Om en av tusen

-Tvivla aldrig, ok? 
Jag lovar aldrig något, men där, i det pyttelilla badkaret, med hans (för en gångs skull) så försiktiga läppar på jakt efter vattendroppar på min axel, sitter jag ihopkurad med knäna uppdragna under hakan.
Jag sitter och bryter den tvålbubbliga vattenytan med min kropp, i hans famn och försöker låta bli. Med tvivlet.
Tvivlet har fått en alldeles egen roll i vår historia, men det är alltid mitt. Han vet alltid, även när han inte hade en aning så visste han. Det tog lång tid, Svanka. Lång tid tills du slutade vara det första jag tänkte på när jag vaknade, du är fortfarande någon jag tänker på varje dag. 
Stunden är lika stor som öm, han kan mumla sina hemliga innerligheter mot min hud och jag ska förvandla dem till en svidande längtan som tänder små eldar i mina ögon och utbrott i min själ.

Han lägger sin tandborste på ett speciellt sätt.
Vägrar skaffa tandborsthållare, men huvudet får liksom aldrig nudda handfatet. Så den ligger alltid och balanserar på kanten. Jag ler åt det varje gång.

Jag har slutat att tänka på honom. Han har gått från att vara en önskan och längtan till att blivit ett infall. När andan faller på.
När jag behöver känna mig fantastisk. När jag behöver fylla på med de ytligaste sagorna och få det berättat för mig om just hur fantastiska mina höftben är.
Jag är bortrest, men hemma.
Till glassen hackar han valnötter i den storleken jag föredrar- smådetaljer som jag tidigare inte har noterat, men som jag nu förstår är små bevis på att han sett mina vanor. Jag skrattar bort dessa fulländade ömhetsbevis, det gör jag i hans ansikte.
It hurts so good gäller inte längre.
Faktiskt, så gör det inte ont alls. Jag är helt naken med honom nu, han har lagt rustningen någonstans där vi inte befinner oss. Jag önskar att han blir lycklig, det blir aldrig med mig- men det hindrar inte honom från att berätta att han är lycklig när jag är där. Älskade Farlig.
Det blev en av tusen förtrollade stunder, det är alltid lätt att ta avsked för det finns ingen evighet för oss. Varken ihop eller isär.

Om det där trädet.

Om en snäcka

Söker du mig fortfarande?
Jag undrar, jag ser inte. 

Jag känner inte längre, vilsen i den fullständiga avstängdheten. Jag vet, det är sorgligt- jag har skapat den själv.
(Om jag gav dig mitt mörker så skulle du drunkna)

Svanka försvann när du klev in.
Jag älskar att du inte accepterar ytan, hatar att jag är som en rädd snigel varje gång jag släppt in dig lite längre. Har du petat på en vinbärssnäcka någon gång? Att en så långsam skapelse kan vara så snabb att dra sig in i det där lättkrossade skalet.
Men Svanka försvann, mitt innersta- du ändrade det.
Jag tänkte förut att du fick det, att mitt innersta landade på dig och blandades med ditt och det gjorde oss eviga. Men jag är lycklig över att du inte är uppblandad.
Du är komplett och jag kommer älska dig i din form tills den dag jag slutar andas.
Jag kommer älska små detaljer i ditt utseende. Den du har varit. Den du är. Den du kommer bli.
Stora bitar av din person, när du ogillar dig vill jag övertyga dig om motsatsen.
Du har ändrat mig. Du har påverkat mig. Du har skapat mig.

Du sa mitt namn någon gång, sådär i förbigående. Inte mitt smeknamn, inte ditt namn på mig. Mitt namn som mina föräldrar gav mig.
Det är en fastfrusen minnesbild på min hinna, ljudet av mig i din munhåla- den kompletta avslappning som löpte från skallrosett till hälben och det strålande leendet som målades upp i mitt ansikte.
Du gör sådant för mig, du gör mig sådan.

Min yttersta lycka, mitt finaste rum.
Min vackraste plats, den dödar dig. 

Förlåt.

Om ord.

Jag hittade ett nytt ord idag.
Lufthunger.
Jag älskar det ordet. Det blev jag. Jag är det ordet.

Jag bär smaken av hans mun med mig. Hela tiden. In i varje nytt möte. Jag vet inte om han minns att jag berättade det för honom.
Vi hade en kärlek som var större än allt annat. Det kan inte bara ha varit jag som kände den.
Jag försökte tills jag inte försökte.
Så är det.
Men allt går inte att förklara, det förstår jag nu.
Det var något som gjorde att vi inte kunde stanna kvar hos varandra, det var oundvikligt.
Jag är hjälplös i förälskelse.

Frånvaron av honom är lika stark som närvaron var tidigare. Jag kan fundera mycket på varför det är så.
Men en del av mig kommer älska honom så länge jag lever, oavsett om han finns hos mig eller någon annanstans. Men det är min föränderliga såpbubbleform av kärlek som kommer spira, kärleken som en gång lät mig ta del av detta skyddar mig för resten av livet.

Men lufthunger.
Jag är glad att jag hittade det.

Om insläpp

Jag behöver dig nu.
Jag behöver att du sitter på min sängkant och låter mig vaporisera, krevera, försvinna för att finnas ett litet tag till. Din hand på min panna, din svalkande hand som låter min svidande ryggrad växa fram.

Det nedsläckta omger mig, jag låtsas att du lägger dig bredvid mig och håller mig så hårt att jag inte kan andas- för varje andetag svider. Jag behöver att du är här hos mig och är tyst, att du gör avkall på allt du vill veta och är för mig, bara för mig. Inte för att du vill det, utan för att jag vill det. Behöver det. Behöver dig. En pelare. Så jag kan få utnyttja din tysta styrka till helt egoistiska mål, så jag kan, bara för en natt, få sova utan hjälpmedel.
Du ligger så nära mig, jag känner hur du drar med läpparna längst med fjunen mot min nacke, du lättar på ditt grepp, dina fingrar söker mina och skapar den fläta de lärt känna under den millisekund vi delat.
Kanske noterar du att min kropp blivit mindre, jag reagerar på tyngden från din arm. Försöker hämta andan när du grötigt säger åt mig; kom, lägg dig på mitt bröst.
Jag är apatisk men jag gör som du säger, mitt öra skapar ett slags vakuum mot din bringa, ett vakuum som fylls med dina hjärtslag- perfekt synkade mot din halspulsåder där mina fingrar nu vilar.

Vi säger inte så mycket, jag gråter lite mot din nakna hud.
Det är få gånger du sett mig gråta, jag är helst ensam när jag gör det och då gråter jag mycket. Jag gråter när jag ser en fin bild, eller om en bok har ett vackert slut. Kanske när jag ser ett tänkvärt citat på internet, tårarna dansar över kindbenen. Jag gråter, jag är en gråterska.
Men framför dig, framför andra, så gråter jag på insidan och mitt yttre visar en sammanbiten min.
Det är en låsning, jag vet. Till och med mitt pundar-ex kunde försöka ruska tag i mig och skrika åt mig; släpp in mig! släpp in mig i din sorg! Såhär i efterhand så är det nog det finaste han sagt till mig.
Men jag klarar det inte, känslan av att ha någon så totalt insläppt där i det sorgsna, jag är för feg. Det är mer än naket, det är avklätt.
Men i natt, i kväll. Jag behöver dig. Behöver att du kysser mina skuldror, viskar det blir bra, det blir bra utan att veta vad du lovar. Jag vill att du övertygar mig, igen och igen, det blir bra.
Och när jag tyst viskar att du inte vet något alls, så vill jag att du svarar att jag vet allt.
Allt vet du.
Och att du övertygar mig igen, med de medel du behöver.
Jag behöver dig nu, jag behöver få älska dig. Jag behöver få lova dig en evighet med min tystnad, ett för alltid med mina tårar.

Men frågan stannar, den stannar hos mig. Allt jag vill berätta, det stannar hos mig.

Om Tusenfråga

Jag behöver inte censurera mig.
Jag vet det, men jag gör det ändå.
Det är för att orden som bränner på tungan inte skulle tjäna någonting till, tårarna som lurpassar bakom ögonlocken får inget utlopp, för det finns ingenstans de blir insamlade.

Det är skönt att fly.
Det är skönt att befinna sig i ett annat kontext.

Det är skönt att bli krönt till gudinna, känna hans tacksamma fingrar i nacken när jag ger honom nattens sista dans.
-Jag kan inte fatta att du valde mig!
Hans glittrande blick, jag har inte mage till att låta honom tro något annat. Låta honom tro att vi delar uppfattningen om att vi nyss upplevt en av våra livs bästa kvällar, låta det stanna där.
Spelet är samma, pjäserna nya.
Den som går sönder först förlorar, den som står kvar är den som skär sig på alla sylvassa partiklar bara en människa kan lämna bakom sig.

[Jag saknar dig, jag saknar att kyssa dig. Jag saknar att få vältra mig över din kropp, saknar att vara din mänskliga filt. Jag saknar det filterfria, jag saknar att inte kunna prata med dig utan anledning. Jag saknar att ringa dig för att höra ditt leende och inget mer.
Jag kanske inte älskar dig längre, eller så gör jag det. Jag saknar att jag tar mig tid att känna efter, det skrämmer mig att jag kan skita i det.
Jag saknar ditt trötta huvud på en skakig resa, jag saknar återhållna skratt. Jag saknar din katt, jag saknar din doft- den har ändrats. Jag saknar ditt liv. Dina historier, dina upplevelser, dina känslor, dina bryderier.]

Människorna runt omkring oss skingras och lysena tänds.
Livet går vidare och hela vägen hem så vaktar han mig med små sms. Det får mig att skratta lite, inte hela-vägen-skrattet men nog för den här stunden.
Han frågar när vi ses igen, han frågar om jag vill se film med honom, han frågar om jag kan tänka mig att bara sitta på hans soffa och göra ingenting, så han kan göra allt annat. Han frågar om jag har haft det trevligt, han frågar vart jag är, han frågar om jag har en favoritfärg och han frågar om jag äter kött. Han frågar om det är jobbigt med andra som är fulla när jag är nykter, han frågar om jag inte är hemma ännu. Han frågar slut på min batteritid och jag lovar att höra av mig. Snart. Jättesnart.

Om fåfänga

Bara. Bara.
Alltid så bara.
Livet vore bättre om bara inte var epitet, men det är det och det är hennes.
Och hon är jag.
Bara jag.

Jag hittar mig igen på botten av mig själv, det är aldrig riktigt meningen att hamna där, jag trivs inte. Det är inte hemma. Inte för att det är mörkt, tvärtom, det är glitter.
Sämsta tänkbara variant av Svanka, den mest strålande, den vackraste. Den roligaste, den med ett leende som ett fyrverkeri och ett pärlhalsband av fnitter.
Kanske den farligaste och mest magiska, den som maniskt läser av varje rum hon hamnar i.
I glittret, där rämnar jag aldrig. Det finns inte plats för det. 

