Om ett intermezzo

Det är långt efter midnatt när Fri hittar mig barfota bland blöta löv.
I en skog.
Och jag har gått omkring i min egen värld, försökt att forma den på några minuter när hans bröstkorg bokstavligen bromsar min framfart. Det finns ingen belysning här.
Han tittar frågande på min uppenbarelse, sneglar på de 15cm höga stilettklackar jag har i handen och konstaterar lugnt;  -Bra idé.
Jag svarar att jag jagat ekorrar.
Och han skrattar, skrattar så länge att jag nästan blir obekväm innan han tar ett bestämt tag kring min handled.
-Du säger så konstiga saker, kom. Vi går tillbaka!

Det känns bra, nästan symboliskt, att vara vilse i hans närhet. Att leta efter en stig som leder oss tillbaka till alla andra.
-Är du nedstämd? 
Jag vet inte om jag ska bli tacksam eller förolämpad av hans fråga, bildlig skönhet är ingen genväg till mina känslor väser jag.
Och då gör han det igen, skrattar. Fast han tar tag i mig den här gången, i bröstkorgen. Han känner inte mig alls, så han vet inte att revbenen är brutna.
Massor av skratt.
Jag kanske också skrattar. Av ren chock.
-Så konstiga saker. Nu! Nu är du skyldig mig en dans. 
Och jag hivas två meter upp i luften och ligger som ett bytesdjur över hans axlar när vi entrar dansgolvet.
Så får han mig att släppa, skorna hamnar i något fönster någonstans, vi är uppklädda till tänderna men röjer som fan. Nyss var jag en bortglömd fågelunge på en stubbe, men nu är jag fångad i en spiralformad regnbåge och åker rutschkana.

Om att han sa, hon sa, dem sa, vi sa.

Den skrämmer mig.
Din kyla.
Och nu har den gripit tag som ett lager frost kring mitt hjärta som frenetiskt kämpar för att kunna fladdra vidare. Djupa, mörkröda slag. Långt där i mitt inre.
Natten är så magisk där jag är, två människors kärlek befästes med en brännande septembersol över skuldrorna tidigare, men nu ligger mörkrets svala löften som en fuktig dimma över världen.
Jag har skrattat så mycket ikväll, fotsulorna uppslitna av barfotadans, sinnet förvirrat av ädla bubblor. Och jag kan äntligen, äntligen ringa dig.
Mitt enda medel att nå dig i natt, en liten telefonlinje.
Min räddning!

Men du är kall.
Och jag säger kanske något, något och ler. Jag tänker att nu hör du hur jag ser ut, nu hör du mitt leende. Nu ser du mina ögon, fast du är så långt borta.
Och jag, tror du ska skojar, för du säger något i stil med att om jag säger så, så lägger du på!
Och jag, som den idiot jag så ofta upptäcker att jag är, fnissar försiktigt och ska säga: lägg på om du kan, jag klarar aldrig av att göra det! 
Som för att bekräfta dig.
Som för att från det avstånd jag befinner mig på låta dig veta att jag är på en fantastisk bröllopsfest, med mat och skratt och dans- men lyckan är med dig i luren, med mig uppkrupen på en liten stubbe i koboltblå klänning och en klacksko utöver denna värld.
Men hör du ens det?
För samtalet är brutet sedan länge.

Nu var det så länge sedan.
Och älskling, jag är så kall.
Nattsudd, som skapar. Det är vackert.
Men när det raderar- så är det ingenting.

Om industrilandskap.

Någon sa att tiden går.
Men den rusar, likt skummande forsar.
Obevekliga vattenfall i Norrköpings industrilandskap.

Jag vet inte vad som hände med den, tiden, men dryga elva år har runnit emellan oss.
Kanske en minut sedan jag slutade vara hans.
Men elva år, sedan han var min.
Min att långsamt smyga armen över när han sov, min att betrakta. Min att brutalt knulla mot ett träd i en glänta, min att obevekligt snabbt glida ifrån.
Elva år.

Han är en av få som kan komma undan med kommentaren
-Du är verkligen obeskrivligt vacker.
Fast där och då, så undrar jag ju. Varför säger han så? Varför tycker han så?
Ett guldband kring hans vänstra ringfinger, ett gyllene löfte till en annan kvinna. Det sticker djupt i mitt hjärta, det är som en enorm barriär.
På höga klackar vinglar jag ut ur restaurangen, han erbjuder mig sin arm och jag är inte sen med att greppa den.
Vi stannar ett tag på en bro, tystnar av dånande vattenmassor, försvinner i blinkande fönster.
Röda. Gröna.
Går vidare, jag berättar att jag ska stjäla en tupp. Och vi skrattar, åt det kanske. Eller något annat.
Vi hittar broar, jag visar vägar, viktiga platser som får mig att landa i min nya stad. Mina smultronställen, vi går i trappan där jag satt mig när världen vägrat sluta snurra.
Kvarteret Dufvan- där jag tror en stor del av lyckan förlagt sitt näste.

Han lindar in mig i 100% Pashmina innan vi ska skiljas åt.
Kramar om mig, kramar mig länge.
Vi är tysta.
-Jag vill inte släppa iväg dig säger han.
-Gör inte det då, piper jag.
Och som i en kosmisk komplott, drar han mig så nära det bara går att komma. Lägger sin vackert skulpturerade nästa mot min puls. Drar ett djupt andetag, och bara genom att flytta sig en halv milimeter ifrån mig, så kysser han mig där och då.
Om jag känt mig som en kvinna hela dagen blir jag blott en flicka där under hans grepp.
En flicka med knäskålar som darrar och ett hjärta som pickar, en läpp som söker en källa, med händer som båda fattar tag i hans ansikte.
Det tar en timma att skiljas, det är inte vackert. Det är inte smutsigt. Det är som det varit förut-
en del av ett ingenting.

Och inget ändras, inte ens av sms;et som trillar in några dagar senare.
-Försvinn ur mitt huvud. 

Om att vi inte finns.

Hans ansikte formas innanför mina ögonlock, mina fingertoppar inbillar sig hur de lägger sig över hans kindben.
Ögonen är slutna, och den mörka raden av ögonfransar darrar lite lätt varje gång någon av hans mardrömmar rider honom. Ett mörker omsluter oss och mitt långa, blonda hår fungerar som en gardin mot verkligheten. Det skärmar av oss och vi har bara detta nu.
Han är överallt, hela tiden, men aldrig hos mig.
Det är bara här jag får finnas, bland vackra lakan vi knullat skrynkliga.
På låtsas- hela tiden.

Det är inte meningen, men jag kittlar hans ansikte med mitt svall, och han, med ögonen fortfarande stängda, ger mig ett mystiskt, snett leende som svar.
Det är då jag förstår att han egentligen är klarvaken där han njuter av min iskalla beröring. Klarvaken och verklig, varm från sömnen.
Det är bara jag som drömmer. Det är bara min kropp som inte finns.

Så jag kysser hans panna, den ligger så perfekt mot mina läppar.
Slickar i mig de sista salta stänken som följer min mun tillbaka, drar mitt täcke tätare kring kroppen och somnar som om vi inte hänt.

Om en regning torsdag

Novemberkvällen har hunnit bli kolmörk, fast klockan precis passerat fem.
Min telefon ringer.
-Jag är här nu.

Jag vinkar till Farlig genom mina glasväggar, han arbetar passande nog i staden som är så nära min ibland.
Passande nog när jag glömmer mina stay-ups i hans lägenhet.
Passande nog, när jag blir extremt sugen på hans sällskap och spansk mat.

Det vräker ner ett regn i verkligheten.
Och för att skona mina fantastiska klackskor samt mina blonda, mjuka lockar rullar den svarta bilen upp på trottoaren. Så nära man kan komma min arbetsplats huvudentré, ett halvt kliv för mig.
En snabb puss på kinden samtidigt som han återigen knäpper ihop mitt bälte åt mig.
Och vi äter tapas, han förundras över att jag plötsligt kan dela tallrik och jag förundras att han ens minns att jag har haft problem med det.
På borden fladdrar oljelampor.
De som ser oss utgår från att vi hör ihop. Att vi delar mer än ett Någonting.
Vi sprang in i våran föredetta gemensamma arbetsgivare, den vi träffades genom.
-Är ni gifta nu?

Men knappt att vi rör varandra nu.
Han tar min hand när vi lämnar restaurangen, när vi nästan halkar bland alla regnvåta löv.
Han kör hem mig och jag visar min balkong.
Vi säger adjö, utan att kyssas, bara en flyktig puss på hans kind där jag lämnar ett kladdigt avtryck med smak av Carmex.
R8;an rullar iväg och min hand kramar påsen med de skiraste föremålen från Agent Provocateur.
Noga och omsorgsfullt ihopvikta strumpbyxor, och jag ler vid tanken att han var rätt långt ifrån omsorgsfull när han smekte dem av mig.

Om att mörker inte fungerar med ljus.

Utanför Östgötateateatern ligger höstlöven gula på marken, några blåser upp mot mig.
Han har kört ner sina händer i byxfickorna, det är första gången vi ska träffas.
Mössan är nerdragen till ögonbrynen.
Jag skyndar på stegen lite när jag förstår att han står och väntar på mig, det är en sådan där kladdigt, strålande höstdag.
Någonstans på vägen blir jag orolig över att jag inte kommer känna igen honom, detta anonyma ansikte som fångat mitt intresse i fler av de sociala mediernas olika skrymslen.
Vi säger hej med en kram.
Han har en egen kropp och allt det där... anonyma, får en personlighet.
Allt det anonyma känns som om att det blir mitt synonyma.

Jag blir som en försiktig magnet mot honom, kanske är det hans inre mörker som får allt ljus inom mig att vibrera?
Ung är åtta år yngre än mig- men det är jag som står som nyfödd framför honom. Och inte vet vart jag ska göra av mig själv.
Jag tappar jackan på golvet på vår första date, där på den indiska restaurangen och när jag tar upp den ser jag tigerärr på hans vänsterarm. Jag vill sträcka mig fram och röra vid honom, men låter bli.
Allt han gör verkar ha en lätt slöja av sorg.

Det är bakom en hylla på Åhlens ett par dagar senare som jag äntligen får kyssa honom.
Aldrig att vi trevade eller tvekade, Ung slog sina armar om mig omedelbart, tryckte min kropp så hårt mot sin och drog, på så många nivåer, in hela mig.
Mina händer hittade sin väg innanför ryggen på hans jacka och jag kan minnas, om jag verkligen försöker, just hur hans ryggslut känns.
Men han försvinner.
Ifrån mig, med fotsteg som blåser bort.
Försvinner någon annanstans, och dit går inte jag.

Om att Farlig alltid hittar mig

Distansen försvann av sig själv, och jag ler inombords när jag hör hans svarta R8 rulla upp bakom mig på en främmande gata i Uppsala.
Jag har en silverfärgad resväska rullandes efter mig, han är snabb med att ta sig ut ur bilen och med ena handen fånga upp min nacke, stjäla en kyss samtidigt som han med den andra fått upp bakluckan och placerat min packning där.
Han öppnar min dörr, lägger min kappa till rätta.
Sätter på mitt bälte.
Tar hand om mig.

Och dimper ner själv bakom ratten.
Jag behöver inte smygtitta på honom, hela mitt jag vänder mig mot honom. Han känns... annorlunda.
Gladare, kanske även lite friare.
Och  han har en rostfärgad tröja på sig, bara det får mig att knappt tro på det scenariot jag befinner mig.

Det känns så självskrivet att det är Farlig som ska plocka upp mig i Uppsala när jag råkar befinna mig där, att det är han som får köra alla mil från Stockholm och leta reda på mig. Vi har inte kommit så långt på vägen när han lägger sin högerhand på mitt lår, ger mig ett långt ögonkast och frågar
-Så, Svanka, vad vill DU göra?

