, sanningen.
Men sanningen är fullständigt odramatisk så den kan han inte lita på, den är för självklar.

Hermosa que podriar encontrar a otro. Yo veo que soy estupido, y yo no te meresco - tu necesita alguien mejor que yo. Aunque mi corazon se parta en mil pedaso - te amere siempre.

Ni ser ju. Så dramatisk. Alltid.

Om att bli uppbjuden

Jag kände den egentligen direkt.
Hans blick.
Genom alla strandklädda kroppar och färgglada badlakan, vid badhusets utomhuspool kände jag hur han såg mig. Men jag ignorerade det, spelade både blind och dum, men sände en tacksam tanke till designern bakom min knallgula bikini - den gör sitt jobb om man säger så.
Han såg mig genom allt.
Jag visste mycket väl vem han var, han kände väl på sin höjd igen mig, men han kom fram.
-Dansar inte du? Du borde dansa med mig.

Svårare än så var det inte, vi bytte kontaktuppgifter.

Det fanns en attraktion där, den var lätt att bortse ifrån då. Det var lätt att lägga på de yttre attributen i form av hans slitna utseende. Hans vänsteröga. Hans ålder. Hans sex barn, hans två barnbarn. Hans drickande, hans semesteralkoholism. Hans periodiska arbetslöshet. Att han pratar brutalt högt och är oförsiktig i sitt språkbruk, både på bristande svenska och slarvig spanska.
Men det var något med hans nyckelben. Lutningen på axlarna, hur de var upphängda på nyckelbenen. Hur hela han var uppbyggd.
Och kanske, om jag ska erkänna såhär över ett år i efterhand, lite var det också känslan av att han var så innerligt sönder och jag ville hålla honom ett tag mellan mina handflator.
Men jag sa ja. Ja, jag ska dansa med dig och det är väl egentligen då det faktiskt börjar.

Om that place between sleep and awake.

Han tittade på mig ibland. Stirrade.
Och jag låtsas att jag frågar varför?
Här är hans svar:
För att du är overklig, du är den mänskliga motsvarigheten till en svart katt. Sättet du smyger emot mig är lika oroande som fascinerande, jag känner att jag står som i en vägkorsning med det onaturliga- med kärlek om du så vill. Du är bisarr, men bekväm, nästa steg i evolutionen kanske? Och jag vet inte vad jag ska göra med dig. Allt jag vet är att ditt spinnande är midsommarnatten och din lycka är hypnotisk. Att dela ditt sällskap tyder på att jag antingen är psykiskt labil eller extremt lyckligt lottad. 
Det känns som om att du dagligen är hängiven det onaturliga, att tala utan ord eller om det är dansaren i dig som ständigt tvingar dig upp på tåspetsarna, ja, du dansar hela tiden. Till rytmen av världen, till takten av staden och dina nyckelben bönfaller mig om att dansa med dig
Jag vill ge dig en viloplats, där du kan vila ifrån allt. Vila ifrån att vara vacker. Och du pratar konstigt! Orkestrerat, koreograferat och rytmiskt, en slags oral tango, ska jag anta att det är meningen? Är det för att du är tekniskt otränad för tal men är bra på att lyssna? Men det är ok, du behöver inte vara vettig.
När du önskar mig godnatt får jag gåshud, det vardagliga och mondäna finner du helt fascinerande samtidigt som du med vördnad ser på balansen i stormens öga. Jag stirrar för att du ger mig chansen att rusa genom en värld, mer magisk än vad jag någonsin kunnat ana och jag undrar om jag förtjänar det. 
Du förkroppsligar ebb och flod mellan en väletablerad fåfänga och djupet av din själ, en krossande osäkerhet, självklart, men du är tuff och blyg, glamourös och svettig, allt mellan lagren av alla dina rustningar. Och jag vet, vet att du vill ha allt, men någonstans där så vill du ju även ha mig.
Så därför stirrar jag.
Det känns som om att du är kär i mig, kär i musiken jag gör. Musiken vi gör. Du går i takt med mig, du ber mig ibland gå långsammare bara för att vi ska hålla samma rytm, och du tillträder mina rörelser och manér, gör dem till dina. Du absorberar mig ljudlöst när DU observerar mig, när du stirrar på mig får jag en sensuell inspiration, en motivation. Du säger att mina brister är konstnärliga och du belönar dem. Ärret på min kind, det har du kysst. Min nattliga ångest, den tar du hand om. Min vilja att fly, och du springer före. Det känns som om du känner igen mig på min asymmetri, på min konstighet. My insanity moves you! Jag stirrar för det känns som om att du uppskattar min närvaro på ett sätt jag aldrig tidigare känt. 

Det blir tyst väldigt länge efter det.

Om vingbredd.

När du viskar; älskling går det tusen strålar genom ryggraden och jag skyndar på stegen för att hinna.
Vi har stängt av världen, vi har slutat stirra med blinda ögon. Vi lever som på film, med frukostjordgubbar på en minimal innerstadsbalkong som överblickar biblioteket.
Du misslyckas alltid med mitt ägg, men får alltid till min brustablett. Pulverfri, jag är imponerad.
Den varmaste sommaren på länge slår hål på mig och all min svarta sörja pyser ut, i gasform och du sätter en tändare mot allt för att PUFF! be gone. 

Vi är rusiga ibland, nästan jämt, och det doftar alltid lite nybakat om dig. Lite, precis där bakom din högra örsnibb. 

Ibland känns det som om du tog två fingrar och typ pullade mitt bröstben. Vispade runt lite snabbt och så lämnade du ett avtryck där bakom. Blåste upp en ballong som gör att jag svävar fram i varje steg. (Fick faktiskt kommentaren av min vän Silverpil att hon inte kände igen mig först för jag studsade 'så dant'. )
Du lär mig att jag hade fel.
Jag trodde jag hade rätt, men nej. Jag hade fel och det är ok.
Mellanspel och ingenting, Allt behöver inte betyda något.
Som tusen gånger förr, tack för allt- tack för dig.

.com

hongkong | silke | flyga | youtube 

big dreams, big things 

Om glass.

Hon vinkar honom till sig, den här gången minns jag honom direkt.
Den här gången stannar världen en kort sekund.
De hälsar bara snabbt på varandra, men han rycker upp mig från min plats vid bordet för att, inte krama mig, utan ta mig i sin famn. Håller om mig och mumlar; fan vad fin du är. 
Han är varm efter att ha varit på konsert.
Jag är kall då jag precis ätit. Trettiotvå solnedgångsgrader spelar ingen roll, förtäring jämställs med förfrysning.
Men solen går ner, vi är på en så skadligt romantisk plats, han håller om mig och säger att jag är fin. Det är över på en minut.
Några timmar senare åker jag det sjätte varvet på rad med min Fnitterdotter och telefonen plingar till.
-Fint att se dig. Du är så extremt vacker. Gah.

Och jag, jag borde verkligen låta det vara, det borde jag.
Men vem kan det framför en ung chilensk man, med korpsvart hår till höfterna, skuggögon och kindben så markerade att det går att hänga en överrock på dem?
Vem kan låta det vara när hans doft faktiskt fortfarande finns kvar mot min handrygg?
Det är högsommar och han väcker en Svanka som gått in i en skyddande dvala. Det är högsommar och ibland undrar jag helt enkelt vad är det egentligen med mig och unga män?
Jag är törstig och han svalkar mig, jag tänker att han kan stävja den salta öken som varit min insida de senaste månaderna. Han svalkar mig och ber mig komma på hans spelning.
Den är i december.
Jag asgarvar, men lovar. Lovar att komma i ljusrosa bland alla svartrockare, trasslar ur mig ur hans hår och smiter.
Jag äter världens godaste glass och jag säger det till honom. Han säger att han inte gillar glass.
Konstiga människa.
Konstiga, vackra, förtrollande, människa.

-Tack för att du tycker det, och du, tack för att du säger det.
-Sanning förtjänar uppriktighet. 

Om sinnesfjärilar

Han lägger en mjuk hand mot mitt bröst.
Den är onaturligt mjuk och jag tar girigt tag i den, skrattar och säger att den är som en liten pojkes hand, en liten rik pojke som aldrig arbetat en dag i sitt liv. Har du levt? Dina händer säger nej.
Han tystar mig genom att lägga sitt pekfinger mot mina läppar, jag pussar det inte utan stänger bara munnen där bakom.
-Svanka, jag skulle ge mycket för att få fånga någon av alla de där fjärilarna som fladdrar runt i ditt huvud.
Vi slutar prata, stunden känns stor men inte övermäktig. Himlen mot vattnet har fört oss till en kaleidoskopvärld där allt är åt rätt håll, men upp och ner- uppdelat i tusentals små kristaller. Jag har ett saltlager över min hud, mitt hår har smitit ur frisyren. Jag ser min blick i ett fönster med motljus, jag har hittat tillbaka och han har lett mig dit. Han har lett mig hem.