Farligs beundrande blick, vi är mitt i allt när vi äter middag.
Det blir hans, alltid lika sträva, händer som får foga samman mig igen. Alltid lika övertygad om min skönhet, alltid lika fascinerad av mitt intellekt.
-Varje gång Svanka. Varenda jävla gång!
Han mumlar grötigt mot mig; har jag pussat dig här? 
Vi handlar om vinklar och ljusreflektioner, han trycker läpparna mot min axel och jag vrider huvudet mot hans panna. Det är en ny ömhet som dansar mellan oss.
Jag njuter den i sekunds hundradel innan jag hivar upp mig, drar på mig hans kalsonger och med håret på ända börjar leta efter något som kan tjäna till frukost.
-Har du några frön? 

Det blir tyst ett par sekunder innan han börjar asgarva.
Jag vet inte vad som är så kul, men jag skrattar också, bra länge, innan jag blir en boll i mot hans bröstkorg.
-Är du fri än? Är han borta? 
Frågan är så försiktig och hoppfull att jag undrar vem det är jag ligger bredvid. Så långt ifrån min Farlig, han vill verkligen veta.
-Har jag lyckats älska bort honom? 

Jag tystar honom, ingen av oss är redo för svaret. 

Om missade avgångar

I ett enkelt andetag dras luften ur lungorna.
Det var för lätt, snudd på bekvämt, att sluta vidga dem. Det var så invant, så repeterat att det blivit naturligt, så logiskt, så självklart.
Jag ser allt, det är min förbannelse- sa vi inte det någon gång?
Att vara blind, vilken ljuvlig förmåga.

Jag springer mot en avgående spårvagn när de passerar mig, klyschor med både käpp och ledarhund, i grupp går de så sammansvetsade. Skrattar och skränar, finns. Existerar.
Jag trycker min bok mot näsan och luktar på sidan jag precis slagit upp, en konstig vana som har följt med i flera år. Jag rymmer in i lånade världar, de fyller mig skoningslöst.
Visst är ord speciella?
Man kan aldrig hindra sig från att läsa något som tornar upp sig framför.

Min kropp är underbart slut efter maximal ansträngning, muskelfibrerna vibrerar av utmattning, svetten kristalliserar sig i ögonbrynen och i mina mungipor. Mitt hår är rufsigt och huden över tårna är söndersliten från mina balettskor, allt svider nu- varenda steg.
Om det inte gör ont så kommer man aldrig vidare. Träna bort värken. No pain- no gain.
Minns du historien om henne som gav upp? Nej, ingen annan heller. 
Tomheten omsluter Norrköpings shoppinggata, fjorton minuter för mig att slå hål på gör att jag långsamt rullar mitt huvud för en stunds avslappning för en anspänd nacke.
Allt är anspänning, allt är nervöst.
Länkat och synkat- nu är vi fria radikaler.

Låter bli att ta det där andetaget fast telefonen ligger varm i min bröstficka, håller inne och möter mina vänner på de tidigare tusen gånger lästa bladen.
Med andras öden registrerade över näthinna och sinne, så missar jag nästa spårvagn också.

Orden.

Att glömma någon man älskar är som att försöka minnas någon man aldrig känt.

Om himlakroppar

Nu lägger jag mig ner och dör.
Sakta.

Matrix

Finns det inga rader, så finns det inga mellanrum.
Finns det inga mellanrum, så finns det inga pauser.
Finns det inga pauser, så finns det inga andetag.
Finns det inga andetag, så finns det inget liv.
Finns det inget liv, så finns det ingen plats.
Finns det ingen plats, så finns inga tankar.
Finns inga tankar, så finns inga drömmar.
Finns inga drömmar, så finns ingen vilja.
Finns ingen vilja så finns ingen sorg.
Finns ingen sorg, så finns ingen sorg.
Finns ingen sorg, så finns ingen sorg.

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg. 

Finns ingen sorg, så finns ingen sorg.

Om min blomma.

Ibland läser du här.
Någon gång i veckan har du svarat när jag frågat.

Du har hedrat mig genom att aldrig diskutera vad jag skriver här om inte jag själv lyfter frågan.

Jag hittade en text jag skrev till dig en gång.
Jag älskar dig så gränslöst, och stoltheten av att ha någon som dig i mitt liv är större än vad som går att förstå.

Du kryper ihop framför porslinsskålen.
Ditt hår ligger lackat mot nacken, jag håller bak det åt dig, så gott jag kan.
Din insida färgar emaljen, fräter sönder dina tänder, hela du ligger utspydd- redo att spolas ner.

Det är ingen som tar dina fighter, när dina avryckta naglar svidande börjat växa ut, är det du själv som frenetiskt sticker saxen i dem och klipper av. Rakt av. Fingertoppar och spiralerna, allt ska filas ner.
Du tar bort dina egna avtryck, som om du utgår från att du inte kan, vill, bör eller får lämna spår.
Finnas.
Vara.
Och jag håller upp ditt hår, när du sakta spyr ut dig själv. Greppar dig i armhålorna, hjälper dig på fötter. Fattar ditt varma ansikte mellan mina kalla händer och stryker bort sminkrester med mina tummar.
Älskar dig, svalkar din hulkande kropp.
För jag tar dem.
Och dig.
Dig och alla dina fighter.

Om ett rosa helvete.

-Vad är du sugen på? frågade jag när jag stod med en klarröd godisskopa i handen.
-Jag vet inte, var hennes svar. Något bittert? säger hon och skrattar samtidigt som hon ruskar om sin hårman.

Något bittert, som får insidan av kinderna att kännas skrynkliga och lena, som ger tungan en känsla som annars tillhör handen; att stryka över en gammal kvinnas kind.

Vi går vidare, lämnar affären efter några minuters kötid och vimlar ut i city, här lever alla men vi finns för oss själva hon och jag. Hon är mitt rosa helvete, henne jag aldrig riktigt kan nå eller få samtidigt som det är hon som aldrig lämnar mig. Min ständiga följeslagare. Goldfinger säger det bäst; I wanna marry my stalker.

En godispåse full med violdroppar, lila, små och inte särskilt goda. De räcker länge att låta smälta på tungan, men hon känner mig och störs inte av knastret som är en påföljd av att jag biter sönder varenda en.
Krokodiltårar kallas godiset sa hon. 

Krokodiltårar, hon trodde det betydde stora, ledsna tårar helt enkelt.
Det var jag som lärde henne att det innebar något annat. 

Om snö.

Är vi en lavin?
Det började så lätt med en smältande snöflinga på min kind, en virvlande dans- skapad för två. Vi älskar, vi skadar, vi trotsar. Vi helar, tar sönder, vi delar. Men det är bara vi, det är vårat.
Vi är vita och rena.
Så vita som en snö.
Jag lär dig hur man gör traktorspår, vi är avtryck i ett nyfall. Vi är fascinerande värme i nysnö.
Men det finns is också, vi doppar våra hjärtan i det där perfekt tempererade vattnet och lägger dem utanför fönstret för att stelna.
Och frost, frost finns.
Över dessa lager av kyla faller en tung snö. Kramsnö, vi förundras över de stora bomullstussar som plötsligt kantar vardagen. Det är varmt! Men ändå kallt.
Det knarrar när vi tar försiktiga, förvirrade steg. Vi går vilse, våra avtryck blåser bort i snåla vindar, för många hörn kring något som borde vara en rak linje.
Visste du att om man blundar och går rakt fram, så blir det alltid en cirkel tillslut?

En snöstorm med arga, piskande kristaller. De river upp huden över mina kindben och lämnar röda, blödande sår, vi kuvar oss och går med uppdragna luvor och framåtlutade kroppar. Framåt.
Vart ska vi? Det spelar ingen roll-bara framåt. Igenom.
Och vi är en snöboll, som rullas och rullas. Det som fastnar snurrar med, det som inte- smälter längst med vägen. Dem som inte krossas under vår tyngd, tumlar med oss.
Grus och småsten, slask. Vårt underbara vita med allt det smutsiga som våra fotsulor tidigare lämnat bakom sig.
Ett snöskred, vi river, vi faller, vi begraver.
Vi dödar.
Världen blir ljusblå i snön som ligger vit med tusen åter tusen sagor berättade i de glittrande partiklarna som täcker marken.
Vi är en lavin. Vi ska inte förstöra mer.
Och inte förstöras, för vi är perfekta.

Om lågor

Jag borde inte tala, inte säga de ord som så länge legat på lur i munhålan, men du står där framför mig, du står där med allt du är och trots att jag inte ens har rättigheten att viska ditt namn kan jag inte låta bli.
Viska det. Skriva det. Sjunga det. Skrika det.
Du lyssnar och varje ord bränner likt karameller av synd mot tungan.

Dessa förbjudna, glödande klot skjuter jag ur mig, innanför slutna ögonlock ser jag hur lågorna slickar sig fram genom ditt medvetande. Det brinner, det svider, läpparna är nära att explodera av hetta, du måste möta mig- du måste möta mig nu.
Du måste lägga din svala hand mot min nacke och snabbt dra mig till dig, måste låta din kylda tunga tumla runt mot min om du vill att jag ska tystna. 

Låta det ske.
Låta det hända.

Och nu dansar bränderna över våra kroppar, mellan två sammanflätande händer bildas de heliga kyssarna, i svetten som lackar från hettan kokar samvetet bort. Det brinner en eld oss emellan, och den sönderbrända hud som lämnar förkolnande spår i bomullslakan försvinner lätt när de skakas nästa morgon.
Aska är något som är sönderbränt, aska är vad som lämnas kvar när röda lågor drivit vidare eller slocknat.
Aska är det som i mikropartiklar dansar mellan oss när jag öppnar mina slutna ögonlock.

Om raviner

Hela vägen ner i lungorna, Svanka. Andas in. Håll kvar. Andas ut. 

Värmen är utbytt mot en avmätt, fascinerande kyla. Vi, som en gång inte hade mer än ögonfransar mellan oss, om ens det, har separerats av gigantiska avståndsraviner.
Jag har noterat att jag börjat vittra sönder i kanterna, som en sliten och bränd karta- nyfikna tummar försiktigt och letar med äventyrsstinna ögon efter skatten.
Skatten.
Jag fnyser föraktfullt, men det visar jag inte genom safirglimmande ögon. Jag ler så stort att jag får kramp i käken, nacken spänner. Jag ler så stort att jag skrattar, skrattar så att jag gråter och blir till en nykläckt kycklingunge i den hand som skopar upp mig.

Att vara stängd är bekvämt- här på min sida avgrunden.
Det är skönt, att vara sluten, det är enkelt även om det svider när öppna, blödande sår ska dra ihop sig så ingen råkar få en glimt av något annat än det jag vill visa.

De tittar på mig med stora, förvånade ögon. De som sett. Och känt.
Tar tag i mig, ruskar om. Svanka, sluta. Rinn oss inte ur händerna!
Det ligger en kallelse på mitt vita matsalsbord. Lithium som värld- jag önskar mig utjämnad.
Utan allt är jag inget.

Och hans namn, var Allt.

Om en brunn som fylls på.