Det är Alla Helgons Afton och jag piper lite blygt att jag gärna vill ta mig en tur till min pappas och min sons gravplats.
Jag vet att det är ett besvär, vi som har slutdestination Sundbyberg måste ta oss till genom hela huvudstaden, till de södra delarna. Men.
 Han ger mig sitt knivskapra leende och säger
-Självklart. Vill du det- så gör vi det. Och dessutom är det väl på tiden att jag träffar din pappa?
Vi skrattar.
Fyra år.
Det är vad vi firar.

Med iskalla fingrar börjar jag gråta framför gravstenen, jag kan inte tända ljusen.
Det blåser, tändaren är dålig och jag blir frustrerad.
Farlig, som hela tiden stått snett bakom mig, lägger en hand mot min axel och viskar att han ska hjälpa mig.
Med ett enkelt tryck blossar tändaren upp, och jag ser hur ljuset spelar i hans ansikte medan jag för gravljusets veke mot lågan.
När vi lämnar den judiska begravningsplatsen bakom oss, stoppar han sin hand i min och två ensamma ljus står och brinner.

Planen är att vi ska vara fantastiska, Farlig och jag.
Att vi ska göra oss i ordning, ta på oss de fina kläderna. Förundra världen med våra skämt, vår slagfärdighet, vår utstrålning.
Planen blev att vi landade i soffan, jag mitt vackraste själv i hans mjukiskläder och håret samlat i en knut mitt på huvudet.
Jag, mitt vackraste själv, med hans sträva hud mot min mjuka. Hans tyngd över mig, hans kropp under mig. Inlindade i varandra.
Som om att det inte gick att fungera om vi inte till största delen satt ihop.

Jag vill berätta den här helgen.
Det blir tusen inlägg.
Jag vill få med allt, och vårat prat. Jag vill få med hur han säger att han var kär i mig och att jag blev förbannad av att höra det, vill få med hur han knullar mig sanslös samtidigt som han viskar att jag är perfekt.
Men det blir tusen inlägg och just nu, är jag bara glad att han kommit hem. Hem till mig, och lämnat Distansen för nu.

Om en helg

Min gåva?

Att jag faktiskt vid två tillfällen, med säkerhet vet, att jag sett dig lycklig.
I biosalongens mörker, mitt under ett skyfall. När hjältarnas hjälte korrigerar sina manschettknappar, vände du ditt starka sken inåt.
Men först, blundades i en fotölj samtidigt som brasiliansk jazz tar över vårat samtal.
Avskavd.
Perfekt.

Jag tog ett foto av dig där, men jag använder det inte.
Bilden bakom mina ögonlock formas mer av känslan jag bär med mig, inom mig.
Det är en sådan otrolig ynnest, din självklara närhet de här få dagarna. Din skönhet, så nära inpå mig. I verkligheten, som inte är annat än en total låtsasvärld.

Det är min gåva, dina tre lyckliga minuter bland alla mina tvåtusenfemhundratjugo.

Om att svamla.

Det är sant som hon sjunger.
Att jag plötsligt skrattar lite lyckligare än innan.

Nu är minuterna plötsligt så otroligt mycket färre än vad de  någonsin varit tidigare, minuter som ändå är alldeles för många.
Långsamt pressas de undan, går in i varandra likt stora såpbubblor av timmar som lyfter från marken och försvinner mot den klarblåa oktoberhimlen.
Och bubbla efter bubbla försvinner, ytspänningen klarar inte av innehållet och spricker i  takt med att allt fler arbetsuppgifter blir avklarade.

Det känns långt från verkligheten att jag snart lindar in min hals i en ljusblå halsduk, knäpper kappan med dess gigantiska luva kring min kropp och tar med dovklapprande höstklackar de få stegen mot tågstationen.
Sedan kommer jag skakas bort från livet här, i min stad, för att landa i vad som bara kan ses som en magisk (men ack så verklig) drömvärld, vid hans sida.
Jag försöker att vara klarsynt.
Logisk.
Men varför skulle jag?
Det finns något stort att berätta, en skatt som vilar där inne i mig, som kommer rulla ut likt en skimrande pärla och landa i hans handflata.
En pärla för mig, kanske inte mer än ett sandkorn för dig.
Men han kommer tvingas sluta sina fingrar däromkring, och krama om hårt.

Varför försöker jag skriva?
Det här har tagit mig två timmar- och ingenting säger jag.
Jag är där just nu, där jag känner för mycket.

Om att hålla andan

Det var inget jag förväntade mig.

Hon gav mig en mjölkblå, mjuk, urtvättad rock från Landstinget, bad mig ta av mina kläder och lägga mig under den gigantiska maskinen som skulle fota mina njurar.
Röntgen.
De spände fast mig med breda plastband och mumlade bekymrat om att det inte fanns så mycket att spänna fast.
Stämningen var... respektfull. Jag märkte att de var vana att möta sjuka människor, men jag- jag är ju inte sjuk så för att lätt upp stämningen lite frågade jag om jag kommer se smal ut på bilderna.
-Du håller bara andan när jag säger till svarar hon milt.

Och jag är väldigt duktig, håller andan.
Vrider mig när jag blir ombedd, jag gör allt som de säger. Reflekterar inte ytterligare när de ber mig att inte klä på mig riktigt ännu, jag måste även bli undersökt med ett ultraljud.

Bilden på dörren in till ultraljudet är babyglad. Och jag tänker på hur många gånger jag gjort sådana undersökningar, för att få en preview på mina barn. Hur förväntansfull jag varit, hur lycklig deras små pickande hjärtan gjort mig.
När jag hoppar upp på ännu en brits är läkaren om möjligt mer respektfull än dem innan. Som om att han de facto- hanterar en sjuk människa.
Och jag noterar att han faktiskt inte undersöker båda mina njurar, överallt, utan i cirka tjugo minuter riktar ultraljudsapparaten mot samma ställe. Trycker, så det ömmar.
Hummar.
Klickar till och tar bilder.

-Andas in, och håll andan, säger han.

Hela tiden idag, måste jag hålla andan, tänker jag.

Och jag tänker på hur det började.
Hur jag den där januarimorgonen stapplade in på toaletten som varje annan morgon, bara det att denna gång när jag ställde mig upp för att spola, var skålen full av mörkrött blod.
Inget annat, ingen smärta. Bara väldigt mörkt blod.
Hur jag inte fick hjälp, för när jag väl fick en tid på vårdcentralen tre dagar senare, fanns inget blod.
-Hur ska vi tro på dig? undrade kvinnan som undersökte mig med hårda slag över ryggen.
Vidare tänkte jag på andra gången det började, bara två veckor senare, och att jag då blödde så mycket varje gång jag kissade, att jag blev rädd.
Att jag kissade i burkar som jag tog med mig till läkaren, för att de skulle tro på mig.
Hur det inte gick att utläsa något av urinproverna, för det var för mycket blod. Och det var det läkarbesöket som slutligen ledde mig hit.
Med en hummande ultraljudsläkare som gör illa mig på högersidan genom att ta foton av min njure.

Sedan var det bara att vänta. Någon tar hand om dig snart, vi ska bara be fler läkare att se på dina plåtar först.
Vad gjorde jag då?
Spelade lite Temple Run på mobilen. Kollade på Facebook, där ingen hade skrivit. Skickade något sms, började jobba genom att kolla av mailen.

-Svanka? hördes en röst. Kom in på mitt rum är du snäll.
Minns att jag tänkte att de var väldigt formella, kan de inte bara säga att allt är bra och sedan låta mig åka? Bussen går ju om sju minuter.

-Vi har hittat något.
Som om att det var en skatt. Ett fynd.
Vilket jävla fynd.

Om vackra saker i världen

Folkmassan skingras för viden på stationen.
Han kristalliseras ut ganska fort, samma gångstil.
Samma kutning på ryggen, samma händer nerpressade i jeansen framfickor.

-Blå jacka. Det hade du på dig första gången jag träffade dig!

En kram, ett gångtempo.
En ny stad.
Med trötta uteställen, med utspädda låtsasdrinkar vilket passar perfekt här i våran alldeles verkliga, låtsasvärld. I vår egen bubbla.
Det är som att vi snart är i den igen.
Och där är vi inte vackrast i världen.
Men den här bubblan svävar vidare, och ytspänningen håller sig trots att den krockat med giftemål, barn, avstånd.
Bubblan svävar vidare med samma regnbågshinna på utsidan som insidan.
Vi är äldre nu.
Jag är snyggare nu.
Han är lyckligare nu.
Och vi är så långt i från vackrast i världen där vi sitter i ett mörkt hörn, i en ännu mörkare soffa, i en bar, i en stad.
Där vi inte hör hemma och därför- är vi hemma.
Lika hemma som i en hiss på väg till ett hotellrum, där han på två korta våningar trycker upp mig mot spegelväggen och kysser mig som en hungrig varg.
Mitt huvud slår mot glaset och jag vinglar efter honom in på rummet.
I fönstret. På sängen. Han i fotöljen, jag på knä på golvet.
Så långt ifrån vackra.

Fast att skratta med honom.
Att äta hans energi.
Att se hur han pressar sig genom sina egna spärrar, att vara där när han själv prövar sig fram genom det fula.
Det är vackrast i världen.
I världen som är våran.

Om de där lyktorna.

Vänner kommer och går.
En av dem lämnade mig förhållandevis ganska nyligen.
För andra gången som vän.
För tredje gången som hon bara rådumpar mig.

Vilket gör mig lite förbryllad, för jag har alltid sett henne som en otroligt varm människa, men när det gäller mig är hon duktig, bäst i världen, på att bli iskall. Bara stänga av. Koppla ner.
Glömma bort.
Bra på att se sin sanning utan intresse av att ens lyssna på min.

Och den människan är hon, som lovat att ta hand om min förstfödda dotter, Fågel, när jag dör.
Eller om något händer mig.
Gudmodern.
Fast inte längre.
Fågel har haft nog med vuxna människor som lämnat hennes liv.
Gudmodern får inte komma tillbaka igen.
Och det bestämde jag mig för, när hon lämnade mig förhållandevis ganska nyligen.

Men så hamnar jag i situationer som jag gärna vill berätta för henne.
Och tänker att varje gång jag  gjort det, så har vi blivit vänner igen.
-Förlåt.
-Förlåt.
Sedan är det hon och jag mot världen.

Men jag låter bli den här gången, och skriver om det som Svanka istället. Här har hon ingen som helst plats.
Förut skrev jag om vägen hem.
Om cirkusljusen.
Och som jag vill berätta till väninnan att jag idag har en direktlänk med mannen ansvararig för just dessa ljus.

-Rester från en gårdsfest. De blev bara kvar. säger han.
-Ibland byter jag ut en lampa när de blir dåliga.

Men mer vill jag inte säga om honom. Än.

Om vad man ser och inte ser.

Det gör ont i mig, din distans.
Att du inte älskar oss som jag älskar oss.
Det gör ont i mig, din saklighet. Din avmätta hållning, dina godnattpussar.
För någon, som inte är jag.

Hösten faller så underbart över oss, med dess förlåtande mörker och regnmultnande löv. Med kylan som biter oss i kinderna när vi går sida vid sida längst med ett vattendrag.
Med inomhusets eftersvett.
Jag tycker det är magiskt.
Du tycker det är vardag.

Jag ser att vi glittrar, du och jag. Att vi reflekterar varandra totalt och fullt.
Du tittar dig i spegeln, och ser bara dig.
Ingen Svanka, vid din sida, eller bakom.
Men du behöver mig, du säger det.
För något som du inte vet.
Och jag behöver att du behöver mig, jag älskar att du sagt så.
När du fångar mitt leende mellan dina händer, så griper du hårt om mina käkben, att det gör lite ont.
Men din kyla, som jag sett varit varm, är vad som får mig att sakta gå sönder.

Om att hålla andan

Att vara med honom var lite som att andas ut efter att ha fyllt lungorna med luft hela livet.
Och att sedan tvingas sluta vara med honom?

Som om att all den där utandningsluften brände sönder mig från insidan. Hela min strupe blev som en brinnande låga, rakt nedstucken i min hals. Hela lungorna fylldes av sot.
En lätt slöja av sorg har lagt sig över hela min uppenbarelse, jag känner det för mina axlar är något tyngre. Mina rörelser lite mer kontrollerade.
Blicken, som så ofta förr, fäst framåt, nedåt.