Måhända är jag, den ende i världen som tycker mig veta att du är den mest underbara kvinnan i världen.
Måhända är jag den enda i världen, som ser din magi, i varje liten sak du gör. I varje tanke.
Jag kan inte förstå, hur man kan passera dig, utan att förstå, att man precis passerat den finaste människan som kommer att existera. Med allt ditt mörker finns en klart lysande motpol, och jag är inte rädd för någotdera, men jag har förstått. Kan du?

Min insida är skrovlig, men den börjar kännas len.
Och jag må ha stora blonda lockar och ett skratt som studsar mot vår minimala stugas väggar, men han glömmer bort vem jag är när han ser min silhuett mot nattljuset, han glömmer bort att det ligger en dosa gift vid hans huvudkudde, med samma doft som jag bär. Men han är inte rädd, hans händer är inte slitna. Han har aldrig gröpt ur någon eller garvat läder av en själ. Han vet inte, så vi ser ett nu i vårat smala perspektiv.
Det är natt när han kysser min axel, när han kysser min axel är det gryning. Han binder mig till sig utan att veta det, och jag blir rädd att knutarna inte är tillräckligt lösa.
Jag är Svanka, jag är den lyckligaste. Den som förtrollar dig. Den som ändrar din värld och din bild av den. Jag är Svanka, och du är aldrig den enda i världen. Det är gryning och våra vänner vaknar, det skramlas med en kastrullverklighet. Jag smyger ut när han har somnat om.

Macchiato

När det väl händer kommer du att gå sönder, du kommer att explodera och kvar av dig finns bara tusentals små partiklar av sorg. Du kommer att kvävas för att smärtan i din kropp inte får plats.
Och allt du kan se när du sluter dina ögon om nätterna är hans varma kropp, som ligger i en säng någonstans utan din.
När du väl har kommit till insikten att det är ett kapitel som nu ska avslutas i ditt liv, ligger du förmodligen fortfarande kvar i sängen. Tårarna har tagit slut, persiennerna är neddragna, du är smutsig och du har något av honom nära dig. Kan hända att det är din tröja, som fortfarande luktar honom.

När du väl inser att kapitlet är något du inte skulle velat hoppat över, är du förmodligen på Ica och köper mjölk, du skakar på huvudet för dig själv för att du tänker på hans leende igen, repeterar mantrat i ditt huvud om att du inte kunde gjort något annorlunda för att fått honom att stanna.

När du väl inser att allt du kan göra är att acceptera, har du vågat dig ut bland folk igen, men du har den där blicken, den som får din bästa vän att krama din hand under bordet på caféet, den som får dig själv att rygga tillbaka när du ser dig själv i spegeln.

När du väl inser att du ska skatta dig lycklig som fått ett sånt vackert kapitel i ditt liv, är du nästan redo. Du kan nu tänka på den där natten, den då han mötte dig på den blanka, nattsvarta gatan och kysste dig efter alla dom där ensamma nätterna, utan att gråta. Du kan till och med le.
När du väl inser att du inte ångrar någonting, inte ens ett litet ord, kommer du förvånas av dig själv. Du kommer helt plötsligt kunna tvätta den där tröjan, gå förbi hans port utan att få andnöd, och underbarast av allt; du kommer att finna att du inte längre hatar honom.

Först då kan du avsluta. Först då kan du gå vidare.

Om en av tusen

-Tvivla aldrig, ok? 
Jag lovar aldrig något, men där, i det pyttelilla badkaret, med hans (för en gångs skull) så försiktiga läppar på jakt efter vattendroppar på min axel, sitter jag ihopkurad med knäna uppdragna under hakan.
Jag sitter och bryter den tvålbubbliga vattenytan med min kropp, i hans famn och försöker låta bli. Med tvivlet.
Tvivlet har fått en alldeles egen roll i vår historia, men det är alltid mitt. Han vet alltid, även när han inte hade en aning så visste han. Det tog lång tid, Svanka. Lång tid tills du slutade vara det första jag tänkte på när jag vaknade, du är fortfarande någon jag tänker på varje dag. 
Stunden är lika stor som öm, han kan mumla sina hemliga innerligheter mot min hud och jag ska förvandla dem till en svidande längtan som tänder små eldar i mina ögon och utbrott i min själ.

Han lägger sin tandborste på ett speciellt sätt.
Vägrar skaffa tandborsthållare, men huvudet får liksom aldrig nudda handfatet. Så den ligger alltid och balanserar på kanten. Jag ler åt det varje gång.

Jag har slutat att tänka på honom. Han har gått från att vara en önskan och längtan till att blivit ett infall. När andan faller på.
När jag behöver känna mig fantastisk. När jag behöver fylla på med de ytligaste sagorna och få det berättat för mig om just hur fantastiska mina höftben är.
Jag är bortrest, men hemma.
Till glassen hackar han valnötter i den storleken jag föredrar- smådetaljer som jag tidigare inte har noterat, men som jag nu förstår är små bevis på att han sett mina vanor. Jag skrattar bort dessa fulländade ömhetsbevis, det gör jag i hans ansikte.
It hurts so good gäller inte längre.
Faktiskt, så gör det inte ont alls. Jag är helt naken med honom nu, han har lagt rustningen någonstans där vi inte befinner oss. Jag önskar att han blir lycklig, det blir aldrig med mig- men det hindrar inte honom från att berätta att han är lycklig när jag är där. Älskade Farlig.
Det blev en av tusen förtrollade stunder, det är alltid lätt att ta avsked för det finns ingen evighet för oss. Varken ihop eller isär.

Om det där trädet.

Om en snäcka

Söker du mig fortfarande?
Jag undrar, jag ser inte. 

Jag känner inte längre, vilsen i den fullständiga avstängdheten. Jag vet, det är sorgligt- jag har skapat den själv.
(Om jag gav dig mitt mörker så skulle du drunkna)

Svanka försvann när du klev in.
Jag älskar att du inte accepterar ytan, hatar att jag är som en rädd snigel varje gång jag släppt in dig lite längre. Har du petat på en vinbärssnäcka någon gång? Att en så långsam skapelse kan vara så snabb att dra sig in i det där lättkrossade skalet.
Men Svanka försvann, mitt innersta- du ändrade det.
Jag tänkte förut att du fick det, att mitt innersta landade på dig och blandades med ditt och det gjorde oss eviga. Men jag är lycklig över att du inte är uppblandad.
Du är komplett och jag kommer älska dig i din form tills den dag jag slutar andas.
Jag kommer älska små detaljer i ditt utseende. Den du har varit. Den du är. Den du kommer bli.
Stora bitar av din person, när du ogillar dig vill jag övertyga dig om motsatsen.
Du har ändrat mig. Du har påverkat mig. Du har skapat mig.

Du sa mitt namn någon gång, sådär i förbigående. Inte mitt smeknamn, inte ditt namn på mig. Mitt namn som mina föräldrar gav mig.
Det är en fastfrusen minnesbild på min hinna, ljudet av mig i din munhåla- den kompletta avslappning som löpte från skallrosett till hälben och det strålande leendet som målades upp i mitt ansikte.
Du gör sådant för mig, du gör mig sådan.

Min yttersta lycka, mitt finaste rum.
Min vackraste plats, den dödar dig. 

Förlåt.

Om ord.

Jag hittade ett nytt ord idag.
Lufthunger.
Jag älskar det ordet. Det blev jag. Jag är det ordet.

Jag bär smaken av hans mun med mig. Hela tiden. In i varje nytt möte. Jag vet inte om han minns att jag berättade det för honom.
Vi hade en kärlek som var större än allt annat. Det kan inte bara ha varit jag som kände den.
Jag försökte tills jag inte försökte.
Så är det.
Men allt går inte att förklara, det förstår jag nu.
Det var något som gjorde att vi inte kunde stanna kvar hos varandra, det var oundvikligt.
Jag är hjälplös i förälskelse.

Frånvaron av honom är lika stark som närvaron var tidigare. Jag kan fundera mycket på varför det är så.
Men en del av mig kommer älska honom så länge jag lever, oavsett om han finns hos mig eller någon annanstans. Men det är min föränderliga såpbubbleform av kärlek som kommer spira, kärleken som en gång lät mig ta del av detta skyddar mig för resten av livet.

Men lufthunger.
Jag är glad att jag hittade det.

Om insläpp

Jag behöver dig nu.
Jag behöver att du sitter på min sängkant och låter mig vaporisera, krevera, försvinna för att finnas ett litet tag till. Din hand på min panna, din svalkande hand som låter min svidande ryggrad växa fram.