D.T:
Vi pratade om dig nyss. Hoppades du skulle komma. Svanka: Pratade ni om mig?! Va!! D.T
Och hon sa:
"Det är den snyggaste tjej jag sett! Man vill ju bara kasta upp henne på ett bord och..." Svanka: Hahaha! Dör. D.T Du är så jävla fucked up. The best kind of fucked up. Men gott nytt år ditt fasansfullt vackra lilla stycke.

Svanka: Gott nytt! D.T Och, alltså. Jag vet inte vad det är, men någonting med dig är så sabla intressant. Det känns som att jag å ena sidan skulle kunna sitta och prata med dig om ungefär ganska exakt allt - eftersom du är en av få personer jag stött på på senare tid, som man faktiskt kan föra ett intelligent samtal med - och å andra sidan dra tag i dig, lyfta upp dig och rusa iväg in i mörkret och känna dig, ta dig utan möjlighet att hålla mina händer borta.
Svanka: -tappar alla orden och fumlar runt för att hitta rätt- Varför säger du så?
D.T Du trasslar dig liksom in innanför.
Och det är något med dig, det liksom strålar från första sekund. En bubblande, livfull sak, med något svart i bakant. Något i dina ögon. Intelligent och barnsligt lekfullt på samma gång. Något säger mig att vi skulle kunna ha rätt kul ihop.

Svanka: Jag är en rätt så kul typ ibland!

D.T Noshörningsjävel. Svanka: Nä. Flodhäst!

Om lyktor

Glädje har krupit upp i min famn, hon är tung men jag kämpar mig igenom mjölksyran i armarna, får styrka av hennes kalla nästipp som söker sig mot min blottade hals.
Fågel är exalterad i stum förundran, hon hoppar, dansar och står blixtstilla med sin arm kring mitt lår om vartannat.
Nyårshimlen svällar över av glittrande raketer, höga smällar och doften av krutrök lägger ut en matta av förväntan över det kommande året.
Runt omkring oss är alla vackra och skimrande, det skålas och vrålas- kärleken och hetsen över tolvslaget- bara någon enslig minut kvar. Ljudnivån får oss tre skygga att hålla oss i utkanten av allt, men som Fågel så fint uttryckte det:
-Det är ju himlen som är viktig!

När det mesta smällt av, när alla hittat någon att kyssa, när 2014 börjat vänder världen om, världen vänder vidare. Jag och barnen har skålat med varandra i den godaste mjölken och jag sitter på huk för att samla ihop våra champagneglas som vi ställt vid våra fötter, när båda mina döttrar plötsligt känns så märkbart stilla.
Vi står i en snudd på folktom park och deras absoluta fokus gör mig nyfiken, och jag avstannar i vad jag håller på med.
På huk, med en dotter i varje hand, förundras jag med ens över hur vi är omringade av ett hundratal khom loy som sakta stiger mot himlen. Det är vackert och jag känner hur mitt hjärta pressar ut tårar genom mina ögon när jag kastas tillbaka till en minnesbild som trots lång tid, ligger så klar.
Glädje ser det och pussar min kind. Jag är så komplett här och nu, med de två människor som är mina. Så komplett, men långt ifrån färdig.
Fågel filosoferar, försvinner bort och mumlar.
-Det är många som letar efter någon.

Om brutna linor

Jag öppnar upp våran sista chattruta.
Ligger på sidan i sängen och stirrar på den, som så många gånger förut- enda skillnaden är att jag då väntat på ord som skulle få mitt sinne av fyllas av honom. Det var det sista som skulle hända den dagen, ett utdraget godnatt som följde efter mig i mången dröm.
Ibland på finska. Ofta på hebreiska.
Ofta med väldigt mycket annat än bara godnatt, dessa stunder av nattsudd drog ibland ut tiden till tre timmar.
Men nu, nu är mörkret omkring mig så mycket mörkare och allt jag kan göra är att stirra på de sista orden vi skrev till varandra.
Låtsas att han gör likadant med sin telefon och vi ändå, på något sätt, ändå fortfarande kan länka ihop oss med varandra. 

Att linan inte är bruten.
Jag har lämnat honom ifred, det går emot mig och allt jag vill göra. Det är motsatsen till vad jag vill, det är onaturligt.
Dagen har kantats av tusen små händelser som ingen annan än han skulle skrattat åt, kvällen har innehållit delar som skulle fått oss båda att skratta hysteriskt. Jag stod i hans port för att lämna något utanför hans dörr, tryckte upp hissen till våningen under hans, för dörren kärvar så dant vid sjuan. Tittade på silverlådan jag hade i famnen, hörde några röster och i panik tumlade jag ner för trapporna och hela vägen hem.

Jag har lämnat honom ifred. Och jag måste fortsätta göra det.

Han vill att jag ska sluta tycka om honom, för jag kan aldrig ge honom vad han vill ha.
Han har aldrig bett mig om något annat än just det. Sluta tycka om mig.
Och jag lovade. Lovade att sluta. 

Som om att det skulle gå.
Jag tror att han skulle kunna göra mig illa. Jag vet att han han klarar att såra mig. Han kan få mig att gråta. Förstöra mig. Men kan aldrig att sluta tycka om honom så jag vet inte hur jag ska hålla mitt löfte- det är svårt att inte tycka om någon man älskar.
Någon som fått mig att älska mig själv. 

Den här texten- den är dålig.
Den är ogenomtänkt, precis som mina sista skriverier. Jag är oinspirerad men jag måste ta mig igenom det här, och det är bara mina fingertoppar som kan visa vägen.

Om drömmarna

Naken och exponerad- återigen.
Dyk in då, om det verkar så jävla spännande. Se mig måla upp min sorg och saknad här i små svarta tecken mot en blek bakgrund, slicka i dig allt du behöver. Varenda liten syrlig droppe av salpeter som fyller mina vener, fräter bort mig från insidan. Fräter bort dig.
Varsågod.
Ät mig, sluka mig hel eller tugga varje bit frenetiskt långsamt. Spy ut mig, över ditt vardagsrumsgolv eller dina nya sängkläder, städa undan mig och spola mig i vasken, länge nog för att en sötsur stank inte ska dröja sig kvar.
Eller rakt ner i toaletten, om du hinner dit medans jag kravlar mig ut ur ditt hulkande inre. 

Livet, livet, livet.
Är det ord som dansar mellan oss?
Är det stunderna som ibland fångas upp- och allt annat är en evinnerlig väntan? Nej. Längtan. 

När allt är sagt finns det inte ens tystnad kvar, sluta säger du.
Sluta. 
Och jag lovar.
Jag ska sluta.
Drar av mig naglarna om natten, hinner aldrig fram till din dödsbädd. Upplever ditt sista andetag, men får inte lätta det åt dig, hinner precis få min arm under din kropp när du förångas. Paniken i din blick, sorgen i min skepnad.
Förlåt vill jag skrika, men det blir en tyst viskning. Jag älskar dig, mera skrika som förvandlas till något helt annat- som när du säger men gör vad du vill! och min hand åker ner i min ficka. 

Något gör att du inte kan andas och jag vet vad, jag har svaret, jag är syret- men när jag kommer fram har du somnat mot Hennes axel, Hon bär din livlösa kropp, Hennes leende är lyckligast i världen. 

Och jag borde få släppa där, jag borde få vakna. Min kropp reagerar och ögonen öppnas.
Ögonen öppnas och kroppsdelar rör sig, fötter i strumpor och händer som för en alldeles för varm thekopp mot munnen. En ny dag, du hade rätt.
Solen gick upp och vi möter ännu en strålande dag.
Kanske blir det kommande året ett år för mig att hitta betydelsen, nu när jag haft den i min hand men ändå valt bort den.

Om vingar

Ta min hand, vi lyfter här och nu.
Du blir min andra vinge, om jag kan flyga så är det för att du-
redan fått mig sväva, jag vet inte hur något annat känns.
Jag har inte nuddat marken sedan du passerade min gräns.

Allt är sagor, luften är vad som bär
Och jag vill mig inte sansa
Och lydigt gå sådär.
Kom! Älskade! Låt oss dansa!

Om sammanfattningar

Det är något med Fin.
Han kallar mig aldrig för mitt smeknamn, till exempel. Han använder mitt riktiga namn, sju bokstäver istället för fyra.
Hans namn, det är bara tre.

Så skriver han.
Mitt namn.
Vet du?
Det känns som om jag spenderat de två senaste veckorna med dig!

Jag skojar med honom, jaha! Det var DU! Jag undrade vem det var som var med mig. 

Vi småpratar lite, kanske känner han sig lite tagen på sängen, kanske var det inte meningen att jag skulle veta att jag dansat över hans medvetande, men efter en stund så förklarar han och berättar om boken han läser. Boken där en man spenderar en tid tillsammans med en mäktig fé.

Så fort féen beskrevs såg jag dig.
Hon rörde sig som dig.
Suckade och stönade- som dig. 

Så när han lämnade henne kände jag glädje för att jag har fått ha dig nära en vecka, men sorgsen för att det tog slut.

Fångade han precis våran relation där?

Om minimering

-Jag kommer, det tar bara fyra timmar. 

Paus.

-Nej, det tar tre timmar och fyrtiotvå minuter. 

Lejon hoppar in i sin bil, samma bil jag träffade honom i första gången, och kör från Sin Stad till Min Stad, med den enkla anledningen att för under några timmar, hålla mitt huvud i sitt knä och berätta alla sagor han kan för mig. 

Han åker alla dessa 398 kilometer, bara sådär.
Vi har inte pratat på jättelänge, men det krävdes inte mer än ett Hej Lejon för att han ska linda in mig i stora ord, stor förståelse och mängder av blekröda facebookhjärtan. På några sekunder öppnar han mig och mitt musseljag släpper spärrarna och låter pärla efter pärla rulla fram. 

Han skriver någon verklighet som inte går att applicera alls på mig, på dig och mig, men jag har inget annat ikväll så jag köper den. Rad efter rad i ett chattfönster hjälper han till att minimera oss. Eller vad vi upplevt, han får mig att förstå att det bara är fantasier i en karg verklighet. Han säger åt mig att minimera kärlek till sex.
Vi gör det Svanka!
Vi minimerar kärlek till sex.
Det känns bra. Inte rätt, kanske, men bra. Och det kommer fungera. 

Och kanske kommer jag att älska med honom ikväll.
När orden mellan oss försvinner, när allt är sagt. När han övertygar mig om att jag är vacker och värdefull, när han vinklar sitt huvud mot mitt och sakta vaggar våra pannben mot varandra, då kommer hans hand leta sig upp mot min nacke, jag kommer röra mig millimetervis och möta hans läppar, långsamt öppna mina, släppa in hans tunga.
Han kommer fatta mitt ansikte med två händer och kyssa mig vimmelkantig, se till att allt vett och sans försvinner ur mig tillsammans med alla spår av tomhet.
Han kommer fylla mig, och jag kommer inte bara tillåta det utan även välkomna det. 

Kanske kommer han bryta ner mig till beståndsdelar och jag kommer gråta. Han kommer prata om fascinerande saker och hela den här natten är världen vacker.
Han kommer bygga ihop mig och jag kommer skratta.
Sedan, när vi vaknar.
Då gör vi som vi bestämt och minimerar. För även det som ryms i en handflata kan vara svårt att hantera.