Jag önskar att han återigen fanns i min hand, att han berättade saker om allt han visste.
Han vet så otroligt mycket, om så många saker.
Och jag vill skratta med honom, kanske tvärs över ett litet, litet barbord. Dricka ölen som smakar långt från annan tidigare drucken öl, bara vara i en värld där bara vi får plats.
Finfördela detaljer, se varandra i våra beståndsdelar, älskande atomer.
Jag vill vara med honom.

Vara med honom och andas ut igen.

Om en tova i mitt hår

Jag tar tillbaka.
Det krävs så lite, egentligen.
Rätt ord, rätt inställning.
Och utöver det, hans fantastiska leende.

När jag skrattar, så kan jag aldrig fokusera blicken, än mindre möta en annan människas blick. Lite för att jag skrattar så hysteriskt. Och lite för att jag känner mig så otroligt ful när jag gör det.
Men han?
När han skrattar, åt mig, med mig, för mig, så låser han sin blick i min. Och bara skrattar, rakt upp och ner.
Det gick så fort, men jag älskar det.
Älskar honom. Älskar honom skrattandes.

Vi har pratat idag.
Jag sa som jag sa igår, det jag sa igår utan svar.
Jag vill träffa dig igen.
Snart.
Och han svarade att han ville träffa mig. Men han hade en sak att reda ut först. 
Innan han gjorde det.
Så nu reder han ut det, och jag känner att jag längtar men inte har bråttom.

Det var fantastiskt att träffa dig i måndags- och självklart vill jag gärna träffa dig igen just för att jag är väldigt girig när det gäller fantastiskhet.
Men allt var bra, att sitta framför dig och skratta med dig.
Att se dig.
Och att hamna på en helt annat plats i din famn- magi.

Det blir varmt i hjärtat av att veta att du vill träffa mig igen, på vilket sätt spelar mig ingen roll.

Jag har inte bråttom, för det känns som om att har jag längtat och väntat i fem år, så är det inte tiden som står emellan oss.
Mitt hjärta hoppar fortfarande över ett slag när jag minns de korta pauserna i våra kyssar. Hur han såg rakt på mig. Och upp mot himlen.
Log så stort.
Och kysste mig igen.

Om Svanka.

Svanka är underbar.
Hon är magi, hon är allt du någonsin sökt. Hon är någon du tänker på varje dag, någon som får dig att le lika ofta, någon som du bara spenderat ett fåtal timmar med men ändå har ni fyllt en helt egen värld av internskämt.
Du har redan vunnit hennes hjärta.
Du har redan fått henne att ständigt jobba för att lyfta dig, bekräfta dig. Slåss för dig. Drömma om dig, drömma åt dig.
Svanka är den totala kvinnan, du älskar henne lika högt i hennes monsterklackar som när hon osminkad, med nytvättat hår, kryper upp bredvid dig i soffan- kanske i din tshirt och ett par trosor.

Men Svanka är också någon som aldrig riktigt lyckas existera.
Som aldrig får finnas i ditt liv, i synnerhet inte när något mer spännande dyker upp, Hon står sig aldrig i konkurrensen från vackra leenden, då flyttas hon.
Raderas.
Försvinner.

Och Svanka. Är så trött på det.
Så hon lägger av helt och hållet när alla pilar pekar åt samma håll. När alla varningslampor blinkar, när hela världen skriker -Backa! Backa nu!
Så lyssnar hon, för första gången.
Backar.
Loggar ut.
Och somnar.

Om en ny känsla

Jag kröns av duschens heta strålar när insikten slår mig.
Han vill inte. 

Han vill inte ha mig och jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.
Det är en ny känsla, även om den har otroligt många år på nacken, det fräkniga, råttblonda tafatta barnet i mig minns det mycket väl.
Och Svanka med barnet som dog- hon minns det absolut. Känslan av att det man delat inte räknas, känslan av att inte få plats.
Och plötsligt blir min enkla torsdagsdusch en studie i mig själv, varför är känslan att jag vill finnas? Varför vill jag finnas på fler platser än där jag fysiskt befinner mig?
Är det för att jag inte kan, vill eller bör begränsa min kärlek- men slösar den bara fåfängt där den aldrig kommer tillbaka? För att cirklar som inte sluts svider så skönt. 

Men det chockar mig så hårt.
Att jag var på en planet den där kvällen och han en annan- och egentligen var det bara alkoholen som slöt oss samman. Nu när den dunstat ur våra system, när jag inte minns den exakta mjukheten hos hans läppar kombinerat med hans fasta grepp kring min kropp.
Mitt ok i livet är min ständiga jakt efter sagor.
Glittret som jag önskar ska gnugga av sig på mig och fastna. 

Han vill inte ha mig- hur ska jag annars förklara att han inte svarat på världens kanske fyndigaste sms?
Och varför bryr jag mig om det?

Om en kväll i studion

Han värmer upp gitarren, jag värmer upp min ryggrad.
Sitter med ansiktet vänt ifrån honom samtidigt som han ackord efter ackord kramar hennes hals.
Jag rör mig sakta fram och tillbaka, lutar nacken åt höger.
Åt vänster.
Han gnolar på en sång på ett språk som jag inte riktigt kan, men förstår ändå varje ord.

-Bailar!

Han beordrar mig att dansa, samtidigt som han drar igång de välkända takterna från vår egen sevillanas och vad kan jag göra annat än att lyda?
Mitt annars så bångstyriga hår är hårt bakåtspänt i en knut, skorna är istoppade i lågklackade, svartblänkande skor och från svanken hänger en gigantisk kjol, metervis av tyg som mjukt kramar mina höfter och slår ut som en blomma nere vid fotknölarna.
Hans musik, hans fingrar, hans gitarr får stå som ansvariga för vad som händer i min kropp, jag har lämnat den för länge sedan.
Vad styr mina fötter när de stampar femhundra slag i minuten? Mina armar som berättar om min kärlek för gitarristen?
Vad hände med mina ögon, mina annars så blekblå ögon som nu har en passionerad svart hinna över sig- vad berättar de, vad vill de säga när de paniskt flackar och försöker överrösta hans rytmiska spelande?
Och ytterligare en fråga, vad hände med tiden när musiken plötsligt stannar och jag är mig själv igen, när några hårstrån har smitit från uppsättningen och lockar sig i nacken?
Svetten ligger som ett blankt skimmer över min djupa urringning och jag andas med långa, djupa andetag.

Det smakar blod och salt kring läpparna.

Han tittar på mig.
Genom mig.
I mig.

Jag är vid hans fötter, gitarren är slängd åt sidan och han särar på benen för att låta mig komma nära och jag ställer mig så att jag är över honom. Ser han mitt hjärta slå under min balettdräkt? Hör han det lilla pickande ljudet, känner han mitt blod rusa genom handlederna?
Resolut slår han en arm om min midja.
Ner i hans knä och jag säger inte nej.
Hur skulle jag kunna det?

Om att kyssa någon i 45 minuter

Lejon frustar till i luren.
-Vad hette han sa du? Alltså, varför träffar du ens någon med det namnet? Svanka, ditt namn passar med namn som annars bärs av kungar. Du borde hålla dig till det...
Tre bokstäver, det är ju ingenting. 

Och jag styltar en Odengata upp i monsterklackar, möter honom i tunnelbanan.
Viker med blicken för hans leende.
Han kramar mig med två armar runt min kropp, jag försvinner i honom. Och hinner tänka att i fem år, fem år, har jag väntat, längtat, drömt om att en gång bara få en kväll, en stund, ett samtal- ensam med honom.
Vi börjar gå, han ger mig sin arm att linda mina fingrar runt och jag trycker min axel så nära honom som jag tror att jag får.
Vi landar på Storstad, han placerar mig vid ett högt bord, sätter sig framför mig med sin öl.
Ger mig en.
Jag dricker öl med honom.
Ensam.

Jag sitter här med honom. Han är med mig, förstår ni det?
Det började så lätt, jag skickade ett meddelande till honom på Facebook.
-Ska vi leka? Jag är där du är. 
Ordströmmen mellan oss trollade bort verkligheten, han lovade att han skulle ringa dagen efter och på precis uttalad tid har jag hans röst i mitt öra.
-Vi gör vad du vill. Vi kan göra just allt som du vill.

Våra hjärtan är öppna och vi är  instängda i en privat kupol där alla våra samtalsämnen studsar mot glasväggarna. Vi skrattar och han får mig att känna mig fantastisk. Osårbar. Perfekt.
Det lilla bordet emellan oss känns alldeles för stort, och inom mig börjar en gammal önskan bli en brinnande längtan.
Jag vill röra vid honom, lägga handen mot hans kind, dra in hans doft- berusa mig på hans hud.
Sitta ihop med honom, höra ihop med honom.

Det är när vi går därifrån som han återigen ger mig sin arm att kroka tag i.
Och när jag gör just det så borrar han in sina fingrar i mina, vi är sammanflätade och nu måste vi säga hejdå.
Han öppnar sin famn igen och kramar hela mig, jag smyger en hand mot hans nacke och drar mig girigt mot hans läppar och han kysser mig.
Äntligen.
Äntligen kysser han mig.
Jag har haft en hel del fantastiska kyssar, men att stå här med Fin, mitt på öppen gata och hångla i vad som kommer bli lite över 45 minuter slår de flesta av dem. Han fångar upp mitt ansikte med sina händer, trasslar in sig i mitt hår, drar in luft genom näsan, låter mig trycka mig nära, håller mig hårt.
Han stannar upp, tittar mig rakt i ögonen och ler.
Tar tag i mig, kysser mig mera.
Och nästa gång han stannar känner jag bara att all tid vi inte kysser varandra är bara bortslösad. Jag hinner tänka allt det här innan jag ser hur han har vänt ansiktet mot himlen.
För att hämta kraft, för att lyckligt ropa ut till stjärnorna:
-Vem är det jag ska tacka?

Han lämnar mig med ett mjukt läpptryck mot min panna.
Han lämnar mig alldeles vimmelkantig.
men även- alldeles klarsynt.
Och jag slår Lejons telefonnummer.
Jag vet inte vad det betyder.

Om ett sätt att svara

Jag hör det i hans röst.
När han svarar, så svarar han med sitt förnamn.
Som om att han inte ser vem som ringer. Som om han inte längre har mitt nummer inprogrammerat.

Jag hör att han är på väg dit igen.
Till Distansen.
Där finns inte jag, det är hans egen privata avvänjningsklinik- Svanka äga ej tillträde.
Han drar sig ditåt ibland. Och det har hänt att han stannat ett halvår. Precis som det har hänt att han kommit tillbaka efter en timma.
I Distansen svarar man inte på telefonsamtal. Där lägger man inte en vakande hand mot min korsrygg, för där skulle tanken på att träffa mig inte ens dyka upp.

Han svarar med sitt förnamn.
Sitt förnamn.
Ett avmätt hej, propra gratulationer till mina sprudlande nyheter som annars lätt skulle lyft honom till samma mentala plan jag befinner mig på.
Och genast rasar blodet snabbare genom mitt hjärta, mina andetag blir snäppet kortare och rösten låter ljusare än vanligt. Nästan förställd, mjukare. Räddare.
Vassare?
För inom mig vilar vetskapen att det finns en dag då Distansen blir Ravinen.
Vårat avsked, vårat försvinnande.

Jag kan inte förstå att han svarade så.
Jag hatar när det händer, samtalet blir alltid lika meningslöst.

-Farlig

Adjö för nu, älskade, älskade du.

Om att gå och lägga sig.

Han trycker näsan mot området, precis snett under örat.
Drar in min doft och viskar

-Här. Just precis här...

Vidare nosar han sig nedåt halsen, börjar kyssa mina nyckelben och lägger sitt huvud mot min bröstkorg.
Jag drar en djup suck.
Utan betydelse men han häver sig upp på armbågen.
Tittar rakt på mig.

-Var är du älskling?

Jag ler, med stängd mun.

-Här! Just precis här. 