Det nedsläckta omger mig, jag låtsas att du lägger dig bredvid mig och håller mig så hårt att jag inte kan andas- för varje andetag svider. Jag behöver att du är här hos mig och är tyst, att du gör avkall på allt du vill veta och är för mig, bara för mig. Inte för att du vill det, utan för att jag vill det. Behöver det. Behöver dig. En pelare. Så jag kan få utnyttja din tysta styrka till helt egoistiska mål, så jag kan, bara för en natt, få sova utan hjälpmedel.
Du ligger så nära mig, jag känner hur du drar med läpparna längst med fjunen mot min nacke, du lättar på ditt grepp, dina fingrar söker mina och skapar den fläta de lärt känna under den millisekund vi delat.
Kanske noterar du att min kropp blivit mindre, jag reagerar på tyngden från din arm. Försöker hämta andan när du grötigt säger åt mig; kom, lägg dig på mitt bröst.
Jag är apatisk men jag gör som du säger, mitt öra skapar ett slags vakuum mot din bringa, ett vakuum som fylls med dina hjärtslag- perfekt synkade mot din halspulsåder där mina fingrar nu vilar.

Vi säger inte så mycket, jag gråter lite mot din nakna hud.
Det är få gånger du sett mig gråta, jag är helst ensam när jag gör det och då gråter jag mycket. Jag gråter när jag ser en fin bild, eller om en bok har ett vackert slut. Kanske när jag ser ett tänkvärt citat på internet, tårarna dansar över kindbenen. Jag gråter, jag är en gråterska.
Men framför dig, framför andra, så gråter jag på insidan och mitt yttre visar en sammanbiten min.
Det är en låsning, jag vet. Till och med mitt pundar-ex kunde försöka ruska tag i mig och skrika åt mig; släpp in mig! släpp in mig i din sorg! Såhär i efterhand så är det nog det finaste han sagt till mig.
Men jag klarar det inte, känslan av att ha någon så totalt insläppt där i det sorgsna, jag är för feg. Det är mer än naket, det är avklätt.
Men i natt, i kväll. Jag behöver dig. Behöver att du kysser mina skuldror, viskar det blir bra, det blir bra utan att veta vad du lovar. Jag vill att du övertygar mig, igen och igen, det blir bra.
Och när jag tyst viskar att du inte vet något alls, så vill jag att du svarar att jag vet allt.
Allt vet du.
Och att du övertygar mig igen, med de medel du behöver.
Jag behöver dig nu, jag behöver få älska dig. Jag behöver få lova dig en evighet med min tystnad, ett för alltid med mina tårar.

Men frågan stannar, den stannar hos mig. Allt jag vill berätta, det stannar hos mig.

Om Tusenfråga

Jag behöver inte censurera mig.
Jag vet det, men jag gör det ändå.
Det är för att orden som bränner på tungan inte skulle tjäna någonting till, tårarna som lurpassar bakom ögonlocken får inget utlopp, för det finns ingenstans de blir insamlade.

Det är skönt att fly.
Det är skönt att befinna sig i ett annat kontext.

Det är skönt att bli krönt till gudinna, känna hans tacksamma fingrar i nacken när jag ger honom nattens sista dans.
-Jag kan inte fatta att du valde mig!
Hans glittrande blick, jag har inte mage till att låta honom tro något annat. Låta honom tro att vi delar uppfattningen om att vi nyss upplevt en av våra livs bästa kvällar, låta det stanna där.
Spelet är samma, pjäserna nya.
Den som går sönder först förlorar, den som står kvar är den som skär sig på alla sylvassa partiklar bara en människa kan lämna bakom sig.

[Jag saknar dig, jag saknar att kyssa dig. Jag saknar att få vältra mig över din kropp, saknar att vara din mänskliga filt. Jag saknar det filterfria, jag saknar att inte kunna prata med dig utan anledning. Jag saknar att ringa dig för att höra ditt leende och inget mer.
Jag kanske inte älskar dig längre, eller så gör jag det. Jag saknar att jag tar mig tid att känna efter, det skrämmer mig att jag kan skita i det.
Jag saknar ditt trötta huvud på en skakig resa, jag saknar återhållna skratt. Jag saknar din katt, jag saknar din doft- den har ändrats. Jag saknar ditt liv. Dina historier, dina upplevelser, dina känslor, dina bryderier.]

Människorna runt omkring oss skingras och lysena tänds.
Livet går vidare och hela vägen hem så vaktar han mig med små sms. Det får mig att skratta lite, inte hela-vägen-skrattet men nog för den här stunden.
Han frågar när vi ses igen, han frågar om jag vill se film med honom, han frågar om jag kan tänka mig att bara sitta på hans soffa och göra ingenting, så han kan göra allt annat. Han frågar om jag har haft det trevligt, han frågar vart jag är, han frågar om jag har en favoritfärg och han frågar om jag äter kött. Han frågar om det är jobbigt med andra som är fulla när jag är nykter, han frågar om jag inte är hemma ännu. Han frågar slut på min batteritid och jag lovar att höra av mig. Snart. Jättesnart.

Om fåfänga

Bara. Bara.
Alltid så bara.
Livet vore bättre om bara inte var epitet, men det är det och det är hennes.
Och hon är jag.
Bara jag.

Jag hittar mig igen på botten av mig själv, det är aldrig riktigt meningen att hamna där, jag trivs inte. Det är inte hemma. Inte för att det är mörkt, tvärtom, det är glitter.
Sämsta tänkbara variant av Svanka, den mest strålande, den vackraste. Den roligaste, den med ett leende som ett fyrverkeri och ett pärlhalsband av fnitter.
Kanske den farligaste och mest magiska, den som maniskt läser av varje rum hon hamnar i.
I glittret, där rämnar jag aldrig. Det finns inte plats för det. 

Farligs beundrande blick, vi är mitt i allt när vi äter middag.
Det blir hans, alltid lika sträva, händer som får foga samman mig igen. Alltid lika övertygad om min skönhet, alltid lika fascinerad av mitt intellekt.
-Varje gång Svanka. Varenda jävla gång!
Han mumlar grötigt mot mig; har jag pussat dig här? 
Vi handlar om vinklar och ljusreflektioner, han trycker läpparna mot min axel och jag vrider huvudet mot hans panna. Det är en ny ömhet som dansar mellan oss.
Jag njuter den i sekunds hundradel innan jag hivar upp mig, drar på mig hans kalsonger och med håret på ända börjar leta efter något som kan tjäna till frukost.
-Har du några frön? 

Det blir tyst ett par sekunder innan han börjar asgarva.
Jag vet inte vad som är så kul, men jag skrattar också, bra länge, innan jag blir en boll i mot hans bröstkorg.
-Är du fri än? Är han borta? 
Frågan är så försiktig och hoppfull att jag undrar vem det är jag ligger bredvid. Så långt ifrån min Farlig, han vill verkligen veta.
-Har jag lyckats älska bort honom? 

Jag tystar honom, ingen av oss är redo för svaret. 

Om missade avgångar

I ett enkelt andetag dras luften ur lungorna.
Det var för lätt, snudd på bekvämt, att sluta vidga dem. Det var så invant, så repeterat att det blivit naturligt, så logiskt, så självklart.
Jag ser allt, det är min förbannelse- sa vi inte det någon gång?
Att vara blind, vilken ljuvlig förmåga.

Jag springer mot en avgående spårvagn när de passerar mig, klyschor med både käpp och ledarhund, i grupp går de så sammansvetsade. Skrattar och skränar, finns. Existerar.
Jag trycker min bok mot näsan och luktar på sidan jag precis slagit upp, en konstig vana som har följt med i flera år. Jag rymmer in i lånade världar, de fyller mig skoningslöst.
Visst är ord speciella?
Man kan aldrig hindra sig från att läsa något som tornar upp sig framför.

Min kropp är underbart slut efter maximal ansträngning, muskelfibrerna vibrerar av utmattning, svetten kristalliserar sig i ögonbrynen och i mina mungipor. Mitt hår är rufsigt och huden över tårna är söndersliten från mina balettskor, allt svider nu- varenda steg.
Om det inte gör ont så kommer man aldrig vidare. Träna bort värken. No pain- no gain.
Minns du historien om henne som gav upp? Nej, ingen annan heller. 
Tomheten omsluter Norrköpings shoppinggata, fjorton minuter för mig att slå hål på gör att jag långsamt rullar mitt huvud för en stunds avslappning för en anspänd nacke.
Allt är anspänning, allt är nervöst.
Länkat och synkat- nu är vi fria radikaler.

Låter bli att ta det där andetaget fast telefonen ligger varm i min bröstficka, håller inne och möter mina vänner på de tidigare tusen gånger lästa bladen.
Med andras öden registrerade över näthinna och sinne, så missar jag nästa spårvagn också.

Orden.

Att glömma någon man älskar är som att försöka minnas någon man aldrig känt.

Om himlakroppar

Nu lägger jag mig ner och dör.
Sakta.

Matrix

Finns det inga rader, så finns det inga mellanrum.
Finns det inga mellanrum, så finns det inga pauser.
Finns det inga pauser, så finns det inga andetag.
Finns det inga andetag, så finns det inget liv.
Finns det inget liv, så finns det ingen plats.
Finns det ingen plats, så finns inga tankar.
Finns inga tankar, så finns inga drömmar.
Finns inga drömmar, så finns ingen vilja.
Finns ingen vilja så finns ingen sorg.
Finns ingen sorg, så finns ingen sorg.
Finns ingen sorg, så finns ingen sorg.