Om bubblor.

Hur ska jag leva i en värld där jag inte får koppla ihop min hud med din?
Du är så arg på mig när du skriker.
Din mun, den blir liten då. Som ett smalt litet streck. Du döljer din övre tandrad med hårda läppar, du tar ett steg framåt för att betona min äcklighet. Du lyfter vänsterhanden i luften och jag får en minnesbild från porslinstiden, blir helt tyst, och låst.
Du är inte han.
Dina ögon, de är så svarta. Var är mitt turkosa skimmer? Jag ser det inte längre.
Din mun, den är hård. Och liten.
Men de ord som väller ut är gigantiska, de största jag behövt möta. Du vräker ur dig, stora svarta bubblor som slungar min kropp mot den skrovliga tegelväggen bakom mig. River upp min ryggtavla, får huden att spricka så långt isär och ser du, älskling, ytan spricker och det finns bara en sörja. Blod, muskler, skuldror. Ingen magi, inga regnbågar, inga vita, väl dolda, vingar.
Alla hinnor spricker, du får med så mycket; jag är kall, jag är manipulativ, jag är verklighetsfrånvänd.
Jag är falsk. Jag ljuger.

Du tömmer allt ditt hat på mig.
Jag får inte ens prata som jag vill, du piskar till mig med att fräsa så fort jag inleder en mening på ett sätt som du inte tycker passar, jag får aldrig prata färdigt när jag väl börjar.
Du  välter omkull mig fast jag står upp, jag hukar, mitt bröstben som annars är en utåtstickande udd, blir en vass pil mot min insida. Jag börjar göra ont, fysiskt ont.

I förhållande till dig så är jag ingenting.
Du gör mig värdelös.

Om känslan av ett hej.

Pan säger:
Hej!             |backlog|

Svanka säger: (inte)
Hej! Tack för att du säger hej, Pan, tack.
Jag fyller inga funktioner ikväll, jag är mamma till barnen- ser att de har det bra och tror kanske även att jag skrattar med dem, men nu har de somnat och jag längtar efter att få skala av mig den här dagens alla lager. 

Jag hittar inga ord ikväll, inga som är mina- absolut inga som är dina. Det är tyst utan dig. Vad egoistiskt av mig att tänka så, förlåt.
Det är mer än tyst, det är en jävla pulserande tystnad och mitt huvud håller på att implodera. Jag fattar ju att jag inte bara förlorat dig utan gjort valet självmant och nu är det som att min kropp förvånat tittar på mig och undrar vart resten är.
Vägrar förstå, det kanske kommer med tiden? Kan det vara så, att kroppen förstår med tiden?  Nej, jag vill skriva det här utan frågetecken, utan redigering. Skriva som om jag har något att säga- det har jag inte. Ändå kan inte fingertopparna sluta dansa över tangenterna.
Och jag får panik för jag vet inte om du läser det här, jag vill att du ska läsa samtidigt som jag inte vill det. För läser du det här kanske det är det sista du läser av mig och om det ska vara det sista du läser så vill jag så himla gärna veta vad jag ska säga.
Jag kan aldrig sluta se dig, sluta bry mig om dig eller på något sätt sluta slåss för din lycka. Går inte, kan inte, vill inte. 

Din bild av mig, den är viktig, du har rätt. Allt som du känt gentemot mig idag, det kommer du bära med dig, förknippa med mig. Min kyla, mina manipulationer, mina lögner, min falskhet, mitt äckel. Alla mina förmågor och oförmågor- det blir Svanka för dig. Det blir T. Det blir jag. Mitt riktiga osanna jag. Du ser inte harklingarna kring orden när jag försöker vara modig som du, när jag odramatiskt berättar om saker som aldrig ens trillat över mina stämband. Men jag sa saker, saker jag inte på långa vägar trott jag var redo att dela med någon annan, lade jag på dig. Utan att fråga, jag litade på att jag fick.

'Ger jag dig min sorg, får jag din kärlek då? Om jag ger dig min rädsla, får jag ditt mod?'

Jag känner en avsky inför mig själv, på så många plan. Störst nu är att du kände kyla när jag ville vara neutral, när jag ville släppa det gröna monster som dansar bakom mina stängda ögonlock och skriker haa-haa!, när jag egentligen ville säga till dig att vänta en stund-jag kommer snart tillbaka.
Jag kissade supersnabbt, alltså, snabbaste någonsin och sedan sprang jag till spårvagnen i hopp om att hitta dig. Ingen du. Ingen spårvagn. Ingenting.
Och jag förstår att du, du känner mig bättre än vad jag gör just nu.
Du ser mig hela tiden och jag vill vädja till ditt hjärta. Vädja att känna vad som är sant och inte trollas bort av vackra minnen jag låter min fantasi vandra till. Vädja att ändå låta mig kämpa för dina leenden, dina djupa inandningar när jag gör något som bara du ser. Vädja till ditt hjärta, dina ögon, dina sinnen att låta mig vara kvar. Gör vad du vill säger du och då ville jag stoppa händerna i dina fickor och lägga mitt huvud mot din axel. Men hindrar mig. Och jag vet inte varför.
Tänk om det här är det sista du läser av mig. Tänk om du inte läser det här. Tänk om jag fick lägga min kind emot din. Be om din förlåtelse, be om din storhet och be om att få fortsätta älska dig. Be dig visa vägen, älskling, jag förstod inte hur långt bort jag var från mig själv. 

Jag noterar efter ett tag att han inte är online, och att Hej är gammalt.
Nästan två månader.
Andas in.
Andas ut.
Fokusera på fötterna när andetagen inte når hela vägen ner i lungorna.

Om tid

Kan tid avgöra längtan?
Tid.
Allt handlar väl om tid?

Ditt namn här hos mig som Svanka.
Det känns inte rätt.
Finaste Ung.
Som om du inte var mer än din ålder, som om att du skulle gå att vifta bort.
Det försökte jag intala mig själv tills jag trodde på det.
Och ett kort tag, vill jag erkänna, så fungerade det.
Logiken säger det ju, den minimala tiden vi delat- tid. Allt handlar väl om tid?
Några få stunder, min hand mot ditt varma ryggslut- innanför din jacka.
Mig, i din famn på ett fik som lever kvar på femtiotalet.
Nervösa bakåtstrykningar av mitt hår när jag ska träffa dig, där första gången på länge. Bland extremt ekologiska varor, vi skojar kanske lite. Jag buffar till dig- är det du som fortsätter sedan?
Välter vi inte ett litet skrangligt bord när du böjer bak min nacke och får mig att sträcka mig efter en kyss?

Finaste Ung.
De orden och tankar du delar med mig den här natten fyller mitt sinne helt och fullt. Leendet du nämner att du bara bär inom dig- det längtar jag efter.
Längtar att se det, längtar  att ge det. Längtar att dra med mina förlorade fingrar över din tigerrandiga underarm, följa mönstren i bläcket du präntar fast i din hud.

-Om hjärtat viskar, ska man lyssna då?

Du är vacker och filterfri.
I din fysik, i dina tankar. Det är en ynnest att vara insläppt och du bländar mig förundrad.
Och du vill ge mig tid.
Allt handlar väl om tid?

Om henne.

Väninnan stormar in genom min ytterdörr.
Det tar bara ett par sekunder innan hon, barnen och jag ligger i en hög på golvet- skrattandes och omgivna av presentpapper, kavlar, pärlor och någon form av deg som inte är kylvara.
Hennes värme, hennes skimrande gnista, den smittar.
Som en solinjektion- rakt in i hjärtat och jag känner att de senaste dygnens mekaniska leende känns efterlängtat äkta.

Och sedan börjar det.
Pratandet.
Hon skrapar aldrig på ytan, av någon outgrundlig anledning gav jag henne direkt tillträde till min innersta sörja, av någon outgrundlig anledning så vart hon insläppt.
Vi har aldrig varit artiga mot varandra, aldrig genomlevt den fasen.
Det var innerlighet redan från början och det märktes.
Vi söker oss till varandra, vi räcker åt varandra.
Och vi kan diskutera ett ytligt moment i samma andetag som vi delar upp en själslig resa i dess beståndsdelar.
Hon vet mig och hon känner mig. Känner mig, som i att hon bär känslan av mig.
Vi sätter oss i min en gång så vita soffa, hennes fötter är indragna inunder henne, en kopp med kokt vatten och varm mjölk vilar mellan hennes händer. Hon ser lite finurlig ut.

-Jag kunde förstås inte hålla mig utan jag var ju tvungen att kika, och Svanka... 

Jag sitter tyst och inväntar att hon ska utveckla, även om jag vet precis vad hon pratar om.
Hon har letat upp honom.
Jag håller andan. Vet inte vad jag ska säga. Hennes blick och hennes närhet ger mig ett forum att bryta ihop på.
Erkänna.
Erkänna älskandet, erkänna våndan. Erkänna saknaden, erkänna tafattheten. Erkänna att vetskapen att han gått i fredags fick mig att fysiskt reagera, jag blev förvandlat till en ihopspänd klump som forslades mellan verklighet och instans.
-Kan man dö av huvudvärk? frågade jag förvirrat en fnissandes sjuksköterska.

Erkänna misstagen, erkänna helvetet. Erkänna lyckan, erkänna glädjen att va? kan jag uppbåda det här?
Erkänna vår existens. Erkänna. Finnas. Befästa.
Utan "men". Utan förklaring.

-Äktenskapstycke har ni ju. 

Hon tycker vi är lika. På några få bilder kan hon utröna det vi (eller iallafall han) upptäckt. Är du jag? Jag vet att han frågat mig dig. Det har han.
Hos Väninnan, där får jag älska. Jag får använda min kärlek. Min.
Den ifrågasätts inte, hon bara spänner munnen lite i ett hemligt leende innan hon tar en klunk av sitt silverthé.
Jag får älska och det gör att jag älskar henne.

Om blindskrift.

Sluta läs mig.

Mina ord, min spända hud över ansiktet. Mitt gåsknotter- låt det inte bli braille.

Sluta skapa mig från de förtroenden jag gett kring mitt förflutna, sluta läs mig när det blir en grund för mitt nu.

Vilse i mina fingertoppars spiraler? Gå bara. Gå bara bort.

All text, alla bokstäver. De finns inte, bara tomma mellanrum. Mellanrummen, de säger allt. 

Ignorera dem. Älska mig. Ignorera dem.

Sluta läs mig, jag blir fångad då. Jag tror att du förstår mig då. Hitta inte mig, jag har gått vilse. Jag andas inte.

Jag vill inte.

Läs mig inte, se mig inte. Känn mig inte, vet mig inte.

Tro på mitt 'bra' fast du vet jag ljuger, skrapa inte mer, förlåt, det finns inget vackert där.

Inget värt att söka där. Detta hölje, låt det bli just allt jag är.

Känn mig inte, vet mig inte. 

Läs inte mina ögons flackande, undra inte vad min sköra handled krampar efter.