Vi fnittrar lite åt min fyndighet innan mitt nattlinne av rosa silke lätt glider mig över axlarna och vi somnar, så inlindade i varandra som vi alltid varit.

Om att fastna i glittret

Idag.
Idag, finns det ingen som vet det.
När ni ser mig, ser ni det blonda håret i gigantiska lockar.
Ni hör mitt skratt- likt en tryckvåg av ett vattenfall som slår emot er. Mitt fnitter jämförs med ett pärlhalsband. Kanske noterar ni den perfekta figuren, min öppenhet min kärlek, min nyfikenhet- mitt sätt att förhålla mig till mig själv.
Och ni imponeras av mig, fascineras av mig lika länge som en nyårsraket lyser upp natthimlen innan ni återvänder till era egna liv, medan jag stannar i glittret.
Kommer inte loss.
Det är som om jag är en stjärna, och alla andra solar. Alla ni. Solar.
Och jag måste ha er för att lysa, måste få reflektera erat ljus, men ni behöver inte mig.

Idag finns det ingen som vet att de vita tändernas baksida är sönderfrätna av självförvållat kräkande.
Att det nu minimala ärret rakt över kinden, åstadkom jag med en osthyvel när jag ville hyvla bort mitt eget ansikte. Fräknarna.
Ingen vet att de där stora, blonda lockarna fläckvis lossnade. Att brösten aldrig riktigt kom, att jag var tvådimensionell av självsvält och självhat.
Att min mamma upptäckte, när jag var sjutton år, att hon inte hört mig skratta sedan jag var tretton.

Ni ser en fantastisk bild på mig, kanske sitter jag på huk med mina döttrar och ler. Strålar ikapp med dessa två blonda yrväder.
Och ni vet inte att det inte finns ett enda foto sparat från min barndom. 

Sakta lär ni känna mig och i ett obevakat ögonblick är jag liten och svag.
Kanske när jag sitter i en bil och tittar på danska hus. Då kanske jag gråter lite, för att jag saknar min pappa så otroligt.
Och ni pratar om något annat, något jätteroligt, något jätteviktigt.
Men jag kan inte stoppa det som rinner och ni måste fråga och plötsligt så förstår ni att i mig- i mig finns så himla mycket sorg. 
Och jag sitter fast, fast i glittret. Här gråter man inte, här är man ljuvlig och som ett fyrverkeri.
Har fnittrar man som pärlor.
Här i glittret försvinner man in i rollen man så länge längtat efter att vara. 

Om inget annat än ett misstag.

Jag erkänner.
Det gick för snabbt, jag hade fel.
Att på någon nivå utgå från att jag hade ett Lejon i mitt liv, en alldeles egen Aslan som bara en tågresa bort visade mig en helt ny värld, det var fel.
Att tänka till om tvillingsjälar, närhet på en innerlig nivå.
Det var också fel.
Det är inte ens kärlek jag misstagit mig på, utan ren intimitet.
Att efter några minuter i en bil den sista augustinatten känna att det vi har, det har vi delat hela livet.
Vad det än var, det var fel.
Fel av mig.

Och jag förundras som alltid, hur långt en människa är villig att gå för lite skratt, för att stå mitt på Ströget i Köpenhamn och vara 'bara vi'. Hur långt en människa är villig att låta mig öppna mig för en fantastisk kyss i en hiss i ett varuhus.
Och återigen blandar jag ihop deras kåthet med min kärlek. Kåthet med vänskap.
Kåthet med närhet.

Där jag trodde jag hittat ett fantastiskt prisma finns inget annat än en fadd glasbit, inte ens slipad av saltvattnet  hans egna tårar dränker honom i.
För trasig för mig. För vasst.
Jag har redan skurit mig.
Jag gräver djupare och djupare för att dra ut de sista skärvorna ur min handflata, för att han inte ska leta sig vidare i mitt system, riva upp livsviktiga artärer- infektera mitt hjärta.

Värdelösheten ligger som ett lager över hela helgen, och jag borde kanske läst signalerna men där och då var jag förblindad av hans ljus, hans inre.
Som jag trodde var en magisk medelpunkt, men jag förstår ju nu, att det bara var en nybytt varningslampa.

Fel av mig.
Felet var mitt.
Och jag förstår så tydligt, att jag inte har något Lejon i mitt liv.
Förlåt att jag trodde det, förlåt att jag långt där inne i mig själv, faktiskt hoppades lite på det.

Om ditt svek

Att minnas mig, vad minns du då?

Tusentals lappar jag gömt överallt, en glömd tröja, kanske en bild på mobilen.
Du minns mig när du ser på griffeltavlan hur jag år efter år fyllt våra initialer och årtal, en orange tandborste som ser sjukt oanvänd ut. Det ligger några hårnålar bakom handfatet och ett schampo står på badkarskanten. 
På kudden ligger några hårstrån och inköpslistan har fått ett tillägg, precis under 'alufolie' står det med min handstil; kärlek kan inte köpas för pengar.
Det gapar en tom hylla i klädkammaren, en tom plats vid matbordet. Disken hopar sig och du minns mig för att jag alltid sjöng komponerad av vattnet som rann.
Lite kanske du minns mig för hur jag överraskade dig den där födelsedagen med alla dina vänner på kalas och en stor gryta mat medan jag höll mig i bakgrunden, du kanske ler när du tänker på hur jag tvingade dig att hänga upp gardinstången som vart halvt nedriven i två år. 
Kanske har du kvar min röst på det där bandet vi spelade in och spelade upp baklänges, du minns mig när du öppnar din översta byrålåda och hittar allt som jag sparat där. Alla biljetter, allt som vi gjort är dokumenterat där, i min låda. Den topphemliga.

Du minns alla bråken och missförstånden, du minns hur du sprang ut ur lägenheten och jag efter dig i vinternatten - ett linne och inget annat. 
-Kom tillbaka, kom tillbaka!
Hur du gav mig din jacka och vi vände om.

Du minns min sorg då sprickan kom emellan oss, hur jag bara satt käpprak i sängen och undrade vem hon var som nyss ringt på dörren, du minns livet som växte i mig och hur du kämpade för att jag skulle avsluta det.

Du minns inte min sorg när livet valde att inte leva med oss, när just detta lilla liv vände om och i stora blödande spår lämnade minnen på min madrass. Detta minns du inte - för du var inte där.

Således minns du inte ångesten, hur jag gång på gång ställde mig framför fönstret där på 14de våningen och vile hoppa, du minns inte att jag trodde jag var modig nog att sticka kniven i mitt bröst och rinna ut - som livet.
Du kan inte minnas vrålet in mot kudden då jag var matt och inte hittade något att leva för - då enda gången jag älskat jag förlorat allt, det är omöjligt att du ens har en aning om vad som for igenom min kropp hos gynekologen när hon konstaterade att -ja, allt var ute nu.

Du minns inte hur jag stod och väntade på dig då du inte kom och hur pendeltåget gungade i takt med fy skam fy skam för ingen ville ha na... Du minns inte hur jag nervöst strök en hårlock från min panna, drog jackan tätare kring kroppen, svalde tårarna och gick med huvudet högt över Centralen. 

För du var inte där.

Om en natt som hände.

Det är tidig morgon när jag sträcker handen mot hans skuldra. .
Natten har börjat fly och lämnar himlen i stora, blödande sår av gryningsljus. Natten går vidare, men vi stannar kvar.
I sängen som är högre än alla andra sängar, i världen som är vackrare, klarare och mer smärtsam än alla andra, stannar vi. Utmattade i kropparna efter att i timmar älskat varandra svettiga.
Smutsiga.
Men ändå så rena.

Det vi är för varandra är det viktigaste jag varit.
Även om det är på låtsas. Inte på riktigt. Inte sant.
Trots att han frustrerat pressat bort vartenda mellanrum mellan oss och bett om att få komma närmare ändå, så är det inte på riktigt.
När han stöter sin kuk i mig, etsar fast sin blick i min och pressar ner mina handleder mot madrassen, när våra sinnen kopplas samman i fysiken och mina läppar piercar genom hans hud, när hans blod landar i min mun, så är vi inte på riktigt.

Men det är tidig morgon nu, nästan gryning.
Nästan verklighet och jag måste söka efter bevisen efter mig själv bland hans sängkläder. Sätta in mina hårnålar i mitt blonda hår, benen i mina byxor och dra på en tröja som jag vet ligger slängd i hallen.

Det är kallt utanför dörren och inom mig skaver ett hjärta som pickar likt en fågelunge.
Jag drar halsduken ett varv kring halsen, kniper åt min skinnjacka lite tätare åt kroppen. Håller huvudet högt och går därifrån.

Jag har hans blick i ryggen genom sovrumsfönstret.
Med den här morgonen kom hösten och ännu en gång hinner jag tänka att det är dags för mig att be om nåd.
Önska verklighet, vakna ur drömmen.
Kräva verklighet.
Men så vänder jag mig om för att möta den där brinnande blicken- och inser att den sedan länge tittat åt ett annat håll. Och jag vet inte vad den söker.
Men kanske är det våren, och han kommer minnas mig där. Precis som jag minns honom här, skälvandes inuti mig i höstens allra första gryning. 

Om dig.

Verklighetens mörker, kan inte dra ner ditt inre ljus.
Du står och väntar på mig när jag på tågskakiga ben kliver ut på perrongen. Jag landar i din famn, i ditt framsäte och innan du vet ordet av, landar jag även i passagerarplatsens fönsterruta.
Du skrattar och jag känner direkt, att de traditionella rustningarna ligger nedpackade någonstans där vi inte är.
Det är bara du och jag.
Skallösa, hämningslösa, skrattfyllda. 

Jag får dig att le, och jag älskar det.
Jag får dig att skratta, och jag förstår Väninnans uttryck om hjärtan som nyser. 

Det är mörkt när vi kliver ur bilen.
Det är mörkt när du drar mig intill dig, när jag drar in din doft, när du för mig över strandpromenaden.
Det är mörkt när vi kliver in på Sillen&Makrillen, när vi stjäl ostbitar från tallriken som tillhör Den Bäste och när vi kliver ut igen - fortfarande lika mörkt.

Men allt det här mörkret, det upphör att existera när jag tittar rakt på dig- för det är som att stirra rakt in i en ljusvägg och nu, när vi skiljts åt, kan jag bara önska att du ser vad jag ser när du tittar på dig själv i spegeln.

Om jag ibland måste vika undan med blicken, är det för att hämta andan, påminna mig själv om att du är mänsklig.
Och ibland måste jag titta ut genom ett bilfönster, för att upptäcka hur solens strålar bryter sig igenom ett molntäcke.
Och visa dig.
Det är det vackraste du vet, och nu vet jag hur du ser ut när du tittar på det. 

Ibland får jag be dig ta av dig solglasögonen för att jag inte sett dina ögon på en hel dag. 

Och vi mellanlandar någonstans.
På en mack i ingenstans.
Och kanske, kanske har ditt ljus smittat av sig lite på mig, för du säger att du ser stjärnor runt mina ögon.
Jag gråter lite, när jag sitter själv på toaletten, och minns att det även var det sista min pappa sa till mig innan han stängde ögonen, fylld av cancer och drog sitt livs sista suck. 

-Jag ser dina stjärnor Svanka Leende, låt dem aldrig, aldrig slockna. 

När du lägger ditt huvud mot min axel och fascinerar mig med berättelser om tvillingsjälar kan jag inte annat än att trycka mina läppar mot din tinning.
Tänk att du finns i mitt liv.
Vackraste Lejon.
Tack.

Det är något med oss.

Det är något med oss och onsdagar.
Det är något med oss och broar.
Det är något med oss och kullersten, betong, bitterljuvhet, hissar, lunchrestauranger, middagsrestauranger, dofter, humor, svarta hål, djupliggande ryggrader och mopptofflor.
Det är som om det är något med oss och allt.

Det är något med oss och att ringa ett samtal på en mening.
-Jag är i din stad, vart äter jag och mina kollegor en middag värd namnet? 