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg.

Om min blomma.

Ibland läser du här.
Någon gång i veckan har du svarat när jag frågat.

Du har hedrat mig genom att aldrig diskutera vad jag skriver här om inte jag själv lyfter frågan.

Jag hittade en text jag skrev till dig en gång.
Jag älskar dig så gränslöst, och stoltheten av att ha någon som dig i mitt liv är större än vad som går att förstå.

Du kryper ihop framför porslinsskålen.
Ditt hår ligger lackat mot nacken, jag håller bak det åt dig, så gott jag kan.
Din insida färgar emaljen, fräter sönder dina tänder, hela du ligger utspydd- redo att spolas ner.

Det är ingen som tar dina fighter, när dina avryckta naglar svidande börjat växa ut, är det du själv som frenetiskt sticker saxen i dem och klipper av. Rakt av. Fingertoppar och spiralerna, allt ska filas ner.
Du tar bort dina egna avtryck, som om du utgår från att du inte kan, vill, bör eller får lämna spår.
Finnas.
Vara.
Och jag håller upp ditt hår, när du sakta spyr ut dig själv. Greppar dig i armhålorna, hjälper dig på fötter. Fattar ditt varma ansikte mellan mina kalla händer och stryker bort sminkrester med mina tummar.
Älskar dig, svalkar din hulkande kropp.
För jag tar dem.
Och dig.
Dig och alla dina fighter.

Om ett rosa helvete.

-Vad är du sugen på? frågade jag när jag stod med en klarröd godisskopa i handen.
-Jag vet inte, var hennes svar. Något bittert? säger hon och skrattar samtidigt som hon ruskar om sin hårman.

Något bittert, som får insidan av kinderna att kännas skrynkliga och lena, som ger tungan en känsla som annars tillhör handen; att stryka över en gammal kvinnas kind.

Vi går vidare, lämnar affären efter några minuters kötid och vimlar ut i city, här lever alla men vi finns för oss själva hon och jag. Hon är mitt rosa helvete, henne jag aldrig riktigt kan nå eller få samtidigt som det är hon som aldrig lämnar mig. Min ständiga följeslagare. Goldfinger säger det bäst; I wanna marry my stalker.

En godispåse full med violdroppar, lila, små och inte särskilt goda. De räcker länge att låta smälta på tungan, men hon känner mig och störs inte av knastret som är en påföljd av att jag biter sönder varenda en.
Krokodiltårar kallas godiset sa hon. 

Krokodiltårar, hon trodde det betydde stora, ledsna tårar helt enkelt.
Det var jag som lärde henne att det innebar något annat. 

Om snö.

Är vi en lavin?
Det började så lätt med en smältande snöflinga på min kind, en virvlande dans- skapad för två. Vi älskar, vi skadar, vi trotsar. Vi helar, tar sönder, vi delar. Men det är bara vi, det är vårat.
Vi är vita och rena.
Så vita som en snö.
Jag lär dig hur man gör traktorspår, vi är avtryck i ett nyfall. Vi är fascinerande värme i nysnö.
Men det finns is också, vi doppar våra hjärtan i det där perfekt tempererade vattnet och lägger dem utanför fönstret för att stelna.
Och frost, frost finns.
Över dessa lager av kyla faller en tung snö. Kramsnö, vi förundras över de stora bomullstussar som plötsligt kantar vardagen. Det är varmt! Men ändå kallt.
Det knarrar när vi tar försiktiga, förvirrade steg. Vi går vilse, våra avtryck blåser bort i snåla vindar, för många hörn kring något som borde vara en rak linje.
Visste du att om man blundar och går rakt fram, så blir det alltid en cirkel tillslut?

En snöstorm med arga, piskande kristaller. De river upp huden över mina kindben och lämnar röda, blödande sår, vi kuvar oss och går med uppdragna luvor och framåtlutade kroppar. Framåt.
Vart ska vi? Det spelar ingen roll-bara framåt. Igenom.
Och vi är en snöboll, som rullas och rullas. Det som fastnar snurrar med, det som inte- smälter längst med vägen. Dem som inte krossas under vår tyngd, tumlar med oss.
Grus och småsten, slask. Vårt underbara vita med allt det smutsiga som våra fotsulor tidigare lämnat bakom sig.
Ett snöskred, vi river, vi faller, vi begraver.
Vi dödar.
Världen blir ljusblå i snön som ligger vit med tusen åter tusen sagor berättade i de glittrande partiklarna som täcker marken.
Vi är en lavin. Vi ska inte förstöra mer.
Och inte förstöras, för vi är perfekta.

Om lågor

Jag borde inte tala, inte säga de ord som så länge legat på lur i munhålan, men du står där framför mig, du står där med allt du är och trots att jag inte ens har rättigheten att viska ditt namn kan jag inte låta bli.
Viska det. Skriva det. Sjunga det. Skrika det.
Du lyssnar och varje ord bränner likt karameller av synd mot tungan.

Dessa förbjudna, glödande klot skjuter jag ur mig, innanför slutna ögonlock ser jag hur lågorna slickar sig fram genom ditt medvetande. Det brinner, det svider, läpparna är nära att explodera av hetta, du måste möta mig- du måste möta mig nu.
Du måste lägga din svala hand mot min nacke och snabbt dra mig till dig, måste låta din kylda tunga tumla runt mot min om du vill att jag ska tystna. 

Låta det ske.
Låta det hända.

Och nu dansar bränderna över våra kroppar, mellan två sammanflätande händer bildas de heliga kyssarna, i svetten som lackar från hettan kokar samvetet bort. Det brinner en eld oss emellan, och den sönderbrända hud som lämnar förkolnande spår i bomullslakan försvinner lätt när de skakas nästa morgon.
Aska är något som är sönderbränt, aska är vad som lämnas kvar när röda lågor drivit vidare eller slocknat.
Aska är det som i mikropartiklar dansar mellan oss när jag öppnar mina slutna ögonlock.

Om raviner

Hela vägen ner i lungorna, Svanka. Andas in. Håll kvar. Andas ut. 

Värmen är utbytt mot en avmätt, fascinerande kyla. Vi, som en gång inte hade mer än ögonfransar mellan oss, om ens det, har separerats av gigantiska avståndsraviner.
Jag har noterat att jag börjat vittra sönder i kanterna, som en sliten och bränd karta- nyfikna tummar försiktigt och letar med äventyrsstinna ögon efter skatten.
Skatten.
Jag fnyser föraktfullt, men det visar jag inte genom safirglimmande ögon. Jag ler så stort att jag får kramp i käken, nacken spänner. Jag ler så stort att jag skrattar, skrattar så att jag gråter och blir till en nykläckt kycklingunge i den hand som skopar upp mig.

Att vara stängd är bekvämt- här på min sida avgrunden.
Det är skönt, att vara sluten, det är enkelt även om det svider när öppna, blödande sår ska dra ihop sig så ingen råkar få en glimt av något annat än det jag vill visa.

De tittar på mig med stora, förvånade ögon. De som sett. Och känt.
Tar tag i mig, ruskar om. Svanka, sluta. Rinn oss inte ur händerna!
Det ligger en kallelse på mitt vita matsalsbord. Lithium som värld- jag önskar mig utjämnad.
Utan allt är jag inget.

Och hans namn, var Allt.

Om en brunn som fylls på.

D.T:
Vi pratade om dig nyss. Hoppades du skulle komma. Svanka: Pratade ni om mig?! Va!! D.T
Och hon sa:
"Det är den snyggaste tjej jag sett! Man vill ju bara kasta upp henne på ett bord och..." Svanka: Hahaha! Dör. D.T Du är så jävla fucked up. The best kind of fucked up. Men gott nytt år ditt fasansfullt vackra lilla stycke.

Svanka: Gott nytt! D.T Och, alltså. Jag vet inte vad det är, men någonting med dig är så sabla intressant. Det känns som att jag å ena sidan skulle kunna sitta och prata med dig om ungefär ganska exakt allt - eftersom du är en av få personer jag stött på på senare tid, som man faktiskt kan föra ett intelligent samtal med - och å andra sidan dra tag i dig, lyfta upp dig och rusa iväg in i mörkret och känna dig, ta dig utan möjlighet att hålla mina händer borta.
Svanka: -tappar alla orden och fumlar runt för att hitta rätt- Varför säger du så?
D.T Du trasslar dig liksom in innanför.
Och det är något med dig, det liksom strålar från första sekund. En bubblande, livfull sak, med något svart i bakant. Något i dina ögon. Intelligent och barnsligt lekfullt på samma gång. Något säger mig att vi skulle kunna ha rätt kul ihop.

Svanka: Jag är en rätt så kul typ ibland!

D.T Noshörningsjävel. Svanka: Nä. Flodhäst!