Läs inte mina händer i fickorna, mina brev, mina drömmar, mina linjer.

Titta inte bortom mina blåa, jag är grund.

Läs mig inte, dedikationen på första sidan svider varje gång du öppnar min pärm.

Om en hotellmorgon

Jag sträcker en försiktig, mjölkvit hand mot den ryggtavla som upptar den största delen av sängen, täcket har glidit av och den alltid så gyllene axeln har kylts av sängkammarens drag från det öppna fönstret. I en fjäderlätt rörelse lägger jag glödande fingertoppar mot kulleden, fingertoppar som glöder av ord.
Ord som fastnat i halsen likt ett grått nystan av rädsla och osäkerhet, som får hela mig att krevera och kräkas, ord som när de talas exploderar och fyller hela världen av ett glittrande stoft, men när de hålls inne hittar sin väg ut genom längtande ytterlemmar, planerade misstag när jag längtansfullt väver samman just min hand med hans grova sträva.
Men med en grymtning och ett sömningt ryck för han bort mig, vrider sig längre in mot sig själv och jag är fast i mitt utanförskap, i min vakenhet medans han lindar in sig i egyptiska lakan och drömmarna.

Om ett Undantag

Han spelar med fingrarna över min hud.
-Visste du att Für Elise egentligen heter Für Therese? Fast Beethoven skrev så slarvigt att man inte kunde läsa..
Jag drar in luft där jag ligger på rygg, och skrattar till lite på utandning.
Typisk sådan information som bara han vet.
Och jag.
För vi konstaterar att vi är dem som läser på mjölkpaketens baksida. Vi konstaterar att vi är ett virus i en statistik.
Och att vi, uppenbarligen, gillar Bo Kaspers Orkester.

Mitt skinn knottrar sig över brösten.
-Fryser du?
Och utan att vänta på svar drar han upp täcket över mig, bäddar in mig så mina armar låser sig längst med kroppens sidor och lägger sina fuktiga andetag där precis under käkbenet.
-Haha! Nu är du min mask! Min latmask! Och jag, jag släpper dig aldrig. 
Han är ett Undantag.
Jag pratar förvånansvärt lite den här kvällen. Den här natten.
Han har kört hem mig när andra har kört bort mig, inga ord är nödvändiga.
-Prat och perspektiv, kära Svanka.
-Prat och perspektiv repeterar jag monotont.

Om små partiklar

I varje andetag drar sig partiklarna ett steg längre bort.
Utandning, älskling.
Det är vad som skär i mig, alla dessa inandningar som nu pressar sig genom lungorna, genom luftrören. Jag står med glansig blick och ser hur alla ljusreflektioner spelar mellan oss. Jag ser att dina ögon är turkosa, jag ser det  nu, det är som en skrattretande slump. 

Och jag ska lära mig, älskling.
Att dra kortare andetag, lära mig hushålla med luften.

Jag har lärt mig något nytt, att trädet inom mig ibland täcks av en tärande törn, som aldrig någonsin slår ut i blom. Stryk inte med handen däröver, gör det inte, du kanske inte skär dig men något i mig svider.
Något i mig går sönder, och det är inte vackert.
Det är inte vackert för det är ånger.
Och den, Älskling, den är bara min.

Innanför, där finns inget stål.
Innanför, är huden ut och in. Varje välsignad ögondroppe lämnar så svidande spår, lämnar djupa fåror jag inte riktigt förstår.
Jag frågar tyst, nästan varje natt nu innan jag somnar:
Svanka, vem är du nu?
Svaret det dröjer, som om att min kropp och mitt sinne förväntar sig att hitta ett i drömmen så somnar jag några sekunder efter det.
Så långt ut på kanten jag kan.
Så stilla att jag vaknar på morgonen och undrar vart jag är. 

Och Älskling.
Anledningen till att det svider i mitt skinn?
Den minns du om du vänder dig in. 

Om att stå kvar.

Det är inte mer än en enkel krusning- men kanske är det allt som behövs för att förändra världen.
Det svider ännu i min hud, hans ord, hans tvivel. Hans insikt.
Jag undrar vad som var på riktigt? 

Plötsligt fick jag plats.
Hela jag, allt som är jag. Alla skavanker hos mig fångades upp i hans perfekta famn, varje liten spricka kysste han. Och när jag tryckte bort med all kraft, när jag höll honom ifrån mig med raklånga armar och skrek så högt jag kunde bakom ihopknipna ögonlock, stog han kvar.
Utan att flytta på sig, utan att hålla för öronen. Utan några som helst försök att tysta mig- han stod kvar. Lät mig skrika.
När jag var tystare än muren, när jag vände mig så långt i mig själv att inte ens mina mest logiska förklaringar kunde lysa vägen ut, tillbaka. När jag förstörde, när jag var sämst, när jag längtade tillbaka- så fanns det ändå ett tillbaka. Och jag? 

Vet inte hur jag ska processa det.

Jag är så himla bra i glitter.
Den bästa ni sett- mitt leende och sättet jag för min nacke, kanske vrider jag en handled mot er och ni får känslan av att perfektionen ni betalat för rör sig precis där ni trodde.
Ser du stjärnorna, älskade? De lyser för dig. Och kisar du, älskade, du ser du ju mig däribland dem.
Och plötsligt är du nykter.
Glittret har falnat och jag är ett ingenting. 

Någonstans, i Landet Ingenstans.
 

Om syn.

En gång i livet ställs man framför det bländande.
Och att du har stått där och valt att inte se, det kan jag inte göra något åt nu.
Kanske är det ironiskt? Att du ska se allt jag var beredd att vara för dig nu när du, de facto, är på väg att förlora din syn?
Du pratar om min gloria, mitt inre sken och att du chockats av förmågan att lita på mig fullt ut- du gråter kanske lite för att du är villig att vara livrädd och lägga allt i mina trygga händer.

-Finns det någon möjlghet för oss, Svanka? Jag inser att jag älskar dig. 

Och jag vill väsa att det gör du inte. Inte alls, för jag vet hur det är att bli älskad på riktigt- jag vet hur det är att älska 'mig' och inte uppfattningen av mig.
Och vad trodde du? Att jag skulle springa ut från kontoret, hoppa in i din Maserati och fly i solnedgången?
Nej, då tar jag tusen gånger hellre och rullar upp kjolen över höfterna, grenslar pakethållaren på hans gröna cykel och håller honom ömt om midjan- oavsett vad slutdestinationen kan tänkas vara.

För du har rätt.
Jag strålar. Jag skiner. Jag brinner. Jag är som magnesium på antändning- min låga är klarare än det mesta.
Vet att jag brann för dig.
Notera i imperfekt.

Så du älskar mig?
Tack.
Jag önskar att du en dag hittar någon som svarar dig detsamma- det är skitläskigt men magiskt.
Din snart så grumliga vardag är sorglig, jag gråter ärliga tårar för dig, för vad du förlorar.
För att du snart inte ska se det fysiskt vackra i världen längre samtidigt som jag undrar om du någonsin gjorde det?

Det här är långt i från mina sista ord till dig, men just nu så grattis.
Du fick mig att tappa alla jag haft innan.

Om ett mantra

Hon varnade mig en gång.
Även om det var länge sedan, så minns jag det ju faktiskt. Hennes röst, lugnande och med en lätt kling av göteborgska. Det varma, gröna thé som hon bjöd på och rökelsen. Hennes handflator över mina.
Hon blundade, inte så länge som jag trodde, men när hon öppnade ögonen igen var hon självklar.
-Välj kärlek.

Det var allt hon hade att säga till mig på vår sista session.

Den här lilla, livsviktiga stunden, hade fallit ur mitt minne. Men idag vart jag bryskt påmind när jag hittade den amulett hon gav mig att alltid ha i närheten. Utan att leta!
För hon såg att det skulle komma en tid när jag glömde mitt löfte, hon såg redan då, att det skulle komma en tid då jag förträngde henne och allt vi delat. Och nu, alla år senare, så minns jag även det.
Hon berättade att mitt hjärta skulle slå oregelbundet, att mina njurar skulle reagera. Hon berättade att varje led i min kropp skulle vrida sig i smärta den dag jag glömde mitt löfte.
Den dag jag slutade välja kärlek skulle motpolen vältra sig i mitt inre, världen skulle göra ont och jag skulle märka av det. Jag skulle påminnas.

Men Universum jobbar över mystiska gränser och min stansade silveröljett befann sig plötsligt i min handflata- påmind blev jag.
Nu stryker jag med tummen över orden som ska guida mig genom livet, nu ska jag aldrig, aldrig tappa bort dig igen.

Om ännu ett liv på 40 minuter

Jag tvekar inte!
Ett samtal från henne och jag känner att det är där jag måste vara. Hos henne, med henne, för henne.
Grenslar min turkosa fara till cykel och skumpar ner till bussarna, nedförsbacke hela vägen och mina ögon tåras av farten- händerna griper krampaktigt tag i styret och för första gången på länge så sjunger mitt hjärta en välbekant melodi.
Vi har 40 minuter, Fino och jag.
Fyra gånger tio minuter att bryta ihop, bryta isär och bygga upp.

Vi hittar en bänk i en väldigt grön park.
Jag gör, som vanligt, illa mig på cykelns paddel. (Pedal rättar hon mig och skrattar)

Hennes hår är så långt. Kolsvart och perfekt med några gråa slingor.
Hennes ansikte- som glas.
Är ögonen mörkare än sist? Jag minns inte. Men jag kysser hennes skira ögonlock och ögonfransar när hon blundar.

Vi tjuvröker.
Jag hostar, för jag drar ett halsbloss när jag håller hennes cigarett.

Så pratar vi, om livet och vägarna och allt man hinner på 40 minuter.
Hon är ett innehåll- jag är ett skal, och i den korta lilla stund vi sitter där så är vi en och samma. Vi avslutar aldrig några meningar.
-Men han måste ju få vet att han varit viktig börjar hon efter min saga.
-Ville du veta det?
-Ja. Att jag inte var ett mellanspel. 
-Fick du veta det?
Lång tystnad och intensivt sugande på cigaretter.

Jag har svårt att se henne åka, så jag väntar inte på att hon kliver på sin buss tillbaka, jag fångar upp henne i min famn, sätter min hand i hennes nacke. Trycker näsan mot halsen och hon låser fast mig med sin kind mot sin tinning.
-Vi ses snart!

Jag leder cykeln hem.
Uppförsbackar ska man aldrig stressa igenom.

Om musik

Goodbye and I choke 

I try to walk away and I stumble 

Though I try to hide it, it's clear 

My world crumbles when you are not there 

Om nytt mjöl.

Jag önskar jag kunde säga att det gjorde ont att älska dig.
Men det gör det inte.
Det är underbart.
Det är uppfyllande, magiskt, helt, rent, otvunget, självklart, oundvikligt.

Du förstår inte, du får aldrig förstå det, men min kärlek till dig är min frälsning.
Det är svårt att hålla tillbaka leendet, och skrattet som porlar fram när jag äter av den förbjudna frukten. Så det blir tårar istället. Men det är lyckliga tårar.
Jag lovar.