Och det är något med att jag en timma senare bytt den vardagskladdiga tröjan mot ett rygglöst dito, snörat på mig mina ceriserosa monsterklackar och samlat håret i en bulle mitt på huvudet. Dina kollegor är som bortblåsta och jag får njuta ditt sällskap alldeles ensam för första gången sedan den senaste onsdagen vi träffades. 
Det är något med oss och att först knulla varandra mentalt i någon timma innan du krävande rycker till med handleden och hånglar upp mig under ett valv. Så oförsiktigt att en stackars förvirrad diskplockare kör vilse och ursäktar sig förläget.
Och sedan är det något med oss och tid.
Det är som om det inte finns någon egentlig tid, med dig i min direkta närhet är allt som annars delas upp i sekunder, dagar, år och liv, bara ett vakuum. I snart exakt fyra år har så otroligt mycket hänt, men jag kan ändå med klarhet minnas din första blick på mig.
Första gången jag förvånade dig, imponerade på dig, fick dig att skratta, fick dig att förstå digsjälv, fick dig att må bra. Jag kan minnas första gången jag kysste dig, och ännu bättre, första gången DU kysste mig.
Samtidigt som jag kan glömma andra detaljer, men då är du där och berättar dem för mig.

Det är något med oss och uttrycket it hurts so good som är jobbigt sant.

Jag älskar den senaste onsdagen.
Den var perfekt. Den var oss.
Det blev något med oss och ingefära.
Det blev något med oss och mycket osagt som fick luft.

Det är något med oss.
Det går aldrig att skiljas utan att vi har följande sms-konversation så fort vi är utanför varandras synhåll
-Fan, Farlig!
-Fan, Svanka!

Det är något med oss och allt.
Det är något med oss.
Och det är föralltid.

Om två timmar.

Sjävlklart hämtar han mig i en Maserati.

Och självklart vill han inte att jag ska slita på mina klackar från Loubotin i onödan och kommer glidandes upp jämsides med mig där jag sitter.
Eller glidandes och glidandes, några ton sportbil som är allt annat än diskret i Linköping.
Varenda litet civilingenjörshuvud tittade längtasfullt mot, först bilen, sedan mig.

Så drar vi.
Lunch någonstans.
Magi någonstans.
Parkeringsbesvär som bara några ton finbil kan åstadkomma, men sedan kullerstenar, skratt och händer som av någon anledning håller varandra som om de inte var menade för annat.
Det är aldrig mörka hörn med honom.

Vad vi har är något jag alltid förkastat som på låtsas, mest för att säga att jag var kär i honom är lite som att kalla Cheops pyramid för en liten triangel i en sandlåda.
Men efter idag.
Efter i onsdags, herregud, jag måste skriva om i onsdags, så vet jag att det var på riktigt. Inte rätt, men på riktigt.
Ur vårat kraschade vrak steg något ingen av oss kan undvika.
Ingen vet vad det är, kanske är vi återigen de där psykfallen som springer med överkropparna parallellt med marken under oss, huvudet först, och bara springer, springer springer tills dess att vi kraschar i en vägg.
Förmodligen en betongvägg, och bland blod, sorg, död och lust hånglar han ändå upp mig och jag älskar det.
Det är lite så.
Att även om jag skulle ha hjärnsubstans glimmande längst mina kindben skulle han övertyga mig om att jag, just där, just då, var det vackraste ett par mörkglittrande ögon kunde vila på.

Om ett liv på 45 minuter.

Det är som magi.
Att sitta där med honom, med ansiktena så nära att bara våra näsor snuddar vid varandra.
-Vet du vad nästippen står för i kinesisk medicin? Vet du det? frågar han.
Jag skrattar lite åt hur han hoppar mellan ämnen och skakar på huvudet.
-Det är hjärtat! Hjärtat Svanka!

Han hittar små mönster i mina jeans som han går vilse i.
Han vill spela sånger för mig.
-Vi går till internettet!
Han tar tag i min hand och för mig igenom en vit korridor, men det är låst.

Allt där är låst.
Han är inlåst.

Evig sjunker ihop, axlarna lutar snett nedåt. Han ville att jag skulle lyssna och vi skulle dansa. Så vi dansar på hans rum istället, han lyfter mig fast han nästan inte orkar.
Och eftersom det känns helt naturligt att dansa där, i ett kalt, vitt rum med någon jag bara träffat under extrema förhållanden, som på dansgolv, iskalla midnattspromenader och nu, en psykavdelning på ett sjukhus, undrar jag lite snabbt om inte jag också borde skaffa mig ett rum där på avdelningen.

Han har blivit så liten, den Eviga. Han får plats i min famn, nästan i min handflata. Jag får bära tyngden av hans huvud och nynnar ett mantra för honom.
-Du kanske ska bli min fru, ändå, säger han när jag borrar in mitt huvud under hans haka.

Jag undrar vart han tagit vägen, för blicken är blank av stark doktorsmedicin. Och de håller honom där, på tio vita kvadratmeter, medan hans färgsprakande själ letar vidare utanför fönstret.

Om en plats.

Du har varit borta så länge, älskade.


Alldeles för länge, och jag har varit överallt förutom just där.
Överallt, men inte hos dig.


Där fanns jag inte, du gav mig ingen plats. Ditt mörket var för dig och du kunde inte lysa vägen för mig.
Och nu?
Jag vet inte om du är här.
För jag får inte plats där, vid din sida.


Och under tiden, som jag skulle älskat dig, har jag lindat mina armar och mina fingrar kring din vän.
Vi har kysst varandra rusiga, han har älskat svetten som lackat på mitt bröst. Din vän har lyft mig rakt upp i luften och fått mig att skratta i stunder då jag fumlat på alla fyra i mörkret.
När handflata och knän skrapats blodiga har han slungat mig upp på ryggen, snurrat mig åt alla håll som krävdes och bänt upp mina käkar i stora leenden.
Han har haft mig på rygg. Han har haft mig grenslad över honom. Han har tittat mig djupt i ögonen när vi älskat och efteråt frågat om jag glömt dig ännu.


Så du ser, älskade.
Att jag kan vara överallt, utom just där. Där du är.
Och när du tar min hand sådär mjukt som förut är det någon annans. Det är inte jag.


Och din vän, han frågar igen.
Jag är tyst. Igen.


Men älskade, något säger mig att du är här nu. Att du är hemma nu.
Små, tysta signaler.
Och hur ska jag glömma dig?
Du fyller hela min själ.

Om sista kyssen med första kärleken

-Jaha, då blev det väl inget hångel idag heller?
Jag skojar, skrattar och buffar till honom i sidan.
Vackraste, mjukaste Första.
Jag vet inte varför jag, fjorton år senare, svider efter en längtan efter att dra mig nära honom, kyssa honom, låta hans fingrar hitta nya, vuxna stigar på min kropp. Har ingen aning om varför det kommer nu, varför det tänds en låga i mitt hjärta och en brasa i mitt kön när vi ser på varandra.
När vi skrattar om något, när vi minns något.

Kanske för att han är så hemma? Kanske för att han var just den där, allra första, riktiga kärleken. Som jag älskade som bara en sextonåring kan göra.
För att han fick en del av mitt hjärta som jag aldrig vill ta tillbaka. 

-Men du är ju så jävla svår svarar han.
-Jag är inte svår, för dig är jag lätt!
Våra ögon möts, vi står mitt på Centralstationen då alla julshoppande Stockholmare är på väg hem, han går något halvsteg före mig när vi säger det här, och jag ser min vänsterhand ta tag i hans grafitgrå tweedrock, dra honom mot mig och som en reflex möter han mig med att ta sin hand kring min bakåtfällda nacke.
Våra läppar möts och tungorna spelar mot varandra.
Han kramar åt mitt nackhår, en hand hittar min kind, min hand lägger jag mot hans sträva.
Vi varvar mjukt med lidelsefullt, jag drar in dofter jag inte känt på länge, jag slås av tryggheten och det hemtama, jag slås av lusten som studsar mellan oss likt atomer på speed.
Han trycker sig så nära det bara går med våra vinterkläder i vägen, jag får plats i en av hans händer, han glömmer bort att andas och hämtar luft genom näsan med munnen bara några millimeter från min.
Jag hinner tänka -Nej, sluta inte när han andas in, fattar min midja med båda händerna och håller fast mig hårt, pressar sitt ansikte mot mitt och kysser mig i tio minuter till.

Och jag tappar bort mig där. Kvinnan Svanka blir tonåringen med tuggumismak på läppglanset.
Det är lite som en tidig julklapp, från honom till mig. 

Om en onsdagskväll

Vi lutar oss mot varandra.

Han leker med mitt hår genom att linda slingor mellan sina magiska fingrar.

Ibland genom att ta hela sin hand, lika stor som hela mitt huvud, och borra in den i mitt hårsvall.

-Det är längre, och det är bara ditt eget liksom konstaterar han för sig själv där vi sitter.
Det vi pratar om är oviktig, jag driftar långt bort i tankarna och han följer med.
Vi tystnar och jag sätter mig mot honom.
Ansikte mot ansikte.

-Kom är allt jag förmår att säga och vrider upp mina handleder mot honom.

Hela hans gestalt kryper närmre.
Jag ska inte ljuga.
Han är större.
Jag är mindre.

Jag faller in i hans skugga och mitt hjärta slår hårt mot hans käkben.

-Kom säger jag igen.
Och det är mina händer som fattar tag kring hans ansikte, mina kalla fingrar som tvingar honom att titta rakt på mig.
Det är mitt ansikte som lyfter upp hans, det är hans ögon som poetiskt sluter sig.
Det är vi som kysser varandra.
När var det sist?
Hans mun vittnar om att han lärt sig vad andra söker. Och jag får stoppa där.

-Nej Farlig.
Följt av en förvirrad blick.

-Kyss mig som du brukar.

Mina ben låser sig runt hans midja, han tar tag i min nacke med en hand och den andra kring min överkropp. Han ställer sig upp, vi brakar in i en vägg. Jag slår i mitt bakhuvud, han bryr sig inte. Jag bryr mig inte. Med mig runt hela sig tumlar vi mot hans säng, vi lägger oss ner. Han kysser mig, överallt.
Hela han kysser mig, det är som om det inte finns någon del av honom som inte är där, i den här kyssen.

Vi ligger utslagna i sänglandskapet.
Pratar om sådant som bara vi kan. Pratar om Henne. Om Rätt. Och om fel.

Vi gör det vi gör.

Och vi gör det bra.

-Jag vet att jag var kär i dig.

Säger han.
Och jag ska avslöja, att det gör så jävla ont. Varför ska jag veta det?
Orden jag längtat mig blodig efter. Orden jag drömt om att få uppleva. Då. I realtid.
Kommer nu.
I dåtid.

Jag tror han förstår, för han säger snart efter att

-Jag kör dig hem.

Jag söker hans hand i Volvocabben.

-Du är kall säger han.
-Du är varm, svarar jag.

Om något som inte var på riktigt.

Varje morgon började med att jag kände efter

-Har jag slutat älska honom?

Chocken av ditt bryt med mig slog som en våg av trötthet.

Mitt försvar till din kyla var att sova mig fri. Att sova och drömma okontrollerade drömmar om oss slog verkligheten med dess inslag där du inte deltog alls.

Verkligheten blev för karg, din frånvaro för tydlig, min kärlek för banal.

Och nu, med alla dessa oceaner av tid mellan oss, alla dessa tusen osagda ord, är du lycklig och det är inte min förtjänst.

En gång var vidden av min lycka ditt riktiga skratt.
Inte det där sammanbitna, artiga, du så ofta drar till med. Utan det rena, som jag fick äran att lyssna på och dela så många gånger, när du skrattar liksom HAHAHA istället för hehehe.
När du kastar huvudet bakåt istället för att lyfta ena axeln (oftast vänstra) och luta huvudet lite lätt på sned.

Vad jag är för dig?
Inte på riktigt.
Det är vad jag är, och var för dig.
Vad vi delade?
Det var inte på riktigt.
Det är vad vi fortfarande delar.
Ett drömscenario. En middag. En kall promenad. Med små varma ordprojektiler som skjuts mellan oss.