Om lyktor

Glädje har krupit upp i min famn, hon är tung men jag kämpar mig igenom mjölksyran i armarna, får styrka av hennes kalla nästipp som söker sig mot min blottade hals.
Fågel är exalterad i stum förundran, hon hoppar, dansar och står blixtstilla med sin arm kring mitt lår om vartannat.
Nyårshimlen svällar över av glittrande raketer, höga smällar och doften av krutrök lägger ut en matta av förväntan över det kommande året.
Runt omkring oss är alla vackra och skimrande, det skålas och vrålas- kärleken och hetsen över tolvslaget- bara någon enslig minut kvar. Ljudnivån får oss tre skygga att hålla oss i utkanten av allt, men som Fågel så fint uttryckte det:
-Det är ju himlen som är viktig!

När det mesta smällt av, när alla hittat någon att kyssa, när 2014 börjat vänder världen om, världen vänder vidare. Jag och barnen har skålat med varandra i den godaste mjölken och jag sitter på huk för att samla ihop våra champagneglas som vi ställt vid våra fötter, när båda mina döttrar plötsligt känns så märkbart stilla.
Vi står i en snudd på folktom park och deras absoluta fokus gör mig nyfiken, och jag avstannar i vad jag håller på med.
På huk, med en dotter i varje hand, förundras jag med ens över hur vi är omringade av ett hundratal khom loy som sakta stiger mot himlen. Det är vackert och jag känner hur mitt hjärta pressar ut tårar genom mina ögon när jag kastas tillbaka till en minnesbild som trots lång tid, ligger så klar.
Glädje ser det och pussar min kind. Jag är så komplett här och nu, med de två människor som är mina. Så komplett, men långt ifrån färdig.
Fågel filosoferar, försvinner bort och mumlar.
-Det är många som letar efter någon.

Om brutna linor

Jag öppnar upp våran sista chattruta.
Ligger på sidan i sängen och stirrar på den, som så många gånger förut- enda skillnaden är att jag då väntat på ord som skulle få mitt sinne av fyllas av honom. Det var det sista som skulle hända den dagen, ett utdraget godnatt som följde efter mig i mången dröm.
Ibland på finska. Ofta på hebreiska.
Ofta med väldigt mycket annat än bara godnatt, dessa stunder av nattsudd drog ibland ut tiden till tre timmar.
Men nu, nu är mörkret omkring mig så mycket mörkare och allt jag kan göra är att stirra på de sista orden vi skrev till varandra.
Låtsas att han gör likadant med sin telefon och vi ändå, på något sätt, ändå fortfarande kan länka ihop oss med varandra. 

Att linan inte är bruten.
Jag har lämnat honom ifred, det går emot mig och allt jag vill göra. Det är motsatsen till vad jag vill, det är onaturligt.
Dagen har kantats av tusen små händelser som ingen annan än han skulle skrattat åt, kvällen har innehållit delar som skulle fått oss båda att skratta hysteriskt. Jag stod i hans port för att lämna något utanför hans dörr, tryckte upp hissen till våningen under hans, för dörren kärvar så dant vid sjuan. Tittade på silverlådan jag hade i famnen, hörde några röster och i panik tumlade jag ner för trapporna och hela vägen hem.

Jag har lämnat honom ifred. Och jag måste fortsätta göra det.

Han vill att jag ska sluta tycka om honom, för jag kan aldrig ge honom vad han vill ha.
Han har aldrig bett mig om något annat än just det. Sluta tycka om mig.
Och jag lovade. Lovade att sluta. 

Som om att det skulle gå.
Jag tror att han skulle kunna göra mig illa. Jag vet att han han klarar att såra mig. Han kan få mig att gråta. Förstöra mig. Men kan aldrig att sluta tycka om honom så jag vet inte hur jag ska hålla mitt löfte- det är svårt att inte tycka om någon man älskar.
Någon som fått mig att älska mig själv. 

Den här texten- den är dålig.
Den är ogenomtänkt, precis som mina sista skriverier. Jag är oinspirerad men jag måste ta mig igenom det här, och det är bara mina fingertoppar som kan visa vägen.

Om drömmarna

Naken och exponerad- återigen.
Dyk in då, om det verkar så jävla spännande. Se mig måla upp min sorg och saknad här i små svarta tecken mot en blek bakgrund, slicka i dig allt du behöver. Varenda liten syrlig droppe av salpeter som fyller mina vener, fräter bort mig från insidan. Fräter bort dig.
Varsågod.
Ät mig, sluka mig hel eller tugga varje bit frenetiskt långsamt. Spy ut mig, över ditt vardagsrumsgolv eller dina nya sängkläder, städa undan mig och spola mig i vasken, länge nog för att en sötsur stank inte ska dröja sig kvar.
Eller rakt ner i toaletten, om du hinner dit medans jag kravlar mig ut ur ditt hulkande inre. 

Livet, livet, livet.
Är det ord som dansar mellan oss?
Är det stunderna som ibland fångas upp- och allt annat är en evinnerlig väntan? Nej. Längtan. 

När allt är sagt finns det inte ens tystnad kvar, sluta säger du.
Sluta. 
Och jag lovar.
Jag ska sluta.
Drar av mig naglarna om natten, hinner aldrig fram till din dödsbädd. Upplever ditt sista andetag, men får inte lätta det åt dig, hinner precis få min arm under din kropp när du förångas. Paniken i din blick, sorgen i min skepnad.
Förlåt vill jag skrika, men det blir en tyst viskning. Jag älskar dig, mera skrika som förvandlas till något helt annat- som när du säger men gör vad du vill! och min hand åker ner i min ficka. 

Något gör att du inte kan andas och jag vet vad, jag har svaret, jag är syret- men när jag kommer fram har du somnat mot Hennes axel, Hon bär din livlösa kropp, Hennes leende är lyckligast i världen. 

Och jag borde få släppa där, jag borde få vakna. Min kropp reagerar och ögonen öppnas.
Ögonen öppnas och kroppsdelar rör sig, fötter i strumpor och händer som för en alldeles för varm thekopp mot munnen. En ny dag, du hade rätt.
Solen gick upp och vi möter ännu en strålande dag.
Kanske blir det kommande året ett år för mig att hitta betydelsen, nu när jag haft den i min hand men ändå valt bort den.

Om vingar

Ta min hand, vi lyfter här och nu.
Du blir min andra vinge, om jag kan flyga så är det för att du-
redan fått mig sväva, jag vet inte hur något annat känns.
Jag har inte nuddat marken sedan du passerade min gräns.

Allt är sagor, luften är vad som bär
Och jag vill mig inte sansa
Och lydigt gå sådär.
Kom! Älskade! Låt oss dansa!

Om sammanfattningar

Det är något med Fin.
Han kallar mig aldrig för mitt smeknamn, till exempel. Han använder mitt riktiga namn, sju bokstäver istället för fyra.
Hans namn, det är bara tre.

Så skriver han.
Mitt namn.
Vet du?
Det känns som om jag spenderat de två senaste veckorna med dig!

Jag skojar med honom, jaha! Det var DU! Jag undrade vem det var som var med mig. 

Vi småpratar lite, kanske känner han sig lite tagen på sängen, kanske var det inte meningen att jag skulle veta att jag dansat över hans medvetande, men efter en stund så förklarar han och berättar om boken han läser. Boken där en man spenderar en tid tillsammans med en mäktig fé.

Så fort féen beskrevs såg jag dig.
Hon rörde sig som dig.
Suckade och stönade- som dig. 

Så när han lämnade henne kände jag glädje för att jag har fått ha dig nära en vecka, men sorgsen för att det tog slut.

Fångade han precis våran relation där?

Om minimering

-Jag kommer, det tar bara fyra timmar. 

Paus.

-Nej, det tar tre timmar och fyrtiotvå minuter. 

Lejon hoppar in i sin bil, samma bil jag träffade honom i första gången, och kör från Sin Stad till Min Stad, med den enkla anledningen att för under några timmar, hålla mitt huvud i sitt knä och berätta alla sagor han kan för mig. 

Han åker alla dessa 398 kilometer, bara sådär.
Vi har inte pratat på jättelänge, men det krävdes inte mer än ett Hej Lejon för att han ska linda in mig i stora ord, stor förståelse och mängder av blekröda facebookhjärtan. På några sekunder öppnar han mig och mitt musseljag släpper spärrarna och låter pärla efter pärla rulla fram. 

Han skriver någon verklighet som inte går att applicera alls på mig, på dig och mig, men jag har inget annat ikväll så jag köper den. Rad efter rad i ett chattfönster hjälper han till att minimera oss. Eller vad vi upplevt, han får mig att förstå att det bara är fantasier i en karg verklighet. Han säger åt mig att minimera kärlek till sex.
Vi gör det Svanka!
Vi minimerar kärlek till sex.
Det känns bra. Inte rätt, kanske, men bra. Och det kommer fungera. 