Jag lovar.

Kanske att jag lovar.

Det fanns inget sätt runt dig, så jag fick gå igenom dig.
Och nu ska vi fortsätta så, fast med ryggarna åt varandra- åt varsitt håll.
Det gör ont- att låta dig slita dig ifrån mig.
Inte älskandet.
Det gör ont att försöka vara något sånär rättvis, men du vinner i slutändan. Det lovar jag.
Det lovar jag mig själv.

Du vinner för du har allt av mig- förutom en fysik.

Har du fångat en fjäril någon gång?
När jag var yngre gjorde jag det ofta, kupade händerna över en blomma och drog med mig en ömtålig, paniskt fladdrande varelse. Vingarna var alltid täckta av ett tunt, tunt lager med vad jag då trodde var mjöl.
Ett magiskt mjöl som fick dem att flyga!
Så jag fångade dem, en efter en och strök girigt med fingrarna över vingarna- en dag skulle jag lyfta, fick jag bara tillräckligt.
Du.
Du är mjöl.

Du sa någon gång att det var unikt med mig, för jag släppte in folk.
Folk.
Älskling, ibland kan du inte läsa mig alls.
.

Till min Fågel.

Inget offer är för stort när det handlar om din lycka.

Och jag borde viska klyschan till dig när du somnat.
Lär av mina misstag.
Gör inte som jag. 
Men låter bli.
För jag ska erkänna, kära fågelunge, att jag gått sönder. Att mitt hjärta lämnat kroppen, det finns någon annanstans. Och nu är du min pacemaker. Du och din syster.
Ni är luften i mig och under mina vingar.
Förlåt mig för det.
Det borde vara tvärt om, jag vet.
Och jag ska komma dit igen, jag ska lära mig andas. Ny luft. Frisk luft.

Det till trots jag viskar - gör mina misstag.
Älska som ditt hjärta säger åt dig, följ inga normer.

Se det vackra, rör kronbladen även om du sticker dig på törnen.
Och hur mycket det än skär i dig, njut de få stunder han sitter bredvid dig. 

Godnatt lilla Fågel.
Sov gott mirakelbarn. 

Det blir snart en ny saga, jag lovar dig det.

Om ett intermezzo

Det är långt efter midnatt när Fri hittar mig barfota bland blöta löv.
I en skog.
Och jag har gått omkring i min egen värld, försökt att forma den på några minuter när hans bröstkorg bokstavligen bromsar min framfart. Det finns ingen belysning här.
Han tittar frågande på min uppenbarelse, sneglar på de 15cm höga stilettklackar jag har i handen och konstaterar lugnt;  -Bra idé.
Jag svarar att jag jagat ekorrar.
Och han skrattar, skrattar så länge att jag nästan blir obekväm innan han tar ett bestämt tag kring min handled.
-Du säger så konstiga saker, kom. Vi går tillbaka!

Det känns bra, nästan symboliskt, att vara vilse i hans närhet. Att leta efter en stig som leder oss tillbaka till alla andra.
-Är du nedstämd? 
Jag vet inte om jag ska bli tacksam eller förolämpad av hans fråga, bildlig skönhet är ingen genväg till mina känslor väser jag.
Och då gör han det igen, skrattar. Fast han tar tag i mig den här gången, i bröstkorgen. Han känner inte mig alls, så han vet inte att revbenen är brutna.
Massor av skratt.
Jag kanske också skrattar. Av ren chock.
-Så konstiga saker. Nu! Nu är du skyldig mig en dans. 
Och jag hivas två meter upp i luften och ligger som ett bytesdjur över hans axlar när vi entrar dansgolvet.
Så får han mig att släppa, skorna hamnar i något fönster någonstans, vi är uppklädda till tänderna men röjer som fan. Nyss var jag en bortglömd fågelunge på en stubbe, men nu är jag fångad i en spiralformad regnbåge och åker rutschkana.

Om att han sa, hon sa, dem sa, vi sa.

Den skrämmer mig.
Din kyla.
Och nu har den gripit tag som ett lager frost kring mitt hjärta som frenetiskt kämpar för att kunna fladdra vidare. Djupa, mörkröda slag. Långt där i mitt inre.
Natten är så magisk där jag är, två människors kärlek befästes med en brännande septembersol över skuldrorna tidigare, men nu ligger mörkrets svala löften som en fuktig dimma över världen.
Jag har skrattat så mycket ikväll, fotsulorna uppslitna av barfotadans, sinnet förvirrat av ädla bubblor. Och jag kan äntligen, äntligen ringa dig.
Mitt enda medel att nå dig i natt, en liten telefonlinje.
Min räddning!

Men du är kall.
Och jag säger kanske något, något och ler. Jag tänker att nu hör du hur jag ser ut, nu hör du mitt leende. Nu ser du mina ögon, fast du är så långt borta.
Och jag, tror du ska skojar, för du säger något i stil med att om jag säger så, så lägger du på!
Och jag, som den idiot jag så ofta upptäcker att jag är, fnissar försiktigt och ska säga: lägg på om du kan, jag klarar aldrig av att göra det! 
Som för att bekräfta dig.
Som för att från det avstånd jag befinner mig på låta dig veta att jag är på en fantastisk bröllopsfest, med mat och skratt och dans- men lyckan är med dig i luren, med mig uppkrupen på en liten stubbe i koboltblå klänning och en klacksko utöver denna värld.
Men hör du ens det?
För samtalet är brutet sedan länge.

Nu var det så länge sedan.
Och älskling, jag är så kall.
Nattsudd, som skapar. Det är vackert.
Men när det raderar- så är det ingenting.

Om industrilandskap.

Någon sa att tiden går.
Men den rusar, likt skummande forsar.
Obevekliga vattenfall i Norrköpings industrilandskap.

Jag vet inte vad som hände med den, tiden, men dryga elva år har runnit emellan oss.
Kanske en minut sedan jag slutade vara hans.
Men elva år, sedan han var min.
Min att långsamt smyga armen över när han sov, min att betrakta. Min att brutalt knulla mot ett träd i en glänta, min att obevekligt snabbt glida ifrån.
Elva år.

Han är en av få som kan komma undan med kommentaren
-Du är verkligen obeskrivligt vacker.
Fast där och då, så undrar jag ju. Varför säger han så? Varför tycker han så?
Ett guldband kring hans vänstra ringfinger, ett gyllene löfte till en annan kvinna. Det sticker djupt i mitt hjärta, det är som en enorm barriär.
På höga klackar vinglar jag ut ur restaurangen, han erbjuder mig sin arm och jag är inte sen med att greppa den.
Vi stannar ett tag på en bro, tystnar av dånande vattenmassor, försvinner i blinkande fönster.
Röda. Gröna.
Går vidare, jag berättar att jag ska stjäla en tupp. Och vi skrattar, åt det kanske. Eller något annat.
Vi hittar broar, jag visar vägar, viktiga platser som får mig att landa i min nya stad. Mina smultronställen, vi går i trappan där jag satt mig när världen vägrat sluta snurra.
Kvarteret Dufvan- där jag tror en stor del av lyckan förlagt sitt näste.

Han lindar in mig i 100% Pashmina innan vi ska skiljas åt.
Kramar om mig, kramar mig länge.
Vi är tysta.
-Jag vill inte släppa iväg dig säger han.
-Gör inte det då, piper jag.
Och som i en kosmisk komplott, drar han mig så nära det bara går att komma. Lägger sin vackert skulpturerade nästa mot min puls. Drar ett djupt andetag, och bara genom att flytta sig en halv milimeter ifrån mig, så kysser han mig där och då.
Om jag känt mig som en kvinna hela dagen blir jag blott en flicka där under hans grepp.
En flicka med knäskålar som darrar och ett hjärta som pickar, en läpp som söker en källa, med händer som båda fattar tag i hans ansikte.
Det tar en timma att skiljas, det är inte vackert. Det är inte smutsigt. Det är som det varit förut-
en del av ett ingenting.

Och inget ändras, inte ens av sms;et som trillar in några dagar senare.
-Försvinn ur mitt huvud. 

Om att vi inte finns.

Hans ansikte formas innanför mina ögonlock, mina fingertoppar inbillar sig hur de lägger sig över hans kindben.
Ögonen är slutna, och den mörka raden av ögonfransar darrar lite lätt varje gång någon av hans mardrömmar rider honom. Ett mörker omsluter oss och mitt långa, blonda hår fungerar som en gardin mot verkligheten. Det skärmar av oss och vi har bara detta nu.
Han är överallt, hela tiden, men aldrig hos mig.
Det är bara här jag får finnas, bland vackra lakan vi knullat skrynkliga.
På låtsas- hela tiden.

Det är inte meningen, men jag kittlar hans ansikte med mitt svall, och han, med ögonen fortfarande stängda, ger mig ett mystiskt, snett leende som svar.
Det är då jag förstår att han egentligen är klarvaken där han njuter av min iskalla beröring. Klarvaken och verklig, varm från sömnen.
Det är bara jag som drömmer. Det är bara min kropp som inte finns.

Så jag kysser hans panna, den ligger så perfekt mot mina läppar.
Slickar i mig de sista salta stänken som följer min mun tillbaka, drar mitt täcke tätare kring kroppen och somnar som om vi inte hänt.

Om en regning torsdag

Novemberkvällen har hunnit bli kolmörk, fast klockan precis passerat fem.
Min telefon ringer.
-Jag är här nu.

Jag vinkar till Farlig genom mina glasväggar, han arbetar passande nog i staden som är så nära min ibland.
Passande nog när jag glömmer mina stay-ups i hans lägenhet.
Passande nog, när jag blir extremt sugen på hans sällskap och spansk mat.

Det vräker ner ett regn i verkligheten.
Och för att skona mina fantastiska klackskor samt mina blonda, mjuka lockar rullar den svarta bilen upp på trottoaren. Så nära man kan komma min arbetsplats huvudentré, ett halvt kliv för mig.
En snabb puss på kinden samtidigt som han återigen knäpper ihop mitt bälte åt mig.
Och vi äter tapas, han förundras över att jag plötsligt kan dela tallrik och jag förundras att han ens minns att jag har haft problem med det.
På borden fladdrar oljelampor.
De som ser oss utgår från att vi hör ihop. Att vi delar mer än ett Någonting.
Vi sprang in i våran föredetta gemensamma arbetsgivare, den vi träffades genom.
-Är ni gifta nu?

Men knappt att vi rör varandra nu.
Han tar min hand när vi lämnar restaurangen, när vi nästan halkar bland alla regnvåta löv.
Han kör hem mig och jag visar min balkong.
Vi säger adjö, utan att kyssas, bara en flyktig puss på hans kind där jag lämnar ett kladdigt avtryck med smak av Carmex.
R8;an rullar iväg och min hand kramar påsen med de skiraste föremålen från Agent Provocateur.
Noga och omsorgsfullt ihopvikta strumpbyxor, och jag ler vid tanken att han var rätt långt ifrån omsorgsfull när han smekte dem av mig.

Om att mörker inte fungerar med ljus.