Några få minnen om hur du vågar vara liten i min famn, starka, stolta du.
Hög luftfuktighet i ett badrum. Värmeljus.
Sex, såklart.
Mixade biobiljetter, hemligheter som alla visste. Sommarmånader. Min födelsedag dessförinnan.

Minnen som raddar upp sig i helt ologisk, okronologisk ordning. De är inte på riktigt.

Och all tid som förflutit, all odelad tid som inte är våran- det är den som är på riktigt.
Hur du blev kär i din fantastiska kvinna.
Hur jag i mina fantastiska män.

Och nu, om morgonen när jag vaknar så frågar jag mig inte längre

-Har jag slutat älska dig?
För jag vet mig, och jag vill inte lyssna på svaret som lever inom mig.

Om avgiftning.

Kan man söka hjälp, i stil med avgiftning, för att kunna släppa en person?

Med händerna fastspända i mardrömmarnas sängstolpar, läderstycken som slitits blanka av mitt frenetiska ryckande.
Med kroppen uppspänd som ett stort kryss och kroppen lackande av svett ligger jag som en missbrukare och tigger om en fix.

En sista dos.
Jag ljuger för de ögon som svävar över munskydden, jag ljuger för alla.

Det känns som om vi har prövat allt.
Avstånd. Avhållsamhet.
Vänskap.
Ingenting.
Allting.

Allt leder tillbaka till det här Någontinget och det börjar sakta svida i min hud, som om han stod bredvid med sitt varggrin till leende och sakta och metodiskt smorde in mina piskrapp med salt.
Det pirrar i mig.
Att det svider.

It hurts so good.

Om en födelsedag

Det är Katts födelsedag idag.
Du måste komma! smsar hon.
Du måste komma och äta tårta. Och hålla min hand under bordet!

Vad annat kan jag göra än att ha en lätt klädångest, knåpa ihop en födelsedagspresent och bara drömma om de där välmanikyrerade fingrarna ihopflätade med mina.
Fingrarna som för ett par timmar sedan låg och kliade min nakna rygg framför tv;ns blåa sken.

Och inte för att du någonsin kommer hitta hit med dina självlysande, gröna ögon.
Men grattis på din dag, vackraste, finaste Katt!

Om en bro

Svanka skickar:

Jag gick precis över Sankt Eriksbron.
Och jag såg ett stjärnfall!
Det bevisar ju bara, en gång för alla, att den är magisk den där bron!

Det var jag och Yvig som gick där över.
Jag hade krokat mina fingar runt hans vänstra arm, och han höll en handskbeklädd hand över min nakna. Och kanske skulle orden här handlat om Yvig. (Vackra, vilda Yvig!)
Men den där bron... den är min och Farligs.
Vi har gått över den miljoner gånger.
Den markerar vart vi kunde ta tag i varandra. Vart vi var tvugna att släppa taget.
Den markerar våran ständiga mötesplats.
Det var bron mellan vårat öppna land och vårat stängda kontorslandskap.
Vi brukade stå och titta på Det Vita Slottet. Han stod bakom mig och jag brukade dra en djup suck som han inte förstod.
-Lilla Askungen! brukade han skoja tyst mot min skallrosett.

Vi har kysst varandra i nästan en timma utan paus mitt på.
Eller.

En paus var det nog, då han tog tag i mitt ansikte sådär som han alltid gjort och alltid gör, stirrade rakt igenom mig och såg helt förtvivlad ut.

-Varje gång, Svanka. Varenda jävla gång!
Sen log han snett och fortsatte kyssa mig så hårt att jag fick böja mig bakåt över den breda relingen.

Så, när jag gick där med Yvig på en plats som är så hårt förknippad med någon annan, och dessutom såg ett stjärnfall, fick jag anstränga mig för att ignorera saknaden. Eller det där jordskredet av känslor som for igenom mig.

Men Yvig, fina magiska Yvig, vart ivrig som ett barn och utbrast hela sin förtjusning över natthimlens skådespel.
-Nu får du önska dig något, Svanka! Vad du vill! Önska något stort! Åh! Ett stjärnfall! Vad ska vi önska oss?
Jag lugnar honom, ber honom kyssa mig innan jag vill vika av.

Mina klackar smattrar mot den fuktiga asfalten.
Jag vet inte vart jag är på väg, men jag vill tro att jag rör mig hemåt.

Och timmarna går.
Och jag har egentligen somnat när mobilen brusar till.

Farlig skickar:
Vad hände med oss egentligen?

Om det bästa

Och långsamt blir hon mig så nära.
Någon jag pratar med varje dag. Någon som öppet visar att hon älskar mig.
-Alltså, jag älskar dig hela tiden. Fattaru? frågar hon innan hon girigt suger i sig gifterna från sin cigarett.
Vi står på min balkong.

Jag drar jackan tätare kring kroppen.
Hennes gröna ögon borrar sig igenom mig sådär som alltid, hon har glasögon på sig.
Det har hon nästan aldrig.
Hon är alldeles för fåfäng och jag brukar skratta lite åt att hon stöter in i dörrposterna när hon går ut eller in i rummen.

Sen skrattar hon, skrattar bort det tunga. -Shiet, vad jag snackar som en blatte!

Jag öppnar min jacka och hon stoppar in sina händer runt min midja. Hon luktar rök, sitt tvättmedel, sin hårvårdsprodukt och sin parfym.
Men mest rök.
Fast det gör inget.

Plötsligt blev vi så nära.
Varandras varjedagsamtal.
Varandras sällskap hem.
Varandras värme.

Vi brukar samla våra barn och steka en miljon pannkakor.
Och sedan skriver hon om det på Facebook. Hon gör mitt namn till en liten länk och jag blir alltid lite pirrig.

Det bästa är när Fågel, Glädje och Hennes har försvunnit och vi sitter där bland tallrikar feta av smör och grädde, en värld av porslin, och äter i tystnad.
Det bästa är när vi sitter där och hennes mobil ringer, viberar eller att hon bara måste kolla Facebook. Hon är så jävla online. Det stör mig lite, men jag älskar det.
Det är ändå det bästa.
Att hon syns och hörs.
Mest hela tiden.

Och att jag får finnas på riktigt där hos henne.

Om någon jag förträngde

Han stirrar rakt på mig.
Det svarta håret är längre. Ansiktet manligare.
Bringan.
Den går inte ens att beskriva.

Jag börjar med att sträcka fram handen för att hälsa, haspla fram mitt förnamn utan att ställa mig nära hans halspulsåder och girigt dra i mig doften.
Men han tar tag i min handled och skrattar, säger men Svanka, det är ju jag!
Och tio år försvinner.
Jag är inte trettio längre, utan tjugo.
Och han, Pojke, är bara sexton.
Han faller för mig någon gång när jag lindar honom kring mitt lillfinger likt en guldglänsande hårlock. Han minns mig, minns detaljer om mig. Han minns hur min hud lägger sig över mina skulderblad, han minns att han i timmar låg och smekte min rygg, i samma timmar han berättar sagor om hur det ska bli sen.
-Om bara några år Svanka, säger han i en melodi han gjort till sitt mantra. Det är bara nu! Jag kan älska dig som en man en dag, är fortsättningen när jag retar honom för hans blåögdhet.
-Du är bara en pojke. Älska mig så, nu, istället, spann jag och slog bort allt prat om några år. Skrämdes av att han, så ung, vågade tänka på sen.
Vilsna jag kysste honom med ena ögat öppet, ena benet utanför dörren. Med en hand på mobiltelefonen redo att möta upp någon annan när andan föll på.
Och andan föll på.
Ständigt.

Han minns så många detaljer och jag nästan ingenting.

Det var så länge sedan.
Det finns bara fragment av den tiden. Fragment för att jag förtränger, framgent för att så stora delar av mig var förtvinade. Jag åt energier. Föll man för mig var man förlorad.
Han hade så mycket längre hår nu.
-Jag har fortfarande inte klippt det. Som jag lovade! Han blinkar med ena ögat.
Han är självsäker nu.
Han är tjugosex. Vuxen.
-Vem var jag för dig egentligen? frågar han när vi får en stulen stund av ensamhet. Kan du bara svara på det?
Jag är tyst.
Svara på det utan att försvinna igen!
Och jag vill säga något.
-Förklara mig. Förklara oss! Han försöker få mig att tala.
Men det är där han går vidare. Det är där han frustrerat ger upp.
Jag ser hans ryggtavla uppmålad framför mig.

Hur förklarar man en fjäder? är vad jag ville säga.

Om trädet

Det är en spricka i min glaserade yta.
Snart går jag sönder.

Det är som om jag tar slut.

Det är ett svart monsterträd som slagit rot i mig. Som gror i mitt hjärta och sträcker hotfulla, lövfria grenar ut mot huvud och axlar.
Rötterna borrar in sig i mitt bäcken.
Mina ben är ännu fria, och vibrerar. Dansar. Tror de har en chans.

Min hud ligger spänd över ilskna grenar.
-Vad är det här? frågar Rätt.
-Ingenting, fräser jag.
Fast jag vet ju. Att jag håller på att ta slut.

Att jag snart blir det där trädet, som bara är rotat i mitt inre och ingen annanstans.
Inne i mig är det ständig vinter, fast det tror man inte. Man tror jag är alla årstider, varje dag, hela tiden.
Men jag fryser ju alltid. Jämt. Fryser, varje dag, hela tiden.

-Vad är det här? frågar Rätt och drar med fingrarna över kvistarnas upphöjningar.
-Jag vissnar snart, svarar jag monotont och en tår prasslar sig ut ur ögonvrån.

Så vill jag kräkas, för att han inte automatiskt förstår mig. Kräkas för att jag måste berätta om det där trädet.
Kräkas för att jag låter bli.

Snart tar jag slut.

Om energier som dröjer sig kvar

Det var ett fåfängt försök, det medger jag.
Det var en Alla Hjärtans Dag och en nybliven mamma lägger sina sista slantar på en present till en nybliven pappa, två biljetter till musiken han älskar.
Ännu ett försök för mamman att dela pappans passion. Ännu ett av de försök som pågått i fyra år att dela något med honom. Något som var nytt. Som skulle vara, nej bli, deras.
Och i takt med att det närmar sig, dagen då Foo Fighters musik ska spränga gränserna mellan oss förstår jag att det är svårt att dela med sig av något som redan är utdelat.

Hur dum var jag inte?

Vår låt, är snudd på deras låt.
Precis som allt annat i vårat hem är snudd på deras. Och jag blir snudd på förtvinad när jag får reda på att plötsligt är det inte bara en soffa de valt, utan matbord, stolar, vardagsrumsbord och lampor. Tallrikar och glas.
Våt och inlindad i cremefärgad frotté är jag naken och fastkramad av hennes jättehand.
Hennes energier är överallt och fyller mig. Tar över mig.
Rider mig som värmen om sommaren.

Sommaren lägger sig som ett lager svett över min redan blanka hud, träffa mig innan är hennes ord till Rätt.
Mitt hjärta är på väg upp i en kväljning när jag olagligt väntar på hans svar.
När jag oroligt väntar på om han letar upp en lögn för att möjliggöra en öl i Humlegården med henne. Istället för att i förorten, göra sig i ordning med mig. Istället för att i förorten, kyssa sina döttrar på pannan.

Om en katt

Hon tittar rakt på mig och tar mitt telefonnummer.

Jag står alldeles vimmelkantig och har svårt att minnas det. Är det en sexa eller sjua?
Nu, i sena timmen, trillar ett sms in om hennes hunger.
Och jag svarar något neutralt om kvällens middag.
När jag öppnar svaret så kommer Rätt på mig med att rodna.

Är du kär i en tjej igen? frågar han och drar upp mig med en stark hand i nacken.
Jag är kär i alla svarar jag.
Han kastar huvudet bakåt och skrattar. Brunstiga stycke!

Jag svarar kvinnan med kattögonen. Något som inte alls är neutralt.
Vackraste Katt.
Bara tanken på hennes namn här i bloggen, får mig att pulsera.