Och kanske kommer jag att älska med honom ikväll.
När orden mellan oss försvinner, när allt är sagt. När han övertygar mig om att jag är vacker och värdefull, när han vinklar sitt huvud mot mitt och sakta vaggar våra pannben mot varandra, då kommer hans hand leta sig upp mot min nacke, jag kommer röra mig millimetervis och möta hans läppar, långsamt öppna mina, släppa in hans tunga.
Han kommer fatta mitt ansikte med två händer och kyssa mig vimmelkantig, se till att allt vett och sans försvinner ur mig tillsammans med alla spår av tomhet.
Han kommer fylla mig, och jag kommer inte bara tillåta det utan även välkomna det. 

Kanske kommer han bryta ner mig till beståndsdelar och jag kommer gråta. Han kommer prata om fascinerande saker och hela den här natten är världen vacker.
Han kommer bygga ihop mig och jag kommer skratta.
Sedan, när vi vaknar.
Då gör vi som vi bestämt och minimerar. För även det som ryms i en handflata kan vara svårt att hantera.

Om bubblor.

Hur ska jag leva i en värld där jag inte får koppla ihop min hud med din?
Du är så arg på mig när du skriker.
Din mun, den blir liten då. Som ett smalt litet streck. Du döljer din övre tandrad med hårda läppar, du tar ett steg framåt för att betona min äcklighet. Du lyfter vänsterhanden i luften och jag får en minnesbild från porslinstiden, blir helt tyst, och låst.
Du är inte han.
Dina ögon, de är så svarta. Var är mitt turkosa skimmer? Jag ser det inte längre.
Din mun, den är hård. Och liten.
Men de ord som väller ut är gigantiska, de största jag behövt möta. Du vräker ur dig, stora svarta bubblor som slungar min kropp mot den skrovliga tegelväggen bakom mig. River upp min ryggtavla, får huden att spricka så långt isär och ser du, älskling, ytan spricker och det finns bara en sörja. Blod, muskler, skuldror. Ingen magi, inga regnbågar, inga vita, väl dolda, vingar.
Alla hinnor spricker, du får med så mycket; jag är kall, jag är manipulativ, jag är verklighetsfrånvänd.
Jag är falsk. Jag ljuger.

Du tömmer allt ditt hat på mig.
Jag får inte ens prata som jag vill, du piskar till mig med att fräsa så fort jag inleder en mening på ett sätt som du inte tycker passar, jag får aldrig prata färdigt när jag väl börjar.
Du  välter omkull mig fast jag står upp, jag hukar, mitt bröstben som annars är en utåtstickande udd, blir en vass pil mot min insida. Jag börjar göra ont, fysiskt ont.

I förhållande till dig så är jag ingenting.
Du gör mig värdelös.

Om känslan av ett hej.

Pan säger:
Hej!             |backlog|

Svanka säger: (inte)
Hej! Tack för att du säger hej, Pan, tack.
Jag fyller inga funktioner ikväll, jag är mamma till barnen- ser att de har det bra och tror kanske även att jag skrattar med dem, men nu har de somnat och jag längtar efter att få skala av mig den här dagens alla lager. 

Jag hittar inga ord ikväll, inga som är mina- absolut inga som är dina. Det är tyst utan dig. Vad egoistiskt av mig att tänka så, förlåt.
Det är mer än tyst, det är en jävla pulserande tystnad och mitt huvud håller på att implodera. Jag fattar ju att jag inte bara förlorat dig utan gjort valet självmant och nu är det som att min kropp förvånat tittar på mig och undrar vart resten är.
Vägrar förstå, det kanske kommer med tiden? Kan det vara så, att kroppen förstår med tiden?  Nej, jag vill skriva det här utan frågetecken, utan redigering. Skriva som om jag har något att säga- det har jag inte. Ändå kan inte fingertopparna sluta dansa över tangenterna.
Och jag får panik för jag vet inte om du läser det här, jag vill att du ska läsa samtidigt som jag inte vill det. För läser du det här kanske det är det sista du läser av mig och om det ska vara det sista du läser så vill jag så himla gärna veta vad jag ska säga.
Jag kan aldrig sluta se dig, sluta bry mig om dig eller på något sätt sluta slåss för din lycka. Går inte, kan inte, vill inte. 

Din bild av mig, den är viktig, du har rätt. Allt som du känt gentemot mig idag, det kommer du bära med dig, förknippa med mig. Min kyla, mina manipulationer, mina lögner, min falskhet, mitt äckel. Alla mina förmågor och oförmågor- det blir Svanka för dig. Det blir T. Det blir jag. Mitt riktiga osanna jag. Du ser inte harklingarna kring orden när jag försöker vara modig som du, när jag odramatiskt berättar om saker som aldrig ens trillat över mina stämband. Men jag sa saker, saker jag inte på långa vägar trott jag var redo att dela med någon annan, lade jag på dig. Utan att fråga, jag litade på att jag fick.

'Ger jag dig min sorg, får jag din kärlek då? Om jag ger dig min rädsla, får jag ditt mod?'

Jag känner en avsky inför mig själv, på så många plan. Störst nu är att du kände kyla när jag ville vara neutral, när jag ville släppa det gröna monster som dansar bakom mina stängda ögonlock och skriker haa-haa!, när jag egentligen ville säga till dig att vänta en stund-jag kommer snart tillbaka.
Jag kissade supersnabbt, alltså, snabbaste någonsin och sedan sprang jag till spårvagnen i hopp om att hitta dig. Ingen du. Ingen spårvagn. Ingenting.
Och jag förstår att du, du känner mig bättre än vad jag gör just nu.
Du ser mig hela tiden och jag vill vädja till ditt hjärta. Vädja att känna vad som är sant och inte trollas bort av vackra minnen jag låter min fantasi vandra till. Vädja att ändå låta mig kämpa för dina leenden, dina djupa inandningar när jag gör något som bara du ser. Vädja till ditt hjärta, dina ögon, dina sinnen att låta mig vara kvar. Gör vad du vill säger du och då ville jag stoppa händerna i dina fickor och lägga mitt huvud mot din axel. Men hindrar mig. Och jag vet inte varför.
Tänk om det här är det sista du läser av mig. Tänk om du inte läser det här. Tänk om jag fick lägga min kind emot din. Be om din förlåtelse, be om din storhet och be om att få fortsätta älska dig. Be dig visa vägen, älskling, jag förstod inte hur långt bort jag var från mig själv. 

Jag noterar efter ett tag att han inte är online, och att Hej är gammalt.
Nästan två månader.
Andas in.
Andas ut.
Fokusera på fötterna när andetagen inte når hela vägen ner i lungorna.

Om tid

Kan tid avgöra längtan?
Tid.
Allt handlar väl om tid?

Ditt namn här hos mig som Svanka.
Det känns inte rätt.
Finaste Ung.
Som om du inte var mer än din ålder, som om att du skulle gå att vifta bort.
Det försökte jag intala mig själv tills jag trodde på det.
Och ett kort tag, vill jag erkänna, så fungerade det.
Logiken säger det ju, den minimala tiden vi delat- tid. Allt handlar väl om tid?
Några få stunder, min hand mot ditt varma ryggslut- innanför din jacka.
Mig, i din famn på ett fik som lever kvar på femtiotalet.
Nervösa bakåtstrykningar av mitt hår när jag ska träffa dig, där första gången på länge. Bland extremt ekologiska varor, vi skojar kanske lite. Jag buffar till dig- är det du som fortsätter sedan?
Välter vi inte ett litet skrangligt bord när du böjer bak min nacke och får mig att sträcka mig efter en kyss?

Finaste Ung.
De orden och tankar du delar med mig den här natten fyller mitt sinne helt och fullt. Leendet du nämner att du bara bär inom dig- det längtar jag efter.
Längtar att se det, längtar  att ge det. Längtar att dra med mina förlorade fingrar över din tigerrandiga underarm, följa mönstren i bläcket du präntar fast i din hud.

-Om hjärtat viskar, ska man lyssna då?

Du är vacker och filterfri.
I din fysik, i dina tankar. Det är en ynnest att vara insläppt och du bländar mig förundrad.
Och du vill ge mig tid.
Allt handlar väl om tid?

Om henne.

Väninnan stormar in genom min ytterdörr.
Det tar bara ett par sekunder innan hon, barnen och jag ligger i en hög på golvet- skrattandes och omgivna av presentpapper, kavlar, pärlor och någon form av deg som inte är kylvara.
Hennes värme, hennes skimrande gnista, den smittar.
Som en solinjektion- rakt in i hjärtat och jag känner att de senaste dygnens mekaniska leende känns efterlängtat äkta.

Och sedan börjar det.
Pratandet.
Hon skrapar aldrig på ytan, av någon outgrundlig anledning gav jag henne direkt tillträde till min innersta sörja, av någon outgrundlig anledning så vart hon insläppt.
Vi har aldrig varit artiga mot varandra, aldrig genomlevt den fasen.
Det var innerlighet redan från början och det märktes.
Vi söker oss till varandra, vi räcker åt varandra.
Och vi kan diskutera ett ytligt moment i samma andetag som vi delar upp en själslig resa i dess beståndsdelar.
Hon vet mig och hon känner mig. Känner mig, som i att hon bär känslan av mig.
Vi sätter oss i min en gång så vita soffa, hennes fötter är indragna inunder henne, en kopp med kokt vatten och varm mjölk vilar mellan hennes händer. Hon ser lite finurlig ut.