Utanför Östgötateateatern ligger höstlöven gula på marken, några blåser upp mot mig.
Han har kört ner sina händer i byxfickorna, det är första gången vi ska träffas.
Mössan är nerdragen till ögonbrynen.
Jag skyndar på stegen lite när jag förstår att han står och väntar på mig, det är en sådan där kladdigt, strålande höstdag.
Någonstans på vägen blir jag orolig över att jag inte kommer känna igen honom, detta anonyma ansikte som fångat mitt intresse i fler av de sociala mediernas olika skrymslen.
Vi säger hej med en kram.
Han har en egen kropp och allt det där... anonyma, får en personlighet.
Allt det anonyma känns som om att det blir mitt synonyma.

Jag blir som en försiktig magnet mot honom, kanske är det hans inre mörker som får allt ljus inom mig att vibrera?
Ung är åtta år yngre än mig- men det är jag som står som nyfödd framför honom. Och inte vet vart jag ska göra av mig själv.
Jag tappar jackan på golvet på vår första date, där på den indiska restaurangen och när jag tar upp den ser jag tigerärr på hans vänsterarm. Jag vill sträcka mig fram och röra vid honom, men låter bli.
Allt han gör verkar ha en lätt slöja av sorg.

Det är bakom en hylla på Åhlens ett par dagar senare som jag äntligen får kyssa honom.
Aldrig att vi trevade eller tvekade, Ung slog sina armar om mig omedelbart, tryckte min kropp så hårt mot sin och drog, på så många nivåer, in hela mig.
Mina händer hittade sin väg innanför ryggen på hans jacka och jag kan minnas, om jag verkligen försöker, just hur hans ryggslut känns.
Men han försvinner.
Ifrån mig, med fotsteg som blåser bort.
Försvinner någon annanstans, och dit går inte jag.

Om att Farlig alltid hittar mig

Distansen försvann av sig själv, och jag ler inombords när jag hör hans svarta R8 rulla upp bakom mig på en främmande gata i Uppsala.
Jag har en silverfärgad resväska rullandes efter mig, han är snabb med att ta sig ut ur bilen och med ena handen fånga upp min nacke, stjäla en kyss samtidigt som han med den andra fått upp bakluckan och placerat min packning där.
Han öppnar min dörr, lägger min kappa till rätta.
Sätter på mitt bälte.
Tar hand om mig.

Och dimper ner själv bakom ratten.
Jag behöver inte smygtitta på honom, hela mitt jag vänder mig mot honom. Han känns... annorlunda.
Gladare, kanske även lite friare.
Och  han har en rostfärgad tröja på sig, bara det får mig att knappt tro på det scenariot jag befinner mig.

Det känns så självskrivet att det är Farlig som ska plocka upp mig i Uppsala när jag råkar befinna mig där, att det är han som får köra alla mil från Stockholm och leta reda på mig. Vi har inte kommit så långt på vägen när han lägger sin högerhand på mitt lår, ger mig ett långt ögonkast och frågar
-Så, Svanka, vad vill DU göra?

Det är Alla Helgons Afton och jag piper lite blygt att jag gärna vill ta mig en tur till min pappas och min sons gravplats.
Jag vet att det är ett besvär, vi som har slutdestination Sundbyberg måste ta oss till genom hela huvudstaden, till de södra delarna. Men.
 Han ger mig sitt knivskapra leende och säger
-Självklart. Vill du det- så gör vi det. Och dessutom är det väl på tiden att jag träffar din pappa?
Vi skrattar.
Fyra år.
Det är vad vi firar.

Med iskalla fingrar börjar jag gråta framför gravstenen, jag kan inte tända ljusen.
Det blåser, tändaren är dålig och jag blir frustrerad.
Farlig, som hela tiden stått snett bakom mig, lägger en hand mot min axel och viskar att han ska hjälpa mig.
Med ett enkelt tryck blossar tändaren upp, och jag ser hur ljuset spelar i hans ansikte medan jag för gravljusets veke mot lågan.
När vi lämnar den judiska begravningsplatsen bakom oss, stoppar han sin hand i min och två ensamma ljus står och brinner.

Planen är att vi ska vara fantastiska, Farlig och jag.
Att vi ska göra oss i ordning, ta på oss de fina kläderna. Förundra världen med våra skämt, vår slagfärdighet, vår utstrålning.
Planen blev att vi landade i soffan, jag mitt vackraste själv i hans mjukiskläder och håret samlat i en knut mitt på huvudet.
Jag, mitt vackraste själv, med hans sträva hud mot min mjuka. Hans tyngd över mig, hans kropp under mig. Inlindade i varandra.
Som om att det inte gick att fungera om vi inte till största delen satt ihop.

Jag vill berätta den här helgen.
Det blir tusen inlägg.
Jag vill få med allt, och vårat prat. Jag vill få med hur han säger att han var kär i mig och att jag blev förbannad av att höra det, vill få med hur han knullar mig sanslös samtidigt som han viskar att jag är perfekt.
Men det blir tusen inlägg och just nu, är jag bara glad att han kommit hem. Hem till mig, och lämnat Distansen för nu.

Om en helg

Min gåva?

Att jag faktiskt vid två tillfällen, med säkerhet vet, att jag sett dig lycklig.
I biosalongens mörker, mitt under ett skyfall. När hjältarnas hjälte korrigerar sina manschettknappar, vände du ditt starka sken inåt.
Men först, blundades i en fotölj samtidigt som brasiliansk jazz tar över vårat samtal.
Avskavd.
Perfekt.

Jag tog ett foto av dig där, men jag använder det inte.
Bilden bakom mina ögonlock formas mer av känslan jag bär med mig, inom mig.
Det är en sådan otrolig ynnest, din självklara närhet de här få dagarna. Din skönhet, så nära inpå mig. I verkligheten, som inte är annat än en total låtsasvärld.

Det är min gåva, dina tre lyckliga minuter bland alla mina tvåtusenfemhundratjugo.

Om att svamla.

Det är sant som hon sjunger.
Att jag plötsligt skrattar lite lyckligare än innan.

Nu är minuterna plötsligt så otroligt mycket färre än vad de  någonsin varit tidigare, minuter som ändå är alldeles för många.
Långsamt pressas de undan, går in i varandra likt stora såpbubblor av timmar som lyfter från marken och försvinner mot den klarblåa oktoberhimlen.
Och bubbla efter bubbla försvinner, ytspänningen klarar inte av innehållet och spricker i  takt med att allt fler arbetsuppgifter blir avklarade.

Det känns långt från verkligheten att jag snart lindar in min hals i en ljusblå halsduk, knäpper kappan med dess gigantiska luva kring min kropp och tar med dovklapprande höstklackar de få stegen mot tågstationen.
Sedan kommer jag skakas bort från livet här, i min stad, för att landa i vad som bara kan ses som en magisk (men ack så verklig) drömvärld, vid hans sida.
Jag försöker att vara klarsynt.
Logisk.
Men varför skulle jag?
Det finns något stort att berätta, en skatt som vilar där inne i mig, som kommer rulla ut likt en skimrande pärla och landa i hans handflata.
En pärla för mig, kanske inte mer än ett sandkorn för dig.
Men han kommer tvingas sluta sina fingrar däromkring, och krama om hårt.

Varför försöker jag skriva?
Det här har tagit mig två timmar- och ingenting säger jag.
Jag är där just nu, där jag känner för mycket.

Om att hålla andan

Det var inget jag förväntade mig.

Hon gav mig en mjölkblå, mjuk, urtvättad rock från Landstinget, bad mig ta av mina kläder och lägga mig under den gigantiska maskinen som skulle fota mina njurar.
Röntgen.
De spände fast mig med breda plastband och mumlade bekymrat om att det inte fanns så mycket att spänna fast.
Stämningen var... respektfull. Jag märkte att de var vana att möta sjuka människor, men jag- jag är ju inte sjuk så för att lätt upp stämningen lite frågade jag om jag kommer se smal ut på bilderna.
-Du håller bara andan när jag säger till svarar hon milt.

Och jag är väldigt duktig, håller andan.
Vrider mig när jag blir ombedd, jag gör allt som de säger. Reflekterar inte ytterligare när de ber mig att inte klä på mig riktigt ännu, jag måste även bli undersökt med ett ultraljud.

Bilden på dörren in till ultraljudet är babyglad. Och jag tänker på hur många gånger jag gjort sådana undersökningar, för att få en preview på mina barn. Hur förväntansfull jag varit, hur lycklig deras små pickande hjärtan gjort mig.
När jag hoppar upp på ännu en brits är läkaren om möjligt mer respektfull än dem innan. Som om att han de facto- hanterar en sjuk människa.
Och jag noterar att han faktiskt inte undersöker båda mina njurar, överallt, utan i cirka tjugo minuter riktar ultraljudsapparaten mot samma ställe. Trycker, så det ömmar.
Hummar.
Klickar till och tar bilder.

-Andas in, och håll andan, säger han.

Hela tiden idag, måste jag hålla andan, tänker jag.

Och jag tänker på hur det började.
Hur jag den där januarimorgonen stapplade in på toaletten som varje annan morgon, bara det att denna gång när jag ställde mig upp för att spola, var skålen full av mörkrött blod.
Inget annat, ingen smärta. Bara väldigt mörkt blod.
Hur jag inte fick hjälp, för när jag väl fick en tid på vårdcentralen tre dagar senare, fanns inget blod.
-Hur ska vi tro på dig? undrade kvinnan som undersökte mig med hårda slag över ryggen.
Vidare tänkte jag på andra gången det började, bara två veckor senare, och att jag då blödde så mycket varje gång jag kissade, att jag blev rädd.
Att jag kissade i burkar som jag tog med mig till läkaren, för att de skulle tro på mig.
Hur det inte gick att utläsa något av urinproverna, för det var för mycket blod. Och det var det läkarbesöket som slutligen ledde mig hit.
Med en hummande ultraljudsläkare som gör illa mig på högersidan genom att ta foton av min njure.

Sedan var det bara att vänta. Någon tar hand om dig snart, vi ska bara be fler läkare att se på dina plåtar först.
Vad gjorde jag då?
Spelade lite Temple Run på mobilen. Kollade på Facebook, där ingen hade skrivit. Skickade något sms, började jobba genom att kolla av mailen.

-Svanka? hördes en röst. Kom in på mitt rum är du snäll.
Minns att jag tänkte att de var väldigt formella, kan de inte bara säga att allt är bra och sedan låta mig åka? Bussen går ju om sju minuter.

-Vi har hittat något.
Som om att det var en skatt. Ett fynd.
Vilket jävla fynd.

Om vackra saker i världen

Folkmassan skingras för viden på stationen.
Han kristalliseras ut ganska fort, samma gångstil.
Samma kutning på ryggen, samma händer nerpressade i jeansen framfickor.

-Blå jacka. Det hade du på dig första gången jag träffade dig!