Om han som vibrerade

Jag måste sluta med det här.
Sluta med att dricka upp människor och berusa mig på dem, men jag kan inte förklara.
Förklara hur jag kan älska Rätt bortom vett och sans men ändå inte släppa tankarna på den vibrerande varelsen som mitt i mitt dansande den där fredagsnatten, lade en sval hand på min överarm och sa att han njöt av hur jag rörde mig.
Mannen som säger att när du skrattar, så dansar din själ.

Han säger att vi kanske känt varandra förut, och det är därför vi dras mot varandra nu. Han säger att jag förtrollar honom så att han måste hålla i sig för att stå fast vid sin övertygelse om återhållsamhet.
Det drar mig hårdare mot honom.
Jag lindar en blondlockig slinga mellan mina fingrar och ser hur han önskar att det var han som fick tvinnas mellan tumme och långfinger. Jag ler för mig själv när han tyst, tyst viskar att han alltid älskat mig. Han vet inte varför, men det har han.
Hela hans själ kysser mig, och utan att röra vid varandra exploderar vi.
Jag älskar att det är svårt för honom att låta bli mig, men tacksam över hans mantra.

Och mitt medium som skanderat att Rätt inte alls är Rätt, att den Högsta Kärleken valt någon annan åt mig, egentligen, ler beskt mot mig när jag för honom på tal. Vem är han? Vad vill han? Vad kan vi göra för varandra?

Nog är han din, har alltid varit och kommer alltid att vara säger hon och drar med handen över en pendel med rosenkvarts.
Du ska tacka Jesus och Kärleken att du sett honom, många får inte ens det, fortsätter hon och hennes ljusgröna ögon låser fast mina blåa.
Han känns så oändlig.
Han får bli Evig bestämmer jag.

Du måste vara snäll, säger Evig.
Han ser en Eva i mig.
Jag är snäll svarar jag.
Lika snäll som en hungrig kattunge. Jag kanske biter dig i handen och du förlåter mig.
Du måste vara snäll, upprepar han.

Och då precis vet jag.
Att det är jaktsäsong bland Sagorna Kring Min Svank.

Om vägen hem

På vägen hem hänger cirkuslampor upphängda över en innergård.
De är alltid där, säger Väninnan. Och när jag kommer upp från tunnelbanan känns det liksom wii!

Jag förstår vad hon menar nu, på vägen hem.
I mina gamla kvarter, när Fågel var tre äpplen lång och jag varv efter varv gick området runt för att hon skulle somna om nätterna.
Exakt fyra år sedan, då var hon nästan fyra månader, min lilla sparv.
Och nu, är Glädjen där i samma ålder.
Fast hon har redan somnat, på vägen hem.

Jag vet den bästa maten.
Jag vet att de är generösa. Och även nu, med samma ljusrosa stämpelkort i Väninnans ficka, räcker en portion till tre måltider.
Jag vet vart man behöver gå på vägen istället för trottoaren när man har vagn. För jag har gått där förut.
Jag vet varenda litet sprucket murbruk på husväggarna, varenda liten krök. Pojken med hunden har åldrats, men valpen är ny.
Jag vet parken, parken där jag närt min förstfödda vid min barm, där hon tog sina första grässtrån i handen. Parken där vi på filten legat och viskat sagor om molnen, min Fågel och jag, och när hon somnat sådär nära min kropp, rynkat på näsan i sömnen och suckat - gett mig ro att ta upp min bibel och försvinna i någon timma.

Det känns annorlunda att vara där jag landade när jag var som mest vilsen, i området som öppnade sin småstadslika famn mot mig och min ensamhet, så när som på den växande magen. Området som fick mig att älska den spända huden över min kropp, området som fick den där käglan runt halsen att lösa upp sig och låta mig ta mina första andetag.
Det var där det hände, det var där jag föddes i vuxen ålder.
Och nu, är vägen hem, någon helt annan stans.
Men det gör inget.
För det känns liksom wii att gå förbi de där cirkuslamporna och veta att i min förort, en timma bort, står Rätt vid vår busshållplats, redo att bära hem vår Fågel och hjälpa mig med Glädjes vagn upp för stentrapporna.

Om en sida i Stockholm

Det är en sida av Stockholm jag aldrig rör mig i.
Det är som om jag inte bara du försvann utan även hela gröna halvan. Nästan egentligen, hela gröna linjen.
Men jag är där nu, på en skakig tunnelbana på väg att hedra döden och livet vid Skogskyrkogården då jag vid Gullmarsplan tittar ut genom fönstret.
Och jag vet inte vem hon är, men jag vet precis vem hon är.
Hon som kliver på i samma dörrpar har blont hår som hänger fram över axlarna, en naturfärgad kofta och självklar närvaro.
Hon vet absolut inte vem jag är. Hon ser mig inte heller.

Hela dagen blir som om den handlar om dig istället.
När jag åker förbi Sandsborg och vårat gamla hem minns jag olika vinklar i lägenheten, överkokt pasta och ett duschdraperi från Psycho.
Ljudet av mopeder om nätterna och hur vi inredde med foton av oss själva.
När jag kliver av vid Skogskyrkogården minns jag första gången vi hamnade där hos dina föräldrar, hur dina systrar var på väg hem och hur nervös jag blev och bara ville smita. Kanske hoppade vi lite på en studsmatta, men det är jag fortfarande osäker på.
Jag minns att man låste toalettdörren med en liten nyckel.

Och plötsligt bland alla minnen håller jag en skakande sparv till mamma när hon begråter bästa väninnans bortgång.
Kapellet är avskalat och upplyst av stearinljus, kistan översvallad med blommor.
En röd och vit ros från mamma.
En rosa lilja från mig.
Vila i frid, älskade du, vila i frid och fri från cancern som tog dig.

Vid Sandsborg, på väg tillbaka, kliver Din Vän på, Din Vän som också är min vän, och fyra år utan samtal har förflutit. En förmiddag spenderar vi tillsammans och jag behöver kanske inte ens påpeka att det känns som om det kunde varit precis som förut? Precis som för sju år sedan.

Men det är en sida i Stockholm.
Nästan egentligen, en hel tunnelbanelinje.
För det började i Vällingby, fortsatte i Högdalen och slutade i Sandsborg. Men vi stoppade till en hel del vid Skanstull, Skogskyrkogården och Odenplan för fikor på Blåbär.
En hel del av denna huvudstad som jag inte längre rör mig i.

Om att vara knäsvag

Från ingenstans söker han upp mig, som om han anat.
Som om han vetat.

Och förstått.
Och som varje gång lyfter han mig när han berättar om en dröm.
-Jag måste kyssa dig nu.

Lång tystnad.
-Jag kommer kyssa dig igen, Svanka.

Mina knän viker sig där på den förortsröda bussen och jag greppar tag i styret till Glädjes barnvagn vid minnet av alla de kyssar vi redan delat.
Hans förmåga att fatta tag kring mitt ansikte som om det var det dyraste av under, och med en dominant rörelse kyssa mig så jag tvingas vända bak nacken.
Säkert står jag på tå, han är så lång, men hela mitt anlete vänds upp åt honom.
Aldrig försiktigt och trevande, utan med en narig hand som sökt sig från kinderna till nackhåret, en narig hand som med ett bestämt grepp kontrollerat hela händelseförloppet.
Och jag blev alltid lika förlorad, det var som om mina konturer suddades ut och allt mitt ljusa beblandades med hans svarta.
Det svarta hål vi så många gånger skojat om tog över mig, jag fascinerades av ingentinget och någontinget, våra tungors smak mot varandra och hur omvärldens förvandlades till olika scener från framtidsfilmer.

Men han är övertygad om att han kommer kyssa mig igen.
Och jag vet inte, Väninnan har en gång sagt att en omfamning kändes som om hennes hjärta nös.
Plötsligt förstod jag vad hon menade med det.
Vad jag inte förstår är vad det betyder. Och om jag vill bry mig om det.

Svanka är tillbaka.
Lurig och Farlig också.
Rätt är kvar.
Och trots vårat familjeliv med Fågel och Glädje så öppnar jag återigen den här ventilen.
Öppnar ventilen och mina lungor.
För att skrika så högt jag förmår.

Om Fantasi

Jag har inte glömt att skriva om dig.
Fantasi.

Det är bara det att nu, när jag öppnat locket lite på glänt, så blir sagorna nästan overkliga.
Och jag tänker Varför har jag lämnat allt det där vackra?

För att i nästa sekund komma på.

Att det har jag ju inte alls.

Minnen som tornar upp sig och river i hjärtat.
Minnen som lägger sig som lätta snöflingor på mina ögonfransar.
Minnen som lindar in hela mig i vem jag kunde blivit, vem jag ville vara och vem jag alltid var.
Insikten om att aldrig riktigt förtjänat dig.
Insikten om att vår kärlek aldrig kunnat bli jämlik.

Om stigar.

Lurig hittade tillbaka.

Mina ord sprang iväg i ren förskräckelse.

Om en sista fix

Så går tankarna för den obotliga romantikern en lördagsnatt.
En tyst knackning på min ytterdörr, en Svanka som tassar upp för att öppna.

Kisar mot hans skepnad i trapphuset och blir upptryckt mot väggen. Krävande, hungrigt och med all saknad kysser han mig. Vi andas tungt och han flämtar fram
-Det är inte samma sak utan dig.

Sträva ivriga händer, kalla från nattluften innanför mitt linne. Jag ger upp och för ännu en sista gång rusar min puls i väg innan vi somnar. Bara en sista gång?

Om en mammas oro

Jag har lirkat mig ur Fågels grepp, hon hamnade vid ritbordet med en färgglad tuschpenna i högsta hugg och varierar sina pastellhästar med att leka kattunge i soffan. Hon klöser något så otroligt mot det naturvita tyget, rafsrafsrafs säger det.

Jag undrar om hon är lika nervös som jag?
Klockan tretton ska vi infinna oss på BUP.
Det låter kul att säga, BUP. Bupp, bupp liksom.
Men förkortningen gör att mitt hjärta förtvinar lite, be-u-pe är förkortning för Barn och Ungdoms Psykiatri.
För det började där i augusti, med att hon som varit blöjfri så länge, plötsligt skämdes för att gå på toaletten, och varje dag jag hämtade henne på förskolan hängde en prasslig, sladdrig liten plastpåse på hennes krok med tre par nedkladdade trosor.
-Många olyckor idag och en förskolepedagogs trötta blick blev ett vanligt mottagande för mig. För oss.
Sedan fortsatte det så.
Och sedan eskalerade det.
Hösten ägnades åt läkarbesök och allergiutredningar. Är hon förstoppad? Är hon allergisk? Har hon någon sjukdom i magen? I tarmarna?
Hösten ägnades åt bannor och en mamma som med hjärtat i halsgropen stod och skrek till sin då treåriga dotter att hon måste säga till när hon ska på toaletten, det här är ju äckligt!
Hösten ägnades åt att kasta ut en miljon frågor åt alla håll och mötas av en myndig klapp på huvudet. Det går över, sa de klappande.

Hon har inte tid att sitta på toaletten. Hon vill leka istället! Hon vill inte missa något.
Men eskalerandet fortsatte och hemmet blev också en plats för dessa 'olyckor' som förskolan så vänligt skyltade med.
I samband med eskalerandet ökade uppfinningsrikedomen. Fågel har fått sitta på toaletten. På pottan. På toaletten med en sittring. Gått samtidigt som mig. Gått samtidigt som Rätt. Måla inne på toaletten. Ta ut pottan framför tv;n. Blivit uppmuntrad. Blivit skälld på. Vi har gjort bajssånger. Vi har givit belöningar.

Jag reagerade tillslut med att i januari ringa BUP.
Ringa då vi på en dag lyckats kladda ner 18 par trosor.
Hjälp oss, nästan grät jag i luren. Hon mår ju inget bra!
Vänner har pratat om enkopres, tillstånd som drabbar barn under tung, psykisk stress. Barn som blivit utsatta för övergrepp. Barn som inte mår bra.
Hjälp oss, grät jag på riktigt i luren.
Och vi pratade länge, behandlaren och jag. Han frågade allt och innan vi lägger på så säger han att hon verkar må bra men jag ska få en remiss. Och den remissen är idag, tre månader senare.

Sekunden innan jag lägger på, ja, egentligen har vi sagt hejdå, så frågar han om jag inte tror det kan vara kronisk förstoppning.
Ett begrepp jag aldrig hört, men han förser mig med länkar och lite allmän information. Och jag läser och läser, ja, allt stämmer in. Och försiktigt börjar jag med den behandling som tillståndet kräver.
Sedan den dagen, den dagen i mitten av januari, har vi inte haft en enda olycka. Inga prassliga, skämmiga jagharbajsatpåmig-påsar på förskolans krokar.
Men det är ändå idag som vi ska till BUP, min fågelunge och jag.
För tänk om det är så, att hon inte mår bra. Och tänk om det är mitt fel?

Om ett bloggförsök

Och just när jag satt mig ner framför datorn för att skriva här i bloggen kommer Fågel flygandes från ingenstans.
Hon kastar sig mot min ryggtavla och slår sina fyraåriga armar runt min midja.
-TJOHO! utbrister hon.
Med hela mitt hjärta vibrerande tittar jag på henne under min högerarm.
-Tjoho min älskling.

Mycket mer än så behöver man helt enkelt inte för att låta bli att blogga den här gången också.

Om en blyg återkomst.

Som galningar virvlar löven när vi väntar på bussen.
Gud tar en handfull grus och kastar upp det på min kind, Glädje kiknar av kastvindarna och Fågel leker 'hoppa över den rännil av kiss hon just skapat på trottoaren'.
Ni hittar mig där med en hand på den karamelliga barnvagnens styre och den andra djupt nedstoppad i fickan. Svärandes över stormvarning i April.
Men det är inte bara ni som hittar mig där, utan även orden.

Orden hittade tillbaka.

Om ett nuläge

Han fyller mina vrår med värmen från hans kropp.
Han älskar mig och jag älskar tillbaka.
På det riktiga sättet, på det där hej-jag-ser-dig-och-vi-ser-oss-sättet. På det där sambosättet då vi inte får panik då jag spenderar en natt i soffan, och han i vår säng, för vi har alla nätter. Alla är de våra.

Vi springer om varandra ibland.
Missar att kyssas. Missar att älska.
Men fyra pussar på min nakna högeraxel varje morgon då jag fortfarande sover och han är morgonfräsch vågar jag räkna med.

Mina fantasier åt annat håll tynar bort, det är som om att de rinner ut från hjärnan och har landat här bland Sagorna Kring Min Svank, de har landat här och genererar ingenting.
Jag är påväg att skriva så många gånger, jag hittar det där kornet i kanten av mitt tankefält och känner behovet, det måste ner i pränt.
Känner behovet, jag måste få det ur mig.
Men jag kommer inte längre än till förstasidan på mitt konto, och förstår att det inte kan jämföras med Farlig. Eller Glöd. Eller Musikern.

Lurig är borta. Inget att behandla.

Många fina kommentarer har jag fått, och jag undrar om ni, mina fina läsare, kunnat se sorgen mellan raderna? Förtvivlan och hur ett innersta väsen sakta förtvinat, och det var där jag fann inspiration.

Jag undrar om ni lyckats hålla isär flygande fantasier och vacklande verklighet, eller om ni valt att göra som jag hoppats, läst utan vidare analys.

Jag kommer inte ta bort bloggen eller mitt skrivande. Och som jag alltid säger, jag kommer nog tillbaka. Som en annan variant av mig själv. Som Svanka, tvåbarnsmor.
Eldklot har spänt ut huden på min mage till max, och räknar jag dagarna så är det sexton kvar tills hon är beräknad att berika våra liv.

Jag kommer inte ta bort bloggen.
Jag kommer själv att läsa igenom den.

Stort tack till er som kikat in under det, lite dryga år, som gått. Jag hoppas ni fortsätter med just, precis, det.

Även om inriktningen här, snart kanske blir annorlunda. Fast jag vet ju inte.
Så detta inlägg kanske är snudd på onödigt, snudd på tidsfördriv. Och där vaknade Dottern, mitt blonda, rufsiga, troll och lägger huvudet mot min axel.

Om älskare

Det är, när man har två pulserande hjärtan innanför den spända, vita huden som man inte får tänka på dem.
Tänka på dem, alla dessa älskare.
Tänka på dem, alla dessa älskade.
Med alla deras egenheter.

Bara i hemliga rum och privata små stunder, med hetvattnet strilandes ned för kroppen får man minnas dem, med Rätt jobbandes i köket bredvid och Dottern tryggt sovandes i sin säng, får man återspegla figurer i det igenimmade badrumsfönstret.
Man får skriva Glöds initialer ihopsnirklade med sina, i ett försök att återskapa vad han gjorde en gång. I samma badrum får man sätta en hand mot den svala kakelväggen och få en flashback från när Farligs hand befann sig precis ovanför i en helt annat stund.

Med två pulserande hjärtan i sin kropp måste allt trängas bort.
Trots att värmen i min lägenhet kontra den bitande kylan på utsidan får mig att le i mjugg då jag minns mina älskares vrål i natten och deras ömhet om morgonen, så är det bara bilder. På bara några månader blir vi andra människor.
Svanka landar och laddar om för livet som tvåbarnsmor. Höga klackar har så fint plockats undan i prasslande silkespapper och silkiga underkläder ligger vikta med omsorg i garderobens skrymslen.
Rätt somnar varje natt med sin hand på min växande mage och viskar antalet dagar det är kvar.
Nu senast sa han tyst trettionio, vi älskar dig! till livet där inne. Dotter nummer två. Barn nummer ett för hans del.

På bara några månader har Glöd falnat och Farlig blivit ett lamm. Jag kan tala med dem och det var inte så länge sedan jag träffade dem.

Två så fantastiska.
Två så magiska människor.

Som båda är övertygade om att mina fingertoppar lämnat äventyr över deras hud.
Jag läste dem som blindskrift, blundade och hittade på egna sagor.

Vi formade varandra, om än så bara för några nattliga stunder.

Och med två pulserande hjärtan i min kropp måste jag sluta minnas, just precis där.

Om att riva

Det river inom mig.
Allt det där sprudlande som en gång var jag ligger i stora tovor på min kudde när jag vaknar, ligger kvar som ett lager spöke i sängen när jag går upp. Och jag borde sluta, se till att det slutar riva, men när jag inte förstår så är det som en aldrig stelnande sårskorpa. Och om jag tidigare var expert på att tvätta blod från vita tröjor så är det som om att jag blöder ännu en gång - men spåren är otvedtydliga. Och eviga.

Och man får inte undra så, när man bär Rätts barn i sin mage och somnar i hans ömma omfamning med hans varma andetag mot nackhåret - men om inte Eldklot band oss samman nu, hade han lämnat mig då?

Hade han skrattande lyft Dottern mot himlen och ropat

-Din mamma gör mig lyckligast i världen och sedan attackerat oss båda med pussar?

För att sedan sluta sina ögon och åtta timmar av sin dag sitta med sina perfekta kindben, underbara handflator och författa saknad åt ett annat håll?

Man får inte undra så.
Men på något sätt är det bättre att undra än att veta att det är sanning.
Och jag måste sluta riva.

Om att viska på kudden.

Jag minns ett samtal, med våra rufsiga huvudet på varsin sängvarm kudde.

-Slutar du finnas, så existerar du inte längre.

Det var hans ord till mig, och jag fick en klump i halsen, ett grått nystan av rädsla, för jag visste att det var sanning.
Jag försökte så länge, att mota bort det svarta som tornade upp sig inom honom, jag smekte hans undernärda kind under skäggstubben, han kysste mina finger toppar och jag förde hans hand mot mitt hjärta.

-Du kan aldrig sluta finnas. Hos mig finns du alltid kvar.

Hans blick vek sig inåt, som om han inte trodde på mig.
Det är nu, i mitten av september, med raggsocksbeklädda fötter och thevarma läppar som jag ånimmer just det där samtalet. Samtalet på två repliker, men med tusen meningar som viskades mellan våra rörelser.

Nog har jag slutat existera för honom, men jag försöker stirra på hans bild på facebook och hela jag undrar om han är lycklig.
Lika lycklig som han var där, med hans skallrosett mot min haka.
Med hans huvud, vilandes på min arm.

Det är nu, i mitten av september, som jag förstår att vi båda håller våra ord.

Om ett telefonsamtal

Så lägger vi på luren, den förväntning som nyss fanns i din röst har dött ut.

Vi har inte pratat på länge, och trots att du sårat mig genom att täppa till min strupe med ett grått nystan av värdelöshetens känsla så svarar jag när du ringer.

Jag svarar när du skriver.
Jag reagerar på vad du förmedlar, jag ringer till Väninnan med gråten i halsen och undrar vad du håller på med.

Du säger att du är redo, redo att gå till minneslunden.
Och vi pratar om min Saknad och det faktum att du fortfarande inte förstått vad som hänt, inte förstått att vårat barn dött i min kropp och jag med slangar kopplade till vener, med epidural i mängder tvingats till att krysta ut detta nitton veckor gamla foster med kemiska värkar.
Vi pratar om att jag inte hade din blick att söka stöd i, att du försvann och inte kom och jag fick nöja mig med anonyma, ljusblå munskydd och vår sons livlösa lekamen i en filt från landstinget mot min bröstkorg i femton minuter.

Och genom allt detta är din förväntning där, jag undrar vem du tror jag ska vara. Om du på allvar tror att jag är samma Svanka som likt en fura föll raklång för din mörka blick och ditt självklara sätt att välja mig för tio år sedan.

Du har så mycket att berätta säger du men inget får jag höra när jag berättar om Rätt och Eldklot.

Du får den där klumpen i halsen när du lägger på luren, långt innan vårt samtal borde vara slut.

Du står i en iskall lägenhet, fortfarande med tapeterna jag valde.
Jag sitter i ett hem, mitt hem, och lägger en hand på en varm mage för att mötas av ett gensvar från insidan. Min andra dotter.
Mitt Eldklot.
Du äcklade mig när du lämnade mig. Nu bekommer du mig inte längre.

Om att vakta andras barn

Hon sitter uppflugen på en stol, som en sparv - fast med alldeles för långa dreadlocks samlade i en knut på huvudet. De skimrar i rött och jag har svårt att avgöra om glimten i ögat beror på de tre kopparna kaffe eller engagemang inför eftermiddagens föreläsning.
Jag bestämmer mig för det senaste i samma sekund som jag parkerar min chai framför mig.

Eko är inte samma kvinna som med slokande axlar böljande rörde sig ut till Fristad.
Hon har hittat energin, rutinen, sig själv i livet med två små.
Hennes händer rör sig med en självklarthet när hon talar, hennes fötter är tillbaka i klackskorna och när hon lyfter över sin halvårsdotter i min ömma vård, kliver hon i föreläsningssalen med huvudet högt och svajande höfter.

Jag ler och ser dansaren i henne.
Hon kan aldrig gömma alla åren av rakrygghet och pressade fotvalv, tröttheten kan vinna småsegrar och sloka hennes späda, mjölkvita axlar, men aldrig krossa det som tagit så lång tid att bygga upp.

Med hennes dotters tyngd i mitt knä och hennes djupa svarslösa brunnar till ögon sitter jag i Rosa Rummet och något skvalar ur radion. Vi jollrar. Vyssjar. Och ler.
Hon gråter.
Lite.

Och jag kan inte trösta, med Eldklot i tankarna så undrar jag ju bara vad jag kan om barn egentligen. Varför fungerar inget på Ekodotter? Har jag tappat stinget?

Jag mutar med färgglada klossar. Jag mutar med en elefant. Med konstant bärande och sången Muffin Man. Det funkar, men när Eko kommer tillbaka en timma senare så förstår jag vad som är fel. Och varför jag tvivlat på det där stinget.
Är man sex månader är det inte klossar och sånger som är lycka.

Det är mamma.

Vi omfamnar varandra för hejdå och med benen uppdragna under mig har jag Dottern mot min axel, äppelbitar och mjölk.
Det är fredag, Rätt är på fotboll och vi har tystheten och tv;n för oss själva.