-Jag kunde förstås inte hålla mig utan jag var ju tvungen att kika, och Svanka... 

Jag sitter tyst och inväntar att hon ska utveckla, även om jag vet precis vad hon pratar om.
Hon har letat upp honom.
Jag håller andan. Vet inte vad jag ska säga. Hennes blick och hennes närhet ger mig ett forum att bryta ihop på.
Erkänna.
Erkänna älskandet, erkänna våndan. Erkänna saknaden, erkänna tafattheten. Erkänna att vetskapen att han gått i fredags fick mig att fysiskt reagera, jag blev förvandlat till en ihopspänd klump som forslades mellan verklighet och instans.
-Kan man dö av huvudvärk? frågade jag förvirrat en fnissandes sjuksköterska.

Erkänna misstagen, erkänna helvetet. Erkänna lyckan, erkänna glädjen att va? kan jag uppbåda det här?
Erkänna vår existens. Erkänna. Finnas. Befästa.
Utan "men". Utan förklaring.

-Äktenskapstycke har ni ju. 

Hon tycker vi är lika. På några få bilder kan hon utröna det vi (eller iallafall han) upptäckt. Är du jag? Jag vet att han frågat mig dig. Det har han.
Hos Väninnan, där får jag älska. Jag får använda min kärlek. Min.
Den ifrågasätts inte, hon bara spänner munnen lite i ett hemligt leende innan hon tar en klunk av sitt silverthé.
Jag får älska och det gör att jag älskar henne.

Om blindskrift.

Sluta läs mig.

Mina ord, min spända hud över ansiktet. Mitt gåsknotter- låt det inte bli braille.

Sluta skapa mig från de förtroenden jag gett kring mitt förflutna, sluta läs mig när det blir en grund för mitt nu.

Vilse i mina fingertoppars spiraler? Gå bara. Gå bara bort.

All text, alla bokstäver. De finns inte, bara tomma mellanrum. Mellanrummen, de säger allt. 

Ignorera dem. Älska mig. Ignorera dem.

Sluta läs mig, jag blir fångad då. Jag tror att du förstår mig då. Hitta inte mig, jag har gått vilse. Jag andas inte.

Jag vill inte.

Läs mig inte, se mig inte. Känn mig inte, vet mig inte.

Tro på mitt 'bra' fast du vet jag ljuger, skrapa inte mer, förlåt, det finns inget vackert där.

Inget värt att söka där. Detta hölje, låt det bli just allt jag är.

Känn mig inte, vet mig inte. 

Läs inte mina ögons flackande, undra inte vad min sköra handled krampar efter.

Läs inte mina händer i fickorna, mina brev, mina drömmar, mina linjer.

Titta inte bortom mina blåa, jag är grund.

Läs mig inte, dedikationen på första sidan svider varje gång du öppnar min pärm.

Om en hotellmorgon

Jag sträcker en försiktig, mjölkvit hand mot den ryggtavla som upptar den största delen av sängen, täcket har glidit av och den alltid så gyllene axeln har kylts av sängkammarens drag från det öppna fönstret. I en fjäderlätt rörelse lägger jag glödande fingertoppar mot kulleden, fingertoppar som glöder av ord.
Ord som fastnat i halsen likt ett grått nystan av rädsla och osäkerhet, som får hela mig att krevera och kräkas, ord som när de talas exploderar och fyller hela världen av ett glittrande stoft, men när de hålls inne hittar sin väg ut genom längtande ytterlemmar, planerade misstag när jag längtansfullt väver samman just min hand med hans grova sträva.
Men med en grymtning och ett sömningt ryck för han bort mig, vrider sig längre in mot sig själv och jag är fast i mitt utanförskap, i min vakenhet medans han lindar in sig i egyptiska lakan och drömmarna.

Om ett Undantag

Han spelar med fingrarna över min hud.
-Visste du att Für Elise egentligen heter Für Therese? Fast Beethoven skrev så slarvigt att man inte kunde läsa..
Jag drar in luft där jag ligger på rygg, och skrattar till lite på utandning.
Typisk sådan information som bara han vet.
Och jag.
För vi konstaterar att vi är dem som läser på mjölkpaketens baksida. Vi konstaterar att vi är ett virus i en statistik.
Och att vi, uppenbarligen, gillar Bo Kaspers Orkester.

Mitt skinn knottrar sig över brösten.
-Fryser du?
Och utan att vänta på svar drar han upp täcket över mig, bäddar in mig så mina armar låser sig längst med kroppens sidor och lägger sina fuktiga andetag där precis under käkbenet.
-Haha! Nu är du min mask! Min latmask! Och jag, jag släpper dig aldrig. 
Han är ett Undantag.
Jag pratar förvånansvärt lite den här kvällen. Den här natten.
Han har kört hem mig när andra har kört bort mig, inga ord är nödvändiga.
-Prat och perspektiv, kära Svanka.
-Prat och perspektiv repeterar jag monotont.

Om små partiklar

I varje andetag drar sig partiklarna ett steg längre bort.
Utandning, älskling.
Det är vad som skär i mig, alla dessa inandningar som nu pressar sig genom lungorna, genom luftrören. Jag står med glansig blick och ser hur alla ljusreflektioner spelar mellan oss. Jag ser att dina ögon är turkosa, jag ser det  nu, det är som en skrattretande slump. 

Och jag ska lära mig, älskling.
Att dra kortare andetag, lära mig hushålla med luften.

Jag har lärt mig något nytt, att trädet inom mig ibland täcks av en tärande törn, som aldrig någonsin slår ut i blom. Stryk inte med handen däröver, gör det inte, du kanske inte skär dig men något i mig svider.
Något i mig går sönder, och det är inte vackert.
Det är inte vackert för det är ånger.
Och den, Älskling, den är bara min.

Innanför, där finns inget stål.
Innanför, är huden ut och in. Varje välsignad ögondroppe lämnar så svidande spår, lämnar djupa fåror jag inte riktigt förstår.
Jag frågar tyst, nästan varje natt nu innan jag somnar:
Svanka, vem är du nu?
Svaret det dröjer, som om att min kropp och mitt sinne förväntar sig att hitta ett i drömmen så somnar jag några sekunder efter det.
Så långt ut på kanten jag kan.
Så stilla att jag vaknar på morgonen och undrar vart jag är. 

Och Älskling.
Anledningen till att det svider i mitt skinn?
Den minns du om du vänder dig in. 

Om att stå kvar.

Det är inte mer än en enkel krusning- men kanske är det allt som behövs för att förändra världen.
Det svider ännu i min hud, hans ord, hans tvivel. Hans insikt.
Jag undrar vad som var på riktigt? 

Plötsligt fick jag plats.
Hela jag, allt som är jag. Alla skavanker hos mig fångades upp i hans perfekta famn, varje liten spricka kysste han. Och när jag tryckte bort med all kraft, när jag höll honom ifrån mig med raklånga armar och skrek så högt jag kunde bakom ihopknipna ögonlock, stog han kvar.
Utan att flytta på sig, utan att hålla för öronen. Utan några som helst försök att tysta mig- han stod kvar. Lät mig skrika.
När jag var tystare än muren, när jag vände mig så långt i mig själv att inte ens mina mest logiska förklaringar kunde lysa vägen ut, tillbaka. När jag förstörde, när jag var sämst, när jag längtade tillbaka- så fanns det ändå ett tillbaka. Och jag? 

Vet inte hur jag ska processa det.

Jag är så himla bra i glitter.
Den bästa ni sett- mitt leende och sättet jag för min nacke, kanske vrider jag en handled mot er och ni får känslan av att perfektionen ni betalat för rör sig precis där ni trodde.
Ser du stjärnorna, älskade? De lyser för dig. Och kisar du, älskade, du ser du ju mig däribland dem.
Och plötsligt är du nykter.
Glittret har falnat och jag är ett ingenting. 

Någonstans, i Landet Ingenstans.
 

Om syn.

En gång i livet ställs man framför det bländande.
Och att du har stått där och valt att inte se, det kan jag inte göra något åt nu.
Kanske är det ironiskt? Att du ska se allt jag var beredd att vara för dig nu när du, de facto, är på väg att förlora din syn?
Du pratar om min gloria, mitt inre sken och att du chockats av förmågan att lita på mig fullt ut- du gråter kanske lite för att du är villig att vara livrädd och lägga allt i mina trygga händer.

-Finns det någon möjlghet för oss, Svanka? Jag inser att jag älskar dig. 

Och jag vill väsa att det gör du inte. Inte alls, för jag vet hur det är att bli älskad på riktigt- jag vet hur det är att älska 'mig' och inte uppfattningen av mig.
Och vad trodde du? Att jag skulle springa ut från kontoret, hoppa in i din Maserati och fly i solnedgången?
Nej, då tar jag tusen gånger hellre och rullar upp kjolen över höfterna, grenslar pakethållaren på hans gröna cykel och håller honom ömt om midjan- oavsett vad slutdestinationen kan tänkas vara.

För du har rätt.
Jag strålar. Jag skiner. Jag brinner. Jag är som magnesium på antändning- min låga är klarare än det mesta.
Vet att jag brann för dig.
Notera i imperfekt.

Så du älskar mig?
Tack.
Jag önskar att du en dag hittar någon som svarar dig detsamma- det är skitläskigt men magiskt.
Din snart så grumliga vardag är sorglig, jag gråter ärliga tårar för dig, för vad du förlorar.
För att du snart inte ska se det fysiskt vackra i världen längre samtidigt som jag undrar om du någonsin gjorde det?

Det här är långt i från mina sista ord till dig, men just nu så grattis.
Du fick mig att tappa alla jag haft innan.

Om ett mantra

Hon varnade mig en gång.
Även om det var länge sedan, så minns jag det ju faktiskt. Hennes röst, lugnande och med en lätt kling av göteborgska. Det varma, gröna thé som hon bjöd på och rökelsen. Hennes handflator över mina.
Hon blundade, inte så länge som jag trodde, men när hon öppnade ögonen igen var hon självklar.
-Välj kärlek.

Det var allt hon hade att säga till mig på vår sista session.

Den här lilla, livsviktiga stunden, hade fallit ur mitt minne. Men idag vart jag bryskt påmind när jag hittade den amulett hon gav mig att alltid ha i närheten. Utan att leta!
För hon såg att det skulle komma en tid när jag glömde mitt löfte, hon såg redan då, att det skulle komma en tid då jag förträngde henne och allt vi delat. Och nu, alla år senare, så minns jag även det.
Hon berättade att mitt hjärta skulle slå oregelbundet, att mina njurar skulle reagera. Hon berättade att varje led i min kropp skulle vrida sig i smärta den dag jag glömde mitt löfte.
Den dag jag slutade välja kärlek skulle motpolen vältra sig i mitt inre, världen skulle göra ont och jag skulle märka av det. Jag skulle påminnas.

Men Universum jobbar över mystiska gränser och min stansade silveröljett befann sig plötsligt i min handflata- påmind blev jag.
Nu stryker jag med tummen över orden som ska guida mig genom livet, nu ska jag aldrig, aldrig tappa bort dig igen.

Om ännu ett liv på 40 minuter

Jag tvekar inte!
Ett samtal från henne och jag känner att det är där jag måste vara. Hos henne, med henne, för henne.
Grenslar min turkosa fara till cykel och skumpar ner till bussarna, nedförsbacke hela vägen och mina ögon tåras av farten- händerna griper krampaktigt tag i styret och för första gången på länge så sjunger mitt hjärta en välbekant melodi.
Vi har 40 minuter, Fino och jag.
Fyra gånger tio minuter att bryta ihop, bryta isär och bygga upp.

Vi hittar en bänk i en väldigt grön park.
Jag gör, som vanligt, illa mig på cykelns paddel. (Pedal rättar hon mig och skrattar)

Hennes hår är så långt. Kolsvart och perfekt med några gråa slingor.
Hennes ansikte- som glas.
Är ögonen mörkare än sist? Jag minns inte. Men jag kysser hennes skira ögonlock och ögonfransar när hon blundar.

Vi tjuvröker.
Jag hostar, för jag drar ett halsbloss när jag håller hennes cigarett.

Så pratar vi, om livet och vägarna och allt man hinner på 40 minuter.
Hon är ett innehåll- jag är ett skal, och i den korta lilla stund vi sitter där så är vi en och samma. Vi avslutar aldrig några meningar.
-Men han måste ju få vet att han varit viktig börjar hon efter min saga.
-Ville du veta det?
-Ja. Att jag inte var ett mellanspel. 
-Fick du veta det?
Lång tystnad och intensivt sugande på cigaretter.

Jag har svårt att se henne åka, så jag väntar inte på att hon kliver på sin buss tillbaka, jag fångar upp henne i min famn, sätter min hand i hennes nacke. Trycker näsan mot halsen och hon låser fast mig med sin kind mot sin tinning.
-Vi ses snart!

Jag leder cykeln hem.
Uppförsbackar ska man aldrig stressa igenom.

Om musik

Goodbye and I choke 

I try to walk away and I stumble 

Though I try to hide it, it's clear 

My world crumbles when you are not there 

Om nytt mjöl.

Jag önskar jag kunde säga att det gjorde ont att älska dig.
Men det gör det inte.
Det är underbart.
Det är uppfyllande, magiskt, helt, rent, otvunget, självklart, oundvikligt.

Du förstår inte, du får aldrig förstå det, men min kärlek till dig är min frälsning.
Det är svårt att hålla tillbaka leendet, och skrattet som porlar fram när jag äter av den förbjudna frukten. Så det blir tårar istället. Men det är lyckliga tårar.
Jag lovar.

Jag lovar.

Kanske att jag lovar.

Det fanns inget sätt runt dig, så jag fick gå igenom dig.
Och nu ska vi fortsätta så, fast med ryggarna åt varandra- åt varsitt håll.
Det gör ont- att låta dig slita dig ifrån mig.
Inte älskandet.
Det gör ont att försöka vara något sånär rättvis, men du vinner i slutändan. Det lovar jag.
Det lovar jag mig själv.

Du vinner för du har allt av mig- förutom en fysik.

Har du fångat en fjäril någon gång?
När jag var yngre gjorde jag det ofta, kupade händerna över en blomma och drog med mig en ömtålig, paniskt fladdrande varelse. Vingarna var alltid täckta av ett tunt, tunt lager med vad jag då trodde var mjöl.
Ett magiskt mjöl som fick dem att flyga!
Så jag fångade dem, en efter en och strök girigt med fingrarna över vingarna- en dag skulle jag lyfta, fick jag bara tillräckligt.
Du.
Du är mjöl.

Du sa någon gång att det var unikt med mig, för jag släppte in folk.
Folk.
Älskling, ibland kan du inte läsa mig alls.
.

Till min Fågel.

Inget offer är för stort när det handlar om din lycka.

Och jag borde viska klyschan till dig när du somnat.
Lär av mina misstag.
Gör inte som jag. 
Men låter bli.
För jag ska erkänna, kära fågelunge, att jag gått sönder. Att mitt hjärta lämnat kroppen, det finns någon annanstans. Och nu är du min pacemaker. Du och din syster.
Ni är luften i mig och under mina vingar.
Förlåt mig för det.
Det borde vara tvärt om, jag vet.
Och jag ska komma dit igen, jag ska lära mig andas. Ny luft. Frisk luft.

Det till trots jag viskar - gör mina misstag.
Älska som ditt hjärta säger åt dig, följ inga normer.

Se det vackra, rör kronbladen även om du sticker dig på törnen.
Och hur mycket det än skär i dig, njut de få stunder han sitter bredvid dig. 

Godnatt lilla Fågel.
Sov gott mirakelbarn. 

Det blir snart en ny saga, jag lovar dig det.

Om ett intermezzo

Det är långt efter midnatt när Fri hittar mig barfota bland blöta löv.
I en skog.
Och jag har gått omkring i min egen värld, försökt att forma den på några minuter när hans bröstkorg bokstavligen bromsar min framfart. Det finns ingen belysning här.
Han tittar frågande på min uppenbarelse, sneglar på de 15cm höga stilettklackar jag har i handen och konstaterar lugnt;  -Bra idé.
Jag svarar att jag jagat ekorrar.
Och han skrattar, skrattar så länge att jag nästan blir obekväm innan han tar ett bestämt tag kring min handled.
-Du säger så konstiga saker, kom. Vi går tillbaka!

Det känns bra, nästan symboliskt, att vara vilse i hans närhet. Att leta efter en stig som leder oss tillbaka till alla andra.
-Är du nedstämd? 
Jag vet inte om jag ska bli tacksam eller förolämpad av hans fråga, bildlig skönhet är ingen genväg till mina känslor väser jag.
Och då gör han det igen, skrattar. Fast han tar tag i mig den här gången, i bröstkorgen. Han känner inte mig alls, så han vet inte att revbenen är brutna.
Massor av skratt.
Jag kanske också skrattar. Av ren chock.
-Så konstiga saker. Nu! Nu är du skyldig mig en dans. 
Och jag hivas två meter upp i luften och ligger som ett bytesdjur över hans axlar när vi entrar dansgolvet.
Så får han mig att släppa, skorna hamnar i något fönster någonstans, vi är uppklädda till tänderna men röjer som fan. Nyss var jag en bortglömd fågelunge på en stubbe, men nu är jag fångad i en spiralformad regnbåge och åker rutschkana.