En kram, ett gångtempo.
En ny stad.
Med trötta uteställen, med utspädda låtsasdrinkar vilket passar perfekt här i våran alldeles verkliga, låtsasvärld. I vår egen bubbla.
Det är som att vi snart är i den igen.
Och där är vi inte vackrast i världen.
Men den här bubblan svävar vidare, och ytspänningen håller sig trots att den krockat med giftemål, barn, avstånd.
Bubblan svävar vidare med samma regnbågshinna på utsidan som insidan.
Vi är äldre nu.
Jag är snyggare nu.
Han är lyckligare nu.
Och vi är så långt i från vackrast i världen där vi sitter i ett mörkt hörn, i en ännu mörkare soffa, i en bar, i en stad.
Där vi inte hör hemma och därför- är vi hemma.
Lika hemma som i en hiss på väg till ett hotellrum, där han på två korta våningar trycker upp mig mot spegelväggen och kysser mig som en hungrig varg.
Mitt huvud slår mot glaset och jag vinglar efter honom in på rummet.
I fönstret. På sängen. Han i fotöljen, jag på knä på golvet.
Så långt ifrån vackra.

Fast att skratta med honom.
Att äta hans energi.
Att se hur han pressar sig genom sina egna spärrar, att vara där när han själv prövar sig fram genom det fula.
Det är vackrast i världen.
I världen som är våran.

Om de där lyktorna.

Vänner kommer och går.
En av dem lämnade mig förhållandevis ganska nyligen.
För andra gången som vän.
För tredje gången som hon bara rådumpar mig.

Vilket gör mig lite förbryllad, för jag har alltid sett henne som en otroligt varm människa, men när det gäller mig är hon duktig, bäst i världen, på att bli iskall. Bara stänga av. Koppla ner.
Glömma bort.
Bra på att se sin sanning utan intresse av att ens lyssna på min.

Och den människan är hon, som lovat att ta hand om min förstfödda dotter, Fågel, när jag dör.
Eller om något händer mig.
Gudmodern.
Fast inte längre.
Fågel har haft nog med vuxna människor som lämnat hennes liv.
Gudmodern får inte komma tillbaka igen.
Och det bestämde jag mig för, när hon lämnade mig förhållandevis ganska nyligen.

Men så hamnar jag i situationer som jag gärna vill berätta för henne.
Och tänker att varje gång jag  gjort det, så har vi blivit vänner igen.
-Förlåt.
-Förlåt.
Sedan är det hon och jag mot världen.

Men jag låter bli den här gången, och skriver om det som Svanka istället. Här har hon ingen som helst plats.
Förut skrev jag om vägen hem.
Om cirkusljusen.
Och som jag vill berätta till väninnan att jag idag har en direktlänk med mannen ansvararig för just dessa ljus.

-Rester från en gårdsfest. De blev bara kvar. säger han.
-Ibland byter jag ut en lampa när de blir dåliga.

Men mer vill jag inte säga om honom. Än.

Om vad man ser och inte ser.

Det gör ont i mig, din distans.
Att du inte älskar oss som jag älskar oss.
Det gör ont i mig, din saklighet. Din avmätta hållning, dina godnattpussar.
För någon, som inte är jag.

Hösten faller så underbart över oss, med dess förlåtande mörker och regnmultnande löv. Med kylan som biter oss i kinderna när vi går sida vid sida längst med ett vattendrag.
Med inomhusets eftersvett.
Jag tycker det är magiskt.
Du tycker det är vardag.

Jag ser att vi glittrar, du och jag. Att vi reflekterar varandra totalt och fullt.
Du tittar dig i spegeln, och ser bara dig.
Ingen Svanka, vid din sida, eller bakom.
Men du behöver mig, du säger det.
För något som du inte vet.
Och jag behöver att du behöver mig, jag älskar att du sagt så.
När du fångar mitt leende mellan dina händer, så griper du hårt om mina käkben, att det gör lite ont.
Men din kyla, som jag sett varit varm, är vad som får mig att sakta gå sönder.

Om att hålla andan

Att vara med honom var lite som att andas ut efter att ha fyllt lungorna med luft hela livet.
Och att sedan tvingas sluta vara med honom?

Som om att all den där utandningsluften brände sönder mig från insidan. Hela min strupe blev som en brinnande låga, rakt nedstucken i min hals. Hela lungorna fylldes av sot.
En lätt slöja av sorg har lagt sig över hela min uppenbarelse, jag känner det för mina axlar är något tyngre. Mina rörelser lite mer kontrollerade.
Blicken, som så ofta förr, fäst framåt, nedåt.

Jag önskar att han återigen fanns i min hand, att han berättade saker om allt han visste.
Han vet så otroligt mycket, om så många saker.
Och jag vill skratta med honom, kanske tvärs över ett litet, litet barbord. Dricka ölen som smakar långt från annan tidigare drucken öl, bara vara i en värld där bara vi får plats.
Finfördela detaljer, se varandra i våra beståndsdelar, älskande atomer.
Jag vill vara med honom.

Vara med honom och andas ut igen.

Om en tova i mitt hår

Jag tar tillbaka.
Det krävs så lite, egentligen.
Rätt ord, rätt inställning.
Och utöver det, hans fantastiska leende.

När jag skrattar, så kan jag aldrig fokusera blicken, än mindre möta en annan människas blick. Lite för att jag skrattar så hysteriskt. Och lite för att jag känner mig så otroligt ful när jag gör det.
Men han?
När han skrattar, åt mig, med mig, för mig, så låser han sin blick i min. Och bara skrattar, rakt upp och ner.
Det gick så fort, men jag älskar det.
Älskar honom. Älskar honom skrattandes.

Vi har pratat idag.
Jag sa som jag sa igår, det jag sa igår utan svar.
Jag vill träffa dig igen.
Snart.
Och han svarade att han ville träffa mig. Men han hade en sak att reda ut först. 
Innan han gjorde det.
Så nu reder han ut det, och jag känner att jag längtar men inte har bråttom.

Det var fantastiskt att träffa dig i måndags- och självklart vill jag gärna träffa dig igen just för att jag är väldigt girig när det gäller fantastiskhet.
Men allt var bra, att sitta framför dig och skratta med dig.
Att se dig.
Och att hamna på en helt annat plats i din famn- magi.

Det blir varmt i hjärtat av att veta att du vill träffa mig igen, på vilket sätt spelar mig ingen roll.

Jag har inte bråttom, för det känns som om att har jag längtat och väntat i fem år, så är det inte tiden som står emellan oss.
Mitt hjärta hoppar fortfarande över ett slag när jag minns de korta pauserna i våra kyssar. Hur han såg rakt på mig. Och upp mot himlen.
Log så stort.
Och kysste mig igen.

Om Svanka.

Svanka är underbar.
Hon är magi, hon är allt du någonsin sökt. Hon är någon du tänker på varje dag, någon som får dig att le lika ofta, någon som du bara spenderat ett fåtal timmar med men ändå har ni fyllt en helt egen värld av internskämt.
Du har redan vunnit hennes hjärta.
Du har redan fått henne att ständigt jobba för att lyfta dig, bekräfta dig. Slåss för dig. Drömma om dig, drömma åt dig.
Svanka är den totala kvinnan, du älskar henne lika högt i hennes monsterklackar som när hon osminkad, med nytvättat hår, kryper upp bredvid dig i soffan- kanske i din tshirt och ett par trosor.

Men Svanka är också någon som aldrig riktigt lyckas existera.
Som aldrig får finnas i ditt liv, i synnerhet inte när något mer spännande dyker upp, Hon står sig aldrig i konkurrensen från vackra leenden, då flyttas hon.
Raderas.
Försvinner.

Och Svanka. Är så trött på det.
Så hon lägger av helt och hållet när alla pilar pekar åt samma håll. När alla varningslampor blinkar, när hela världen skriker -Backa! Backa nu!
Så lyssnar hon, för första gången.
Backar.
Loggar ut.
Och somnar.

Om en ny känsla

Jag kröns av duschens heta strålar när insikten slår mig.
Han vill inte. 

Han vill inte ha mig och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Det är en ny känsla, även om den har otroligt många år på nacken, det fräkniga, råttblonda tafatta barnet i mig minns det mycket väl.
Och Svanka med barnet som dog- hon minns det absolut. Känslan av att det man delat inte räknas, känslan av att inte få plats.
Och plötsligt blir min enkla torsdagsdusch en studie i mig själv, varför är känslan att jag vill finnas? Varför vill jag finnas på fler platser än där jag fysiskt befinner mig?
Är det för att jag inte kan, vill eller bör begränsa min kärlek- men slösar den bara fåfängt där den aldrig kommer tillbaka? För att cirklar som inte sluts svider så skönt. 

Men det chockar mig så hårt.
Att jag var på en planet den där kvällen och han en annan- och egentligen var det bara alkoholen som slöt oss samman. Nu när den dunstat ur våra system, när jag inte minns den exakta mjukheten hos hans läppar kombinerat med hans fasta grepp kring min kropp.
Mitt ok i livet är min ständiga jakt efter sagor.
Glittret som jag önskar ska gnugga av sig på mig och fastna. 

Han vill inte ha mig- hur ska jag annars förklara att han inte svarat på världens kanske fyndigaste sms?
Och varför bryr jag mig om det?

Om en kväll i studion

Han värmer upp gitarren, jag värmer upp min ryggrad.
Sitter med ansiktet vänt ifrån honom samtidigt som han ackord efter ackord kramar hennes hals.
Jag rör mig sakta fram och tillbaka, lutar nacken åt höger.
Åt vänster.
Han gnolar på en sång på ett språk som jag inte riktigt kan, men förstår ändå varje ord.

-Bailar!

Han beordrar mig att dansa, samtidigt som han drar igång de välkända takterna från vår egen sevillanas och vad kan jag göra annat än att lyda?
Mitt annars så bångstyriga hår är hårt bakåtspänt i en knut, skorna är istoppade i lågklackade, svartblänkande skor och från svanken hänger en gigantisk kjol, metervis av tyg som mjukt kramar mina höfter och slår ut som en blomma nere vid fotknölarna.
Hans musik, hans fingrar, hans gitarr får stå som ansvariga för vad som händer i min kropp, jag har lämnat den för länge sedan.
Vad styr mina fötter när de stampar femhundra slag i minuten? Mina armar som berättar om min kärlek för gitarristen?
Vad hände med mina ögon, mina annars så blekblå ögon som nu har en passionerad svart hinna över sig- vad berättar de, vad vill de säga när de paniskt flackar och försöker överrösta hans rytmiska spelande?
Och ytterligare en fråga, vad hände med tiden när musiken plötsligt stannar och jag är mig själv igen, när några hårstrån har smitit från uppsättningen och lockar sig i nacken?
Svetten ligger som ett blankt skimmer över min djupa urringning och jag andas med långa, djupa andetag.

Det smakar blod och salt kring läpparna.

Han tittar på mig.
Genom mig.
I mig.

Jag är vid hans fötter, gitarren är slängd åt sidan och han särar på benen för att låta mig komma nära och jag ställer mig så att jag är över honom. Ser han mitt hjärta slå under min balettdräkt? Hör han det lilla pickande ljudet, känner han mitt blod rusa genom handlederna?
Resolut slår han en arm om min midja.
Ner i hans knä och jag säger inte nej.
Hur skulle jag kunna